Att vara Bipolär och hamna i svackor, är och blir egoistiskt! Det är faktiskt komplext. Det är svårt, ibland att förklara. Det blir några dagar ensam i Bagarmossen. Jag hade ett möte igår med ytterligare en terapeut vid Globens psykiatri…

Vilken grå morgon att vakna upp till. 
Dimman är så tät att man inte ser ut genom köksfönstret.
Jag dricker kaffe och skriver, skriver och petar med mina meningar och ord…

Den totala psykiska ”meltdown”, jag bjöds på i går eftermiddag, känns just nu som ett litet mindre nederlag och det är mycket bättre denna morgon / förmiddag…

Det ger lite ångest att jag är orättvis, kanske till och med elak och så vansinnigt egoistisk.
En nyvunnen och mycket god vän, som jag inte träffat sedan tidigt i somras och som lider av samma diagnos som jag själv, sa; ”Att vara Bipolär och hamna i svackor, är och blir ett egoistiskt tillstånd! Det är en sjukdom med självcentrering som förtecken! Man trillar ju ner i ett hål och allt virrvarr av dåligt samvete, skuld och ångest skapar i sin tur frågor och ifrågasättande. Ifrågasättande av sin egen person, sina känslor och galenskap. Det är ju en storm av kaos, förnimmelser och ifrågasättande av ens eget förstånd. Samtidigt vill man bjuda till och blir arg för att det inte fungerar. Sedan ger det skuld och så vill man vara snäll och det ger irritation, eftersom man plötsligt upplever en oförståelse från omgivningen och det ger ångest och trötthet! Det blir ju aldrig tyst! Man från ju inte lugn och ro”…
Det är faktiskt komplext. 
Det är svårt, ibland, att förklara. 
Det är trögt och smetigt att leva med ett ständigt ”skavsår” och en ständig osäkerhet för hur dagen blir och om man ”håller hela dagen” eller om man faller i gropar som med lite tur ebbar ut i sömn och vila.
Det är bättre idag. Det känns lugnare i kroppen. 
Jag är okej och det grå utanför känns mysigt och som om hela världen badar i bomull… 

Det blir några dagar ensam i Bagarmossen. 
Jag tror att jag och min partner måste vara ifrån varann och få en paus.
För övrigt behöver jag städa hemma, ta itu med de där förbannade rabatterna och göra höst!
Om jag bara kunde få råd med en spade och en grep, så skulle saken vara ur världen på ett par timmar! Jag tänker jämna rosenbuskarna med marken och jag skulle vilja plantera några vårlökar till våren. Bara jag kan få till det lite snyggare och trevligare, så får det vara bra sedan…
Hjälp! Det där är ett orosmoln och jag blir stressad av tanken.
Det måste ordnas! För övrigt behöver jag en räfsa och en sopborste, för att göra rent på själva uteplatsen ! Jösses så det ser ut där! Och jag som vill ha mys därute…
Jag blir oerhört stressad av det där. Jag stressar över att grannarna ska tycka att jag är lat och slö och inte orkar ”hålla på”… 
Ja! Förövrigt så badar jag i dåligt samvete för detta också! Jävla skit!

Jag hade ett möte igår med ytterligare en terapeut vid Globens psykiatri.
Det gick bra. Jag var trött och så även hon, tack och lov. Det blev mest praktiska göranden och vi talade om min ”Sociala Fobi”. Jag fick en del papper att fylla i för att se över vilka problem jag verkligen har i sociala sammanhang, bland annat. Vi samtalade o mitt behov av bekräftelse och jag pratade om min uppväxt och allt det dysfunktionella som var i vår familj.
Vi samtalade om de kärlekslösa, hårdhjärtade och kärleksslarv, som var i familjen.
Det är och har blivit en stor del till min självkänsla, mitt bekräftelsebehov och min ständiga kärleksnöd.
Jag pratade om min sorg och min ledsamhet och hon bara bekräftade att det syns emellan åt i mina ögon, men hävdade bestämt att bitterheten är absolut frånvarande och att jag utåt visar en självständig och trygg människa.
Hon är fullständigt medveten om att det yttre aldrig nödvändigtvis återspeglar hur kaoset ser ut inombords. 
Hon är trygg, min nya terapeut och jag gillar hennes varma och trygga sätt.

