Hennes son dog av en överdos – Jenny Strömstedt TV4 23.00

Ett ord mot natten…

Jag skrev lite kort att Shirley Clamp… För övrigt så har ju även hon "köpt" det där kladdiga samhällsidealet… "vem var jag att döma någon"… I alla fulla fall, så är det besynnerligt att det går en sådan jäkla trend i att anklaga människor för mobbing, ärekränkning… Vågar man fisa i motvind?

Häromdagen gjorde jag ett konstaterande. En betraktelse.
Kanske att jag gick över gränsen och kanske att hela den ”tråd” som mitt inlägg på Facebook orsakade, var onödig!
Reaktionerna efter den kommentaren jag skrev, gick totalt över styr, upplever jag själv.
Bekanta tog illa vid sig. Någon blev ledsen. Någon annan upprörd. Och jag blev mest… ”Men du, vad känsligt det där var”!?

Jag skrev lite kort om Shirley Clamp, efter att hon medverkat i ett teveprogram, och jag kommenterade att Viktväktarna inte hade gått så bra för henne.
Hon har gått upp alla de där kilona igen, och lite till.

Jag finner det märkligt och motsägelsefullt att hon ska vara talesperson för viktnedgång, ett sundare leverne och hälsosammare liv och ändå inte acceptera sin kropp som den redan är och dessutom gå ut offentligt och visa upp det hon åstadkommit med Viktväktarna.
Späka sig själv, räkna Kalorier och ha en önskan om en smal och smärt kropp!
Det gick ju inte. Det funkade inte… Uppenbarligen!
För övrigt så har ju även hon ”köpt” det där kladdiga samhällsidealet, att man ska vara smal, snygg och se så bra ut som möjligt. Det är ju framgång!
Klart hon har fel och brister, den lilla tösen, men pengar smakar visst gott det också…
Undrar hur många points en tusenlapp har?

Hon har vid flera tillfällen gått ut och visat upp sin nya vackra kropp och så fungerar det i alla fall inte.
Det faller hela tiden, så varför inte bara finna acceptans i sig själv?
Det är väl kritik? Kanske!? Det är kanske taskigt? Möjligen!?
Men jag tycker själv att det blir så motsägelsefullt som sagt, att å ena sidan vara ett ideal för kvinnors frihet och sedan, å andra sidan, späka sig själv och ge indikationer på att tjock inte är okej, så varför inte acceptera sitt utseende från början och vara ett ideal för lite kraftigare kvinnor?
En fråga? Inget konstaterande i det!

Och…
Kommentarerna lät inte vänta på sig.
Det var inte alls min mening att kränka någon och det var inte alls tänkt att slå någon av mina kraftigare bekanta på fingrarna, men plötsligt var jag boven och ”vem var jag att döma någon”, och ”vem var jag att sätta mig till doms över någon annan”? ”Varför kritiserade jag en annan människa och hur kommer det sig att just jag, som idealiserar alla människors rätt att vara sig själva, var den som gav Shirley Clamp en känga i magen för att hon gått upp i vikt igen”?

Jag var inte elak. Jag var inte grov i min objektivitet. Jag var inte alls dum och inte heller upplever jag att jag var dömande.
Jag konstaterade, Jag var objektiv och jag lade endast märke till hur det verkligen var och är. Hon fixade det inte… Punkt!
Jag undrade och frågade mig vad Viktväktarna tycker om det!?

Idag är det så märkligt, att så fort man konstaterar något, skriver något ofördelaktigt om någon annan och bara är objektiv och saklig, så är man osmaklig, taskig och rutten.
Det bästa med det här är ju att de som kritiserade mig allra värst, är de som allt som oftast kritiserar andra.
De är kvinnor, det var endast kvinnor som reagerade och det vara bara kvinnor som gick över gränsen, känner jag, och som blev ganska otrevliga och tarvliga i ”tråden” som uppstod efter mitt inlägg, som alltid blir kränkta, sårade och ”trampade på”…
Det är så märkligt det där. Ingen av dem kunde erkänna att det själva var dömande, oschyssta och gemena, utan det var jag som var elak och nedrig!
Ingen av dem hade plötsligt varit dömande, kritiserat andra eller varit nedlåtande emot någon annan… Ursäkta, men dumheter!
Säg den människa som aldrig har kommenterat en annan person!?
I alla fulla fall, så är det besynnerligt att det går en sådan jäkla trend i att anklaga människor för mobbing, ärekränkning och smutskastning, på bland

annat Facebook och det är jävligt tröttsamt. Vågar man kommentera andra?
Man kan knappt fisa i motvind, innan någon annan blir förbannad, sårad och jäkligt krängt! Det har blivit väldigt populärt det där… ”Jag blir krängt, när du”…

Det som var ett konstaterande, blev skitkastning enligt andra från min sida och mobbing, upplevde många!
Jag finner det fortfarande besynnerligt!
Och en av de bekanta som uttryckte sig allra värst, är just en av dem som kan sitta på caféer och uteserveringar och indirekt kommentera andra för deras utseende. Men hon lyssnade inte alls på det örat.
”Vem är du att döma andra”, skrev hon, ”Det är rent osmakligt”, fortsatte hon i sitt inlägg och i sin kommentar och jag skrev tillbaka, ”Vem är du att sätta dig till doms över andra, vilket du precis gjorde i det här fallet”…
Och för övrigt så är just hon en av dem som så väldigt gärna kritiserar andra och deras leverne och utseende!
Tänk till damen, innan du slänger sten på andra!

Jag bjöd på mig själv, dagen efter!
”Hängde ut” mig själv och en bild på det jag själv åstadkommit med LCHF.
Jag skrev dessutom att även i mitt fall så finns det aldrig några garantier och heller aldrig några löften om att jag ska leva sundare, gladare och lyckligare med min nyfunna kropp…
Det blev ingen ”tråd” utav detta, kan jag berätta!

Från det ena till det andra…
Jag är trött och de här två sista dagarna som kommer, är det mycket att göra och stå i. Det blir alltid lite Ketchupeffekt över tillvaron. Först ingenting och sedan ingenting och plötsligt… allt med en gång.
Det är möten, röntgen, papper som ska lämnas, intyg som ska iväg, hem och kolla posten i Bagarmossen och sedan fler möten och samtal med terapeuten.
Det sistnämnda ser jag fram emot.
Det är mitt andningshål och min ventil. Jag uppskattar det mycket.

På återläsande min vän! Ta hand om dig där ute i den kränkande, onda och mobbande omvärlden!

Väl Mött / Arthur