Ett utdrag från mitt Personliga brev till Försäkringskassan, för min ansökan om Sjukersättning… Jag vill bara ge dig ytterligare en inblick… Väl Mött / Arthur

”Jag är en rädd människa. Jag är rädd för livet och jag är rädd för att dö.

Jag är orolig när jag reser med bussen eller tunnelbanan. Jag har alltid haft det ”problemet”, men kommit på olika strategier för att lösa mina hinder. Jag har i möjligaste mån valt att promenera till mina tidigare arbetsplatser, som en konkret lösning på problemet eller ibland valt att cykla fram och tillbaka.

Jag vill inte bli sedd. Jag vill inte att andra ska se mig och jag är orolig för att andra ska bedöma mig, läsa av mig och betrakta mig på ett negativt vis.

Jag ogillar förnyelse. Jag har alltid försökt att vara liberal och öppen för nya situationer och för förändringar, men måste erkänna att jag är väldigt konservativ. Jag vill ha mina rutiner. Jag vill ha det som det alltid har varit och jag ogillar att påbörja nya projekt med nya människor. Det skrämmer mig!

Jag får ångest av att träffa vänner och kamrater!

Jag blir alltid oroad att jag ska vara ”fel”, bli ”fel” eller negativt bedömd. Jag blir rädd att jag talar för mycket och pratar massa onödigt och osammanhängande nonsens.

Nya arbetsplatser eller studier med nya kamrater och i nya främmande sociala sammanhang, kan få mig så pass nervös och rädd, att jag avstår. Jag lämnar de mesta ”öppet” numer, för att gardera mig, så att ingen blir besviken eller ledsen.

Jag har svårt att behålla fokus och koncentrationen. Jag blir snabbt ”hjärntrött” och har väldigt svårt för att filtrera allt de som sker omkring mig! Jag finner det jobbigt att ”gå på stan” och när jag väl gör det, så undviker jag folkmassorna, stora varuhus och tar mig fram bakvägar och undviker stora promenadgator.

Numer krävs det planering för min vardag, då återhämning och sömn blir nödvändigt eftersom jag blir utmattad.

I min planering, vilken jag kommit till insikt om, handlar om förlägga möten, sjukhusbesök och åtaganden med någon dags mellanrum, så att jag hinner hämta hem mer energi.

Alla intryck och all oro och rädsla, dränerar mig på energi och vila blir ett måste!

Jag sover just nu mer än vad jag är vaken! Frustrerande!

Jag önskar för det mesta att vara ensam. Jag vill för det mesta umgås med mig själv. Det är inte bra med isolering, så jag gör så gott jag förmår att ”komma ut”, träffa goda vänner och tar även dagliga ”Power Walks” för att rensa huvudet och kroppen. Det är ett måste för mig och detta för att jag själv ska må bättre mentalt.

Jag har alltid haft problem med att lära mig saker som inte är av intresse och jag tappar snabbt mitt ”flow” om jag inte känner stimulans. Däremot kan jag bli försjunken och ”inspirerad” under längre tider av det som jag själv finner förnöjsamt. Skriva är ett av mina stora intressen och det kan jag bli sittandes med i timtal. Jag ”försvinner” på något vis!

Jag är inte stresstålig och uppskattade inte nya arbetsrutiner när jag väl var yrkesverksam. Jag lider av prestationsångest och vill att saker och ting ska bli rätt och riktigt med en gång, annars får jag ångest och det blir lätt till ett ältande som i sin tur ger nedstämdhet.

Jag har förövrigt två utmattningsdepressioner i bakgrunden, på grund av ovannämnda tillkortakommanden och att ”hålla många bollar i luften” är inte alls för mig och min person.

Min tanke med den här ansökan är att få tid och utrymme att finna bra tillvägagångssätt för mig att ”komma tillbaka” till yrkeslivet. Jag har ett långt yrkesliv bakom mig!

Jag har läst mig fram och tagit reda på fakta kring Sjukersättning och funnit att en omprövning görs efter cirka tre år och det uppskattar jag!

Ingenting blir ”hugget i sten” och jag kan i lugn och ro finna nya vägar att utforska samtalsterapi, medicinering och verktyg, för att kunna hantera de problem som blivit så påtagliga, när jag väl klev ut ur mitt missbruk.

Jag kan inte svara på hur det ser ut för mig om tre-fyra år, men hoppas naturligtvis att jag och alla inblandade ska finna en lösning, så att jag kan fungera ”fullt ut” i samhället och yrkeslivet.

Jag upplever själv att åren i missbruk, som sammantaget pågick under ungefär tjugo år, men som eskalerade under de sista fem-sex åren, har varit ren självmedicinering för att jag skulle stå ut med livet och tillvaron.

Efter min sambos död 2006, föll hela tillvaron och missbruket fick oerhörda konsekvenser för mig. Nu har jag snart varit drogfri i två år!

Jag ber om ursäkt för att skrivelsen blev mycket längre än vad jag hade tänk mig och jag har tydligen svårt för att vara kortfattad och önskar endast vinna förståelse för min problematik.

För övrigt kan ni läsa de intyg, utlåtande, skrivelser och den utredning jag genomgått vid Huddinge Sjukhus och Affektiva programmet, som en komplettering.

Ta mer än gärna kontakt med mina två kontakter, som jag för övrigt har vid Skarpnäcks Socialförvaltning, Vuxenenheten och Ekonomiskt bistånd, då jag själv har svårt för telefonsamtal.

Behöver ni nå mig, så föredrar jag mejlkontakt. Undviker alltid telefonen om jag kan. Sociofobi”? 

Etcetera, etcetera…

Annons