Det blir en bra dag, trots allt. Jag utgår alltid från det, faktiskt, men ibland så snurrar det till i skallen och jag blir ett vansinnigt troll. Förlåt mig för det!
Jag ska vila en stund, samla ihop mig, pussa på mina ”tjejer” och sedan åka iväg till min självvalda ensamhet! Märkligt nog känner jag lite oro och nervositet. Men det gör jag alltid, innan jag är på plats…

På återläsande och tack för din uppmärksamhet.
Ta hand om dig… Jag skickar massor med kärlek genom rymden. Vi behöver det i en värld som blivit så tuff, grym och hård…
Väl Mött / Arthur

Det började så skönt och glasklart, som de senaste dagarna har gjort, för att sedan bli till ett jävla hål rakt ner i ett absolut ingenting. Från det ena till det andra… Alltså… Detta med husdjur och villkorslös kärlek…

Den här dagen! Fy fan!
Allt detta virrvarr.
Det började så skönt och glasklart, som de senaste dagarna har gjort, för att sedan bli till ett jävla hål rakt ner i ett absolut ingenting.
Från solklar, till gråmulen i sinnet. Terapeuten säger ”Försök att tänka till vad det är som gör att det svänger så där! Vad är det som skett och påverkat”!?
Och jag försöker att förklara, att det inte alltid behöver ”vara någonting”, jag faller ändå! Idag var en sådan dag! Jag har ingen händelse, jag har inte särskild tilldragelse som jag kan ”pin-pointa” och säga; ”Att där var det! Där skedde det”! Det behöver inte alltid vara något! Det behöver inte alltid vara en yttre påverkan! Det finns inte alltid förklaringar! Lyssna på mig någon gång!
Jag blir vansinnig. Jag blir irriterad och jag blir förbannat ledsen. Trött…

Och allt detta kaos med papper, oro, Försäkringskassan, intyg, framtidsplaner, boende, relationer, psykiatrin, arbetsträning, och Socialförvaltningen… 
Jag är oerhört trött på det! Jag är så fruktansvärt irriterad och frustrerad.
Jag gråter ensam. Jag får ensam ta hand om min gråt och min sorg. Jag har en kärleksrelation, men det är som att vara ensam i en tvåsamhet.
Det ska bara rulla på och det ska bara vara okej och själv är jag så in-snurrad i mina göranden, grubblerier, existentiella frågor och min förbannade egocentri, att allting annat blir lidande, även partner och alla omkring mig.
Jag skiter i vilket. Just nu, jag skiter i vilket!
Jag är oerhört trött på att vara trött. Jag är oerhört trött på att leva i ett kaos, jag är fruktansvärt trött på att det inte blir stiltje i livet.
Jag har huvudet fyllt av oro, ångest och göranden!
Trött på det! Trött på oordning och jag vill inte just nu… Och ändå! ”Ta dig i kragen” och ”skärp dig”! 

Från det ena till det andra…
Alltså… Detta med husdjur och villkorslös kärlek…
Jag fullständigt älskar och är så betagen av mina två monster till katter.
Det är medicin för själen. Bomull för det som är trasigt! 
Det sätter igång lugn och ro hormonet i skallen och jag njuter oerhört av att de söker sig till mig och vill bli gosade med. 
Varma magar, varma pälsar och detta eviga stångades som är en kärleksbetygelse. De trampar runt och ”bäddar” innan de lägger sig till ro, nära, nära i sängen. Jag har längtat efter dem hela dagen! Jag har längtat efter mjuka magar och huvuden som vill bli smekta! Det är lyx i vardagen, villkorslös kärlek! 

Nu ska jag vila, se lite på teve och sedan sova. Jag ska ensam åka till Bagarmossen i några dagar och jag tror att jag behöver det!
Men där hänger en hel del ”måsten” och ”göranden” också, och jag har blivit ruggigt smygande för mina grannar! Paranoid kanske? ”Drag av socialfobi”, står det i mina Journaler och intyg.
Någon läkare har även skrivit ”drag av autism”… Den tål att tänka på…

Jag bjuder på några bilder av mina äskade katter, för er som är lika svag för djur som jag själv!

Sov gott, ”sov och slumra in, låt natten få väcka dina drömmar”!
På återläsande och väl mött / Arthur