Jag är Arthur, Janne för några få… Jag har dubbeldiagnos och ibland undrar jag… Hotfullt, för mycket ljud och alldeles för stökigt! Jag tänkte lite ironiskt och hastigt; "Jaha… Nu är jag rasist också"! Fullständigt nedslagen, började jag gråta! Igen! Lipsill!

På väg mot hemma och välkommen, kände jag mig nödbedd att stanna till i Fittja för att handla med mig lite mat på Lidl.

Det passar min plånbok utmärkt och de har dessutom en pyjamas som jag skulle vilja ha under kalla höstkvällar!

Pyjamas, kaffe och raggsockor! Den skulle ha kostat mig hundra kronor och den skulle ha varit mysig att ha och även det passar ju min plånbok!

Det blev ingen pyjamas!

Vid närmare eftertanke, så är inte det viktigt och för övrigt är hundra kronor mycket pengar just nu!

Och… Det blev ingen mat heller, för utanför entrén till det lilla köpcentret i Fittja stod ett gäng grabbar och pucklade på varann! Säkert bara på skoj och inte alls allvarligt, men jag blev naturligtvis rädd!
De skrek och gapade och i mina ögon blev det hotfullt. Hotfullt, för mycket ljud och alldeles för stökigt!

Jag tänkte lite ironiskt och hastigt; ”Jaha… Nu är jag rasist också”!

Jag övervägde naturligtvis under ett ögonblick att gå in ändå, men kände att, Nej! Det får vara!

Det som skrämmer mig, undviker jag! Det jag inte har kontroll över, väljer jag bort! Det har alltid varit på det viset!

Jag ”smiter” i stället för att ”ta tjuren vid hornen” och göra inte alls som jag blir ombedd att göra i min KBT-terapi, ”Ta itu med rädslan”, jag undviker istället! Fegt!? Icke utvecklande? Kanske!?

Men jag blir så oerhört rädd och nervös, att jag senare på bussen oroade mig för att jag luktade svett?

Som jag berättat tidigare för dig, så blir det en hel del onödigt och nervöst ”görande” på bussen. Jag luktar, känner efter, inventerar väskan ett tiotal gånger. Dricker lite vatten, byter låt på telefonen och luktar igen. Skriver och räknar pengar. Byter låt och mer vatten! Kontrollerar väskan, dricker vatten igen och får ångest för att jag är så jävla feg! Dessutom kanske jag är rasist!? Ironiskt… Bäst att kolla upp väskan igen…

Jag transpirerar mer av oro och nervositet än vad jag gör när jag motionerar!

Jag insåg också att jag kom i väg för sent till mitt vackra hem och min vrå i världen, för på bussen började det mörkna och jag fullständigt avskyr det mörka och allt det som kan dölja sig i mörkret! Jag som dessutom ville ha en långpromenad hem till mig!

Nu blev det en promenad ändå!

Jag höll mig till cykelbanor och gatljus! Dock fick musiken i mina öron vara, för i mörkret och med hög, härlig och dansant musik i öronen, tappar jag fokus och måste dessutom se mig om hela tiden!

Det tar på krafterna att vara rädd och vara ett litet Knytt! Det finns inte så mycket ljus att hålla sig till i de mörka höstkvällarna och det finns heller inga ljus att tända för tröst, trygghet och som ledljus.

Hemkommen dammsög jag min lilla vrå i världen! Tog ett bad och insåg hur mycket klockan var! Och då blev jag orolig att jag stört mina grannar!

Och där, precis då, föll jag som en stor gråsten till botten av en djup vattenpöl, igen!

Det var en bra dag! Jag lovar! Det var det! Jag var trött förstås och mycket sömn blev det idag, men det var en schysst och fin dag och ändå räckte inte jag till hela vägen!

Oro, rädslor, sorg och en evig känsla av att vara ensam, tog över igen och fullständigt nedslagen, började jag gråta! Igen! Lipsill!

”Om du inte slutar gråta, så ska jag ge dig en anledning att lipa, gosse lilla”!

Tack pappa…

Och sedan, när jag suttit där i min fina vita soffa och tyckt synd om mig själv ett tag och dragit offerkoftan ännu tätare kring mig, så började bannorna!

Det gick ganska långt och så kom jag på, efter en bra stund, att; ”Nej! Jag är okej! Det är bara gamla mönster, dumheter och invant elakt beteende som får mig att kliva ner i gyttjan av elakheter och bannor”!

Mitt förnuft vet ju hur det är egentligen, att jag duger, att jag är okej och en schysst man, men i själen och hjärtats kamrar råder helt andra lagar och en helt annan ordning! Det förflutna bor där!

Där inne råder en annan ordning och misstänksamheten är Kung och diktator!

Det vände!

Jag lyckades att få mig själv att se den jag verkligen är; En helt okej man, med bra sunda värderingar och alltid på väg emot det som är så mycket mer och mycket bättre! Jag är okej, trots allt det där andra… faktiskt!

Väl mött / Arthur (För några få är jag ännu Janne…)