Dagsarkiv: 21 oktober, 2015

Jag kom på mig själv, flera gånger under min promenad, att jag stressade och kände mig pressad! Och ja! Det blir lite mani över mitt sätt att vara, den här typen av morgnar! Vem har en manual för vad som är rätt och "fel"…

Publicerad den av
Svara

Det är så väldigt märkligt, hur en del dagar andas lätthet och smeksamhet, emedan andra bara går rakt ner i skiten och blir till ett ingenting!

Tillvaron har smekt mig medhårs idag! I förmiddags, som alltid, tog jag en lång promenad till Fittja och sedan bussen mot Huddinge. Dessa promenader är så härliga och just idag var luften klar, ren och hög.

Jag kunde njuta för en gång skull.

Jag kom på mig själv, flera gånger under min promenad, att jag stressade och kände mig pressad! Jag hade inga tider att passa, inte alls, men morgonen började med sovmorgon, stresspåslag.
Sedan visade det sig att min ansökan till Ekonomiskt Bistånd kommit bort, stresspåslag!
Dessutom snurrade tiden på och det kändes som om jag var sen, stresspåslag igen!

Det blev lite Powerwalk över min promenad i morse, men jag försökte ändå att varva ner, andas och räta upp tankarna så att det var någorlunda lugnt och tyst i skallen! Jag hade inget att stressa över. Jag hade inget att oroa mig över, egentligen, men jag fick påminna mig själv hela tiden, för att inte skena iväg. Och ja! Det blir lite mani över mitt sätt att vara, den typen av morgnar! 
Men som sagt, jag kunde samtidigt andas och njuta!
Förbannat tacksamt!

Jag ägnade en del tankar på det där med att göra våld på sig själv. Att utföra saker, även om oron och rädslan växer till sig, för att bryta gamla mönster och för att kanske hitta mer mod och mer styrka!
Jag undrar var gränsen går!? Jag grubblade över hur mycket man ska utsätta sig för det som skrämmer och oroar!?
Somligt måste man ju göra för att få en fungerande vardag.
Somligt är ju faktiskt ”måsten” som bara ska göras, för att det inte kan vänta, inte kan bli liggandes och inte heller låta vänta på sig.
Andra saker kan man ju utföra ändå, om man finner strategier för dem!
Frågan är om man ”smiter” undan från ångest och oro, då man egentligen borde ”hoppa på tåget”, för att lära sig hantera situationerna och verkligen inse att det inte finns ”anledning till oro”!
Gör man våld på sig själv då, när man tvingar sig själv till saker och ting, som man skarpt ogillar?
Blir det psykisk misshandel av den egna personen, eller är det mest larv?
Var går gränsen för vad man bör utsätta sig för och vad är sådant som man faktiskt kan strunta i?
Eller kan man finna andra utvägar och strategier för att överhuvudtaget få det gjort? Kan man lita på sig själv om man lyssnar inåt och försöker att tyda sig själv? Eller blir rädslan och oron en liten luring, som leder en på villovägar?
Rent krasst kan undvikanden bli mindre bra och slutligen leda till isolering. En farlig sådan, och sedan mynnar det ut i icke vald ensamhet!
Med isolering kommer allt det där andra; Förluster av vänner, familj och ett återkommande uppskjutande av ärenden, möten, läkarbesök, räkningar och ansökningar.

Jag själv är inte där, men jag känner andra i min situation som låtit det gå för långt. Jag upplever nog att jag är bra på att företa mig saker, ”göra ändå” och verkligen komma ut och röra mig bland människor.
Jag har dessutom olika tillvägagångssätt för att ”komma undan” den allra värsta stressen och oron, och det fungerar för mig och jag känner att det är helt okej.
För övrigt går inte socialfobi att medicinera bort. Det måste jobbas med, men inom vissa gränser och vem sätter dem?
Vem har en manual för vad som är rätt och ”fel”, och vad är det som säger att ett sätt fungerar för alla? Vem äger en manual för just mig?
Det är ett problem inom Psykiatrin, för de är oerhört snäva i sitt tänkande och har sina egna inläst kunskaper att hänvisa till, och med det försvinner individualiteten och människors rätt att själv berätta, förklara och komma med önskemål om vad som är rätt för just dem och hur det ser ut för den enskilde individen!

Psykiatrin är i det avseendet värdelöst, för de har alltid sina papper och paragrafer att luta sig emot. ”Det som fungerar för alla andra, torde fungera för dig också”…
Det måste ändå någonstans vara jag som vet bäst, vad som gäller för mig! 
Och med mitt sunda förnuft och min egenvilja, kan jag försöka att avgöra vad som är okej och vad som blir för mycket…
Jag snurrar till det kanske, men det är inte lätt att vara i ett själsligt kaos och försöka att själv reda ut vad som är bra och vad som är mindre bra, för det tillkommer alltid de som vet bättre och som verkligen kan sin sak… ”Det är inte för inte som jag har studieskulder, och det är inte för inte som jag har läst alla dessa böcker, så jag borde veta”… Den egna erfarenheten lyser med sin frånvaro inom Psykiatrin kan jag berätta…

Sjuk eller inte, ta hand om dig därute i verkligheten!
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur