Jag minns inte exakt hur det var, naturligtvis. Minnet sviker mig. Det är en historia, en berättelse, betraktelse och ett minne. Hon sticker mig med nålarna hela tiden. Jag kommer för alltid att vara ful, oformlig och ohanterlig. "Det är inget fel på den pojkens kropp"…

Jag minns inte exakt hur det var, naturligtvis.
Minnet sviker mig. Jag var ett barn.
Men jag minns tydligt olika episoder och olika händelser och jag kan återberätta dem. Jag kan skriva. Använda orden!
Jag försöker att erinra mig hur det kan ha varit, hur det kan ha känts och somligt blir av mig mer ”dramatiserat”. Mina upplevelser är mina och somligt sitter som en sten i min vägg av ängslan och oro… att inte duga, att vara ful, att inte passa in… Alla dessa ögon som ser mig.
Olika händelser, tankar och funderingar har jag försökt att väva samman till en hågkomst och ett minne.
Det är en historia, en berättelse, betraktelse och ett minne.
Jag, mig och mitt…
Dock bör jag påpeka att jag, för textens skull, låtit orden och meningarna få fritt spelrum i mina minnen, för att få ett flyt och en dramatik i de skrivna orden!
Det är en betraktelse och en grundad tanke, till varför somligt blev som det blev.

Väl Mött / Arthur

Hon sticker mig med nålarna hela tiden.
Det är som om tyget inte riktigt räcker till runt kroppen och provningen slutar med små blodfläckar kring sömmarna i midjan.
Jag står på en stol i matsalen och mamma kryper omkring på knä nedanför. Hon lägger upp benen och det är ju inga problem. Sedan kommer hon till midjan och ryggen, och det är då humöret svänger…
Hon drar i tyget för att få det att räcka till och hon är arg, för det verkar som om hon tagit till för lite sömsmån. Och hon suckar uppgivet. ”Inte igen”…

Jag har hört det så många gånger.
Hon har sagt det i ilska och med glimten i ögat. Hon har ironiserat och bett mig sluta äta. Hon har slagit mig på fingrarna när jag sträckt mig efter en bulle till och hon har petat på min mage eller greppat valken av fett på min midja… 
”Men… Vad är det här då? Vad har vi här”..?

Centrallasarettet i Västerås.

Hon fortsätter att sticka mig med nålarna. Håller andan ett ögonblick och suckar återigen. Hopplöst! Jag är hopplös! ”Ett kilo till”… ”Inte en byxa till, syr jag åt dig”…
Jag struntar fullkomligt i vilket, för det är alltid samma visa. Hon sticker mig med nålarna, med flit eller inte, det kan inte jag avgöra, men ont gör det och det suckas, stånkas och flåsas. Jag är ett problem. Hopplös! Dumma tjocka unge… Och alltid detta suckande och frustande. Alltid slita och dra i kroppen, dra i tyget och sucka igen, ”ett kilo till”…

Mamma får dagliga manier.
Det brukar avslutas med beska, irritation och frustration. Och just jag och min förbannat fula, knubbiga, kropp, har hon givit upp hoppet om för länge sedan. Andra får ta över nu, för själv klarar hon inte av att få sitt barn smalt och smärt! Det gör henne förbannad. Det gör henne arg. Och hon går på som om hon inte visste att orden sårade mer än de där förbannade synålarna.

De där små manierna tar sig alltid olika uttryck. Städning, tvättning, bullbak och den där genomjävliga symaskinen.
Nu har hon bestämt att jag ska få en overall. En beige. Med dragkedja. Och det som fungerade så bra för några veckor sedan, fungerar inte alls just nu.

Foto; Per Lundström

Det är inte tyget som har krympt. Det är egentligen inte alls fel på sömsmånen. Det är jag. Det är mig. Det är mitt… Det är fläsket som förstör.
Jag ska ha den beige overallen, eller ”sparkdräkten” som jag tycker att det mer ser ut som, om några dagar då jag ska läggas in på sjukhus för att få hjälp med en diet och viktnedgång. Andra får ta över nu, för själv klarar mamma inte av att få sitt barn smalt och smärt!
Och jag är van vid Sjukhus. Jag kan det där…
Större delen av min uppväxt har jag tillbringat på sjukhus, dock av andra anledningar än min runda mage och det gjorde mig faktiskt detsamma. Det var lite som att vara hemma… Komma hem.
Det brukar gå bra. Det fungerar utmärkt. Dock är det under nattens sena mörka timmar som det spårar ur.
Mörkrädd, ensam och fylld med gråt, brukar jag kissa ner mig. Pinsamt. Genant, och barn i min ålder kissar inte i sängen. De andra tjocka, fula och feta barnen pekar och skrattar. Det gör inte jag! 

Mamma sticker en nål i huden igen. Suckar.
Jag dras ögonblickligen ur mina dagdrömmerier och suckar även jag.
”Det blir bra för dig att äta mindre. Det blir bra för dig att gå ner i vikt, då kanske kläderna passar igen”!

Jag kommer för alltid att vara Tjockis, Knubbis, Fetto och Klumpen.
Jag kommer för alltid att vara ful, oformlig och ohanterlig.

Sköterskan från skolan ringde hem vid ett tillfälle.
Jag ville inte ta av mig kläderna vid den årliga läkarundersökningen i skolan. Av någon underlig anledning berättade jag för henne som det var, att jag hade en så stor och ful kropp, att jag inte tänkte visa den för de andra i klassen. Jag tänkte inte sitta i mina kalsonger med de andra pojkarna och visa min potatiskropp.
Jag fick följa med in på mottagningsrummet med kläderna på och ta av mig dem därinne hos läkaren. Det kändes tryggare. Det blev bra. Jag grät inte för en gång skull. Jag gråter jämt…
Sköterskan ringde hem samma kväll och ville prata med mamma. Hon frågade vad det var som gjorde att jag, som var ett litet barn, inte tyckte om min kropp. Hon frågade hur det kom sig varför jag, som var så ung, tänkte så negativa tankar om mig själv. Mamma gick i taket. Hon blev galen av ilska!
”Det är inget fel på den pojkens kropp! Det är inget fel på hur jag uppfostrar mina barn! Hur vågar du ringa hit och bara påstå”…
Mamma avskydde den kvinnan. 
Och jag minns att samtalen kring min kropp och mitt utseende ofta kom på tal, tillsammans med sköterskan och min lärare i skolan, när det var kvartssamtal, och det samtaldes om hur det gick för mig med skolan och i undervisningen.
Mamma avskydde den kvinna, fullständigt och upprepade; ”Det är inget fel på den pojkens kropp”…
Och ändå var det mamma som suckade, bad mig sluta äta, slog mig på fingrarna när jag ville ha en bulle till och stack nålarna i min runda kropp, ordnade med ”tvångsbantning” på Sjukhuset och såg till att jag tre dagar i veckan fick simma i badhuset inne i stan.
Och jag som inte ens kunde simma… 

Mamma har givit upp om mig och mina nya kläder.
Mamma säger att det inte fungerar och suckar.
Det är ingen idé!
Andra får ta över nu, för själv klarar hon inte av att få sitt barn smalt och smärt! 
Jag får använda det som går att använda. Jag får ha det jag redan har, för det går bara inte att få på overallen på ”Potatiskroppen”…

Jag minns inte varför och hur det kom sig… Hur fick jag idén?
Jag minns inte alls, egentligen, när det började!? Men jag kom på ett knep när jag var runt tretton, fjorton år… Tror jag…
Om jag kräktes, tvingade mig själv att kasta upp det jag ätit och tröstat mig med, så kunde jag fortsätta att äta allt jag önskade och kanske mer därtill, om jag ville.
Jag tappade många kilon den sommaren, innan sjundeklass och mamma tyckte att jag var så duktig… Duktig, fin och smärt.
”Du ser, det går om man vill”… ”Dålig karaktär kan man ta itu med! Du är så duktig”…

Vad visste hon, egentligen?

Några vackra rader..?

Att missbruka behöver inte nödvändigtvis handla om droger. Ska jag våga berätta om min kropp och kriget emot den? Ska jag vara sann och ärlig och förklara att även det gick över styr… Det kanske räcker med bedrövelser? Glöm aldrig att alkohol är en drog!

Ska jag våga berätta om min kropp och kriget emot den?
Ska jag vara sann och ärlig och förklara att även det gick över styr, när jag kämpade för att bli accepterad, vara smärt, tro mig vara snygg och tro att jag lyckades, bitvis, med att mästra det som jag aldrig kommer ifrån; Kroppen.

Ska jag bjuda på hur det verkligen var och hur det verkligen är?
Det kanske räcker med bedrövelser?
Det kanske är nog med elände?
Det är kanske nog med ömklighet, litenhet och vemod?
Och kanske är det till och med så att det är för mycket, att utelämna sig själv på det här sättet?
Kanhända att det är osmakligt, ”för ohanterligt” och alldeles för grisigt för att återge? 
Kanske är det så att det är att gå över gränser i försök att förklara, och även själv förstå, varför destruktiviteten tar sig fler uttryck än via drogerna och missbruket? 

En passus;
Glöm aldrig att alkohol är en drog! Separera aldrig drogerna och spriten, för det är exakt detsamma; En drog. Att missbruka. Att droga.

Men…
Kanske är det så att jag, som väldigt många andra, har ett resebagage och en packning, som är livet, som är större än koffertarna på Amerikabåtarna?
Hur många av oss berättar om de innersta och mest hemliga? Det där lortiga och det där som man inte vill släppa ut ur sina illaluktande själsliga burkar?
Jag gör det, här i min blogg!
Jag berättar och beskriver hur det är, hur det var och var livet tog mig någonstans, för jag har absolut ingenting att förlora längre.
Jag har en gång redan förlorat allt, men återfått så mycket mer…
Men! Jag har ingenting att dölja längre…
Och frågan är vad jag vill förmedla och vad jag vill ha sagt?
Frågan som ständigt bor inom mig är; Varför?
Hur kommer det sig att jag vill bjuda på mig själv och min förnedring?
Hur kommer det sig att jag vill blottlägga mig själv och naket beskriva hur det har varit?
Är det flosklerna och klyschorna som styr? ”Jag vill hjälpa andra”? ”Kanske att någon därute får stöd och hjälp i mitt skrivande och det jag berättar, vilket leder till; Jag är inte ensam”!?
Är det, trots allt, ett uppmärksamhetsbehov? Är det månne så att jag trots allt vill synas, höras och få berätta..?
Är även jag sjukligt uppmärksamhetssökande och skulle vilja ha en plats på jorden, som syns?
Jag kanske också har fallit offer för tidens trend, att få synas, höras och bjuda på berättelser för att ”ta plats”? Lite grisigt och lite över gränsen och med näsan precis ovanför vattenytan!?
Jag vet inte? Vem kan svara?
Innerst där inne, i mitt allra innersta, vet jag själv att det är en av de där plattityderna som överensstämmer med det jag vill förmedla, få sagt och nå ut med… ”Jag vill inte vara ensam i det här. Jag vill inte heller att du ska vara ensam med ditt”…
Det kan vara så!? Men den primära känslan är dock; Jag har ingenting att förlora längre och jag har mängder att berätta för dem som verkligen vill läsa, lyssna och veta…

Att missbruka behöver inte nödvändigtvis handla om droger.
Vi har en förmåga att glömma det!
Missbruk tar sig många andra uttryck! Missbruk är dolt och missbruket är en feg liten jävel, som iklär sig olika förklädnader! 
Somliga av oss har genen, det sociala arvet eller osäkerheten inför oss själva, som gör att kontrollen av livet förläggs någon annanstans.
Somliga av oss tar till droger, andra äter, vissa tränar sig sönder och samman, andra shoppar och ytterligare någon får inte nog av att exponera sina kroppar i ett sammelsurium av utvikningsbilder, sex och porr.
Några missbrukar sitt bekräftelsebehov, ständigt, och finner utvägar och påhitt för att få den där kicken av att synas! 
Några har ett extremt behov av att exponera sin vardag med arrangerande vardagsbilder, för att dölja det som egentligen inte är okej längre och för att få medmänniskorna att tro att allting är helt i sin ordning! 
Lögnen. Att leva i lögnen. Någonting är trots allt fel och oriktigt.
Vi döljer. Vi ljuger, Vi sminkar över.
Många av oss vill inte alls se sanningen i vitögat och när vi trots allt tvingas till att göra det, tar missbruket över och vi dränker oss i det som ger kontroll, tankereducering och flykten från det vi inte vill se.
Det är fler, än vad vi tror och anar, som missbrukar på någotvis och det är fler som dränker sina tankar på destruktiva sätt, än vad många av oss vet.
Vi har alla olika tillvägagångssätt för att upprätthålla oss själv och vi har strategier för att kunna behålla kontrollen över vår tillvaro. Och mycket av de där leder till missbruk…
Mycket av det där blir ett beroende och ett sätt att hålla livet på rätt köl, med en järnhand! 



Jag har missbrukat mat. Sedan barnsben har jag ätit för mycket. Svultit och ätit ännu mer. Jag har tvångsbantats och jag har gått på dieter… 
Jag har krigat med min kropp i ganska många år. Andra droger tog över, så småningom, