Antony and the Johnsons – Knocking on Heaven’s door

Gärdestad… Himlen är oskyldigt blå…

Att vara så pass deprimerad, att man knappt kan stå upp, är de få människor som upplevt. Det är svårt att få andra att förstå hur illa det verkligen är. Jag måste tro, för att kunna ta mig framåt. Jag måste se allt det som är positivt och följsamt i livet.

God förmiddag Söndag.
Solen smyger lite försiktigt upp över hustaken. En av katterna ligger på en filt ute på balkongen, jag dricker kaffe i mina raggsockar och försöker att skriva några rader.

Under en längre tid har jag varit desorienterad i mina funderingar på framtiden. Jag har fullständigt saknat någon som helst tro på att framtiden och jag skall ha något samarbetet.
Jag har sagt det så många gånger, men jag kände mig ”färdig” på någotvis, att livet och min existens skulle var slut och helt enkelt fullständigt meningslös.
Jag tänkte att; ”Vad har livet att erbjuda mig, där bortom nästkommande dag. Vad har jag för förutsättningar att komma tillbaka till yrkeslivet”?
Och plötsligt lossande det där. Lite grann i alla fall…
Plötsligt är det inte helt främmande att kliva in i framtiden och finna något bra för mig att ”göra”. Vad vet jag inte ännu, vad jag ska sysselsätta mig med, men det känns lättare och bekvämare att tänka på framtiden och livet.

När mina depressioner tog över hela mitt jag, i slutet på November förra året, så önskade jag bara att få dö. Jag ville inte mer, inte alls. Det var inte så att det byggdes planer i mitt sinne att ta verkligen ta livet av mig, men i allt det där vidriga måendet, var det en tröst att jag skulle kunna…
Jag berättade för personalen på Beroende Centrum, att det fanns dagar då jag valde att stanna hemma, eftersom en ohanterlig impuls mycket väl hade kunnat få mig att kliva rakt ut i gatan, eller ”trilla ner” på tunnelbanespåret.
Det var en svindlande känsla. Som att stå vid ett stup och kliva rakt ut i intet! Hisnande och kittlande.
Det var en ofattbar och obegriplig känsla, enormt skrämmande och jag kunde inte gå ut av rädsla för att stundens ingivelse, skulle ta mig dit jag inte var riktigt redo för!
På Beroende Mottagningen tog det inte min rädsla på allvar, trots att de även där har Psykiatrisk Mottagning och även tillskriver sig Psykiatri.
Jag kanske var otydlig.
Jag kanske inte var helt distinkt, men jag avfärdades. ”Det är nog inte så farligt. Människor som önskar att ta livet av sig, pratar sällan högt om att verkligen göra det”!
Det är Psykiatrins stora rättesnöre, att om man talar om döden och önskan att ta livet av sig, så föreligger ingen risk.
Det där en en jävla myt! Fullständigt befängt! Människor som önskar dö, tar livet av sig i en ren impuls.
Trasiga själar som väljer att avsluta livet, gör det oftast under ett spontant infall…
Att självmordsbenägna är utom fara, för att de dryftar sina önskemål om döden, är rent skitsnack och när jag väl, i slutet på Juli i år, fick hjälp på Psykiatrin/Södra i Stockholm, var det inte heller någon som lyssnade.

Därtill hade jag lagt på mig nästan trettio kilo i allt mitt tröstätande och jag mådde verkligen inte alls bra i all den där röran.
Jag grät mycket, i min ensamhet förstås, för jag ville ju inte besvära och jag åt mängder med socker och kolhydrater, för att sedan somna om i någonting som liknar en sockerkoma…
Och det var ju då som jag hoppade på det där tåget av otrevligheter!
För Psykiatrin ville bara skicka mitt ärende vidare igen och igen, och slutligen tog jag mod till mig och anmälde dem till Patientnämnden och IVO.
Efter det fick jag ju hjälp och under tiden stod Jobbtorg Resurs till tjänst med terapeut och samtal. Det är märkligt att hot och anmälningar ska få människor att lyssna… 
Jag träffar henne fortfarande, på jobbtorg, det är en underbar kvinna…

Att vara så pass deprimerad, att man knappt kan stå upp, är de få människor som upplevt.
Det är svårt att få andra att förstå hur illa det verkligen är. Det är till och med svårt att få läkare och psykologer att begripa läget.
Naturligtvis avfärdades även detta, som en orsak av mitt före detta missbruk och att ”det snart skulle gå över”.
Det hade pågått i över ett halvår, min depression, och återhämtningen från missbruket var/är i förbättring och frånvaron av ”sjukdomsaktivitet” gör att man anses ”färdig och utom fara”, som en botad Diabetes!
Efter ett drygt år, anser man inom Missbrukarvården att man är färdigbehandlad och skall vidare till psykiatrin.
Det är detta jag försökte beskriva i mitt inlägg igår, man blir över och övergiven i sitt tillfrisknande och oavsett om man önskar att få vidare vård, så ska man avslutas och anses vara klar och redo att hantera livet.
Det är galet! Fullständigt! För när man, om man nu får hjälp, hamnar hos Psykiatrin så är man inte helt rumsren, eftersom de anser att man själv orsakat depressionerna och det dåliga måendet…
Det är så förbannat skruvat, ingen vill längre ta ansvar.

I skrivande stund upplever jag att texten blev förbannat rörig, men jag hoppas att du hänger med…

I alla fall så känner jag lite, lite framtidshopp. Jag känner att det kanske, även inom yrkeslivet, kommer att lägga sig tillrätta och jag kommer att finna min vrå i världsalltet.    

”Hoppet är det sista som lämnar människan”.

Jag måste tro, för att kunna ta mig framåt. Jag måste se allt det som är positivt och följsamt i livet.
Jag måste hela tiden påminna mig om det som är bra och gott, och inte ständigt grotta i det förflutna och allt de som jag förlorat, tappat och gått miste om.
Det är förgörande. Det är dödande för själen och livet.
Frågan är vad det blir och vad som kommer att ske, i framtiden.
Ska man försöka att se det som ett äventyr? Ska man se det som magi och mirakler, att man är på gång igen? Att man faktiskt har överlevt och kommit så långt att ”aldrig mer alkohol” (Alkohol ÄR en drog!) integrerat sig med livet självt.

På återläsande och ta hand om dig, min vän.
Väl Mött / Arthur