Bilder från dagen som passerat…

En infektion av ångest… Och då gör jag som jag blivit tillsagd och ombedd att göra! Gör ändå! "Diagnoser finns egentligen inte". "Du kommer att förstå det där så småningom". Hur mycket ska man egentligen lyssna till sitt mående och sin inre röst!?

Är det inte märkligt hur dagarna är sagolikt olika varann!?

Från en helt schysst dag och ett mående som är helt okej, till nästa morgon och förändringen är påtaglig!
På ren svenska? Jävla skit!
Det liksom kryper i kroppen och klumpen i magen växer till sig och sprider sig som en amöba i hela kroppen!
En infektion av ångest… 

Och då gör jag som jag blivit tillsagd och ombedd att göra! Gör ändå!

”Du är inte dina diagnoser, frågan är om de alls finns”!? Se till att få saker fixade i alla fall! Somligt måste bara göras! Och jag påbörjar det där! Att ordna ändå!

Tar sats och går igång för att ordna med tillvaron! Jag fixar, jag åker och jag passar tider och hela tiden växer motståndet till sig i hela mig! Nej! Nej! Nej…

Och jag börjar fundera över det där med att göra ändå!

Jag tänker på hur mycket energi det går åt till att vara ”produktiv”, duktig och gå emot sina egna önskemål, för att inte isoleringen ska ta över och jag själv bli än mer oroad och rädd!
Isolering och ensamhet föder tankar. För mycket tankar blir till negativitet. Negativitet blir en nedåtgående spiral och dåligt mående! Depressioner!
”Ut och se världen! Andas och få ordentligt med luft”!
Bhaaa…

”Diagnoser finns egentligen inte”, som min Sponsor sa i Tolvstegsprogrammet, för ganska länge sedan nu!
”Det är bara ett påfund för att ge en förklaring till varför missbruket tar över”!

Jag vet inte vad jag ska tycka om det!?
Alla har sina egna insikter, sina egna övertygelser och sin egen tro på hur världen ser ut. Och jag har således min! ”Du kommer att förstå det där så småningom”, fortsatte hon lite nedlåtande.
Och när våra åsikter väl gick isär, så bara väntade hon på rätt tillfälle att få avsluta sitt sponsorskap och vår relation… Jag såg det så tydligt!

Och så blev det också. De skedde flera gånger med olika relationer i hennes omgivning och när åsikterna inte gick hand i hand med hennes egna, så var det slutdiskuterat.
Det var inte mycket till egenvilja där inte och frågan är om hon själv ens vet vad hon önskade och ville…
”Diagnoser finns inte! Det handlar om att bemästra sig själv och bortse från sin egenvilja”! Nog om det…
Jag vet vad jag vet och jag tror det jag tror. Jag är skapligt ”knepig” för att kunna säga och konstatera och något är knas i min egen härliga person!
Punkt!

I alla fulla fall…

Hur mycket ska man egentligen lyssna till sitt mående och sin inre röst!?
Hur mycket ska man låta andra komma med påståenden om hur det egentligen är och låta dem ge goda råd om vad som är bra för trötta själar!?

Hur mycket ska man ta hänsyn till kroppen, lyssna in den och sedan, för att man anstränger sig så in i helvete, falla samman till en våt fläck, för att man ska vara minst lika ”mainstream” som alla andra i det här samhället!?
Man ska ju ”Passa in”! Man ska ju vara produktiv och bidra till samhället! 
”Förbannade latmask”!
I slutändan räcker man inte hela vägen fram ändå. I slutändan är man slutkörd och energin är slut och som bortblåst, och då blir man i alla fall ensam med sina tankar och kvar i sängen med täcket över huvudet.

Jag skyller sällan, för att inte säga aldrig, på mitt mentala mående! Jag upplever det så i alla fall… Jag kan ha fel, det har skett förr…

Jag säger inte att min mentala ohälsa är orsaken till somliga beslut, som att sova och stanna kvar i sängen en hel dag och jag trycker aldrig på att jag har dubbeldiagnos och ”Just därför fungerar det inte idag”…

Jag brukar försöka och jag ”gör ändå”!
Resultatet blir istället att jag måste vila, ge mig själv återhämtning och se till att själen hinner ifatt kroppen!
Jag ”leker” stor och stark och iklär mig rollen som en glad, positiv och social människa! Men det har sitt pris! Jag sover lika mycket som mina katter!
Det händer att jag finner vita lögner för att slippa ifrån saker och ting, och det händer att jag inte är helt ärlig.

Om jag ska vara fullständigt rättrogen sanningen och ärligheten, så blir jag tvungen att köra upp mina diagnoser i ansiktet på mina medmänniskor titt som tätt… Jag gör inte det… Det är liksom som det är…
Och ibland… Vi en del tillfällen, som igår… Ja, somliga dagar, då sätter jag mig i skymundan någonstans och gråter! Det är bra! Det gör gott!
När det blir kaos i huvudet och dagen faller samman och ingenting blir som jag har tänkt det, och där jag tror att jag har funnit trygghet i mina beslut, och det kraschar ändå, då sätter jag mig ner och lipar…
”Jävla lipsill”! 
Jag skiter i det. Jag behöver lätta på trycket… Och då gråter jag. Punkt!

Idag blir det ingenting av någonting.
Jag vill vara ensam och ifred. Jag ska tillåta mig att vara avslagen och bara nedstämd och vila i sängen.
Kanske åker jag hem och isolerar mig från allt och alla… En promenad och musik? Jag får se vad dagen ger. Just nu = Självvald ensamhet!

Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Jag uppskattar det!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur