”Unge Herr Ringvall”, säger min terapeut, ”Du är oerhört negativ och för ett destruktivt nedlåtande samtal med dig själv! Jag vill absolut inte vara elak, men det är lite väl gnälligt! Vad gör vi åt det”!?
”Ja, jo”… säger jag lite tyst, ”jag vet om det och jag gör det jag förmår, kommer ihåg och minns att jag ska göra, för att sparka det där elaka och fula i röven! Men jag glömmer mig! Det går på automatik”!
Hon skrattar, och frågar sedan hur det går för mig med mitt ”Mående Schema” och om jag kan se ett mönster?
”Jag har glömt den, eller så förtränger jag den! Det blir inte gjort! Den ligger där, mitt framför näsan och ändå blir det inte gjort”!
Hon tycker inte att det gör så mycket, men det blir lite svårt att göra någonting åt gamla mindre bra mönster, om vi inte finner en röd tråd!
Nästa fråga; ”Hur har det fungerat med de där ”Glädjelistorna” då? Har det fungerat”!
Min tystnad säger allt och hon ler.
”Det är okej! Det är ingen examen! Jag påminner dig och så gör vi så gott vi förmår”!
Och jag skäms naturligtvis och vet inte hur mycket jag ska säga förlåt, ursäkta, det är inte meningen, förlåt!Denna underbara kvinna fortsätter; ”Jag upplever dig som sorgsen, ibland uppgiven, men framför allt är du väldigt nedvärderande och rent av dum emot dig själv! För att vända och bryta det, så måste vi skriva, redogöra och få en positiv överblick av dagarna”…
Jag börjar bli trött!
Irriterad, trött och nästintill Citron-sur! Hon ser det och säger; ”Det är känsligt det där, eller hur? Hur sant är det!? Vad säger ditt förnuft”?
Irriterad, trött och nästintill Citron-sur! Hon ser det och säger; ”Det är känsligt det där, eller hur? Hur sant är det!? Vad säger ditt förnuft”?
Jag vet ju att hon klivit rakt in i mina dolda rum! Hon kliver runt på hela min person och jag smälter samman till ett litet Knytt! Jag säger inte så mycket, inte mer än att jag bekräftar det hon säger.
”Arthur”, fortsätter hon, ”Du och jag kommer att få ordning och rätsida på det här, men det kommer att ta tid! Mycket, tid… Jag ser ju dessutom att du växer till dig mer och mer när vi ses och det är lite mer ljus i dina ögon! Det glädjer mig! Vi jobbar vidare och det ska bli bra! Jag kan faktiskt lova det”!
Och då brister det! Inte av ilska. Inte av beska eller bitterhet, och inte heller av sorg, utan av glädje! Jag börjar skratta och gråta om vart annat! Mitt mest egocentriska jag, suger åt sig det sista hon säger, som en badsvamp!Vi är två i det här kriget. Vi ska arbeta tillsammans och med hennes kunskap, värme och vägledning, så ska det bli bra.
Och som alltid säger hon till mig; ”Det är tålamodet och tiden vi måste bli vän med! Vi kan inte, just nu, skynda på någonting”!
Jag tar med mig det där hem.
Jag känner mig lättare och stegen är lite luftigare, när jag promenerar hemåt.
Vi är två…
”Mående Schemat” och min ”Glädjelista”, blir liggande ytterligare en vecka.
Det blir ogjort, förstås…
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 