Jag skrev häromdagen om min nya kärlek… Det innersta inre, som det inte samtals om, går hand i hand med kramar, kyssar och smek… Prata inte om känslor. Berätta inte om hur det är, hur det var och hur det känns egentligen.

Jag skrev häromdagen om min nya kärlek, terapeuten.
Jag skrev också om vad vi talade om senast vi träffades.  
Jag uttryckte också att jag tänkte berätta om dialogen vi förde, om mod, självrespekt, känslor och kärlek. 
Och plötsligt när jag sitter här, framför min fina vita dator och det fullkomligen brinner i huvudet av ord och formuleringar, så vet jag inte var och hur jag ska börja…

Jag pratar gärna om känslor, själslivet och om måendet.
Skriver om det, mycket!
Jag talar, skriver hellre, gärna om hur det är, vad som händer och hur konsekvenserna ser ut för mig, när jag jag försöker att vara en ”minröjare” i min egen tillvaro av osäkerhet.
Jag är inte främmande för att diskutera tillvägagångssätt, tips och metoder, för att stärka sitt mod och sin självkänsla.
Många av mina nyvunna vänner har en hel del att erbjuda, vad gäller strategier och ”tekniker”, för att fixa sig själva och sin vardag och undkomma rädslor, ”feghet” och, inte att förglömma, känslor.

Hur brutalt rå och ärlig ska man vara när man skriver och bjuder på sig själv, i en ytterst liten vrå i offentligheten, som min blogg är? Vad ska man utelämna, vem ska man utelämna och hur ska man uttrycka sig, för att inte uppleva sig själv, som elak, dum och känslolös, efteråt?
Ska man hänga ut människor? Ska man hänga ut dem som finns i ens närhet? Ska man förklara hur det verkligen är och hur det känns och med det, lämna ut människor för att andra ska förstå att det oftast är de som står en närmast som svälter ut en på förståelse och medkänsla?
Som till exempel mamma och min frånvarande far? Jag har fått kritik för det!

Jag brukar skriva rakt upp och ner, och jag brukar låta orden få leda mig fram i texterna. Det kan går fort! Nästan lite försjunken i mig själv och det är bara jag och det jag sysslar med för stunden.
Det som senare tar tid, är att rätta stavfel, ordna med meningsbyggnader och se till att texten flyter någorlunda schysst. Att jag är någorlunda tydlig i beskrivningarna av mina känslor, tankar och funderingar.
Jag kan bli sittandes i timmar, ungefär som när andra lägger Puzzle eller plockar svamp och är totalt uppslukade.
Jag pillar, petar och rättar till och fullkomligen fastnar i det, som i en meditation och jag finner ett barnsligt nöje i det… Nörd!
Men, jag har verkligen försökt att låta det vara, åtminstone lite grann, när jag är färdig med ett utlägg, inlägg eller en text.
Det får duga. Det får vara bra. Det är okej, intalar jag mig själv, men går naturligtvis in efteråt och rättar texten, ytterligare, lite senare, så att det liksom inte märks… I smyg! 
Så… Om man ska berätta någonting som är känsligt, det vill säga känslor, hur går man tillväga för att inte gå fram som en Bulldozer och med de skrivna orden, inte sårar, förolämpar eller göra någon annan ledsen?
Det är en fråga jag grubblar på. Ofta!

Jag känner att jag gott kan berätta och skriva som det är.
Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mig i skrift, än med verbaliteter.
Jag blir alltid eftertänksam och kan kanske upplevas lite ”trög” när jag talar, och ”trög” i det här sammanhanget är ingenting negativt alls, kanske upplevs jag som eftertänksam och grubblande, innan jag tar till orda, för att jag vill uttrycka mig så alla förstår. Så att jag själv förstår.
Det kan också vara så, ibland, att jag blir forcerad och inte riktigt hinner med mitt ordflöde själv, vilket i sin tur ger ångest, eftersom jag får för mig att jag talar för mycket, tar för mycket plats och ”vad har jag egentligen sagt”?
I alla fulla fall…
I min familj, när jag växte upp, talade vi aldrig om känslor. Vi pratade aldrig om hur vi mådde och vi förde aldrig samtal om hur livet, själen och hjärtat, for fram med oss i världsalltet. Tabu! Jag menar verkligen bannlyst!
”Sköt dig själv och skit i andra”, var honnörsordet och det hände ju att fasaden rämnade, när det blev för mycket av återhållsamma känslor.
Mamma bröt ihop, ganska många gånger.

Och det där har förföljt mig i mina kärleksrelationer och kärlekshistorier. 
I nästan alla längre relationer jag har haft, har samtalen om själen, hjärtat och känslorna, kommit bort och falnat av och sedan har livet rullat på ändå, som om det inte fanns och var mindre viktigt!

Jag har haft mina strategier för att orka med och för att kunna hantera mitt känsloliv och mina innersta tankar. Jag har haft, och har, mina utvägar där jag kan ventilera det jag känner, upplever och inte riktigt kan hantera. Terapi! Samtal med utomstående! Jag har någon med objektivitet, att prata med. Prata om känslor, mående och andras påverkan av mitt sjukligaste jag!
Hemma vid köksbordet talar vi inte om känslor och om det som ”trycker och tränger”, som Karin Boye skrev…

Och det handlar om självrespekt, att berätta och förklara för dem man har omkring sig, hur det verkligen är, för att de ska förstå och för att validera sig själv, för det är okej att vara en tyngd och vemodig människa… 
Man måste tala!
Det handlar också om, som min kärleksfulla terapeut sa, ”om respekten för andra och omtanken för sina närmaste, så att de verkligen vet hur det är!
Man kan inte gå omkring och tro sig veta, tolka eller gissa sig till vad andra känner och upplever, för man har faktiskt ingen aning. Kommunikation och tydlighet”…

Och när jag inte finner respons, inte finner ett bollplank eller en ”lekkamrat” att tala med och få bekräftelse ifrån, under min vardagliga vardag vill säga, eller validering att jag är en okej människa, då tystnar även jag. Tiger!
Jag vill inte, orkar inte och kan inte prata alldeles själv om hela situationen, livet och känslorna, och det hela slutar i tystnad och irritation.
Prata inte om känslor. Berätta inte om hur det är, hur det var och hur det känns egentligen. Skräm inte dina vänner och anhöriga, behåll det för dig själv! Och varför upplever jag och många ”sjuka” med mig att det är tabu, skam och ännu pinsamt med psykisk ohälsa? Våra hjärnspöken? Våra villfarelser? Våra egna värderingar och fördomar?
Eller… är det fortfarande rädslor och trångsynthet som styr samhället att inte våga tala om det? Skam och förnedring!?

Och livet och relationerna går på.
Jag pratar inte om mina önskemål, jag talar inte om känslor, jag pratar inte om min sexualitet och mina vardagliga hinder och jag försöker inte heller ta reda på hur det egentligen är med mina närmaste.
Det faller. Jag faller och jag upplever att det blir skuld, ångest och oro av allt det där outsagda och o-frågade frågorna. 


Och med stumma tystade ord om känslolivet, kommer även den fysiska beröringen bort.
Det står liksom och faller tillsammans, på någotvis!
Det innersta inre, som det inte samtals om, går hand i hand med kramar, kyssar och smek…
Om, det är detta som kallas slentrian och vardagligheter, då vet inte jag…
Inte alls vad jag vill…
Om livet ska hålla ihop och bli lättsammare, måste alla människor, och även djur, få tillgång till beröring och smek. Det är det jag kallar för ömhetstörst!

Och jag känner att jag måste börja tala, fråga och själv börja föra diskussioner om känslorna, livet och att leva, istället för att invänta att samtalen skall påbörjas av någon annan… Det gäller faktiskt alla i min omgivning! Ökad förståelse och ökade insikter om hur det verkligen är, istället för tystnad och det oavsett om jag själv upplever min person som totalt uppslukad och egocentrisk!
Det är bara det, att det fattas mod och styrka till det.
Modet fattas mig… Hur gör man? Hur påbörjar man ett samtal som är viktigt?

Väl Mött / Arthur

To be continued…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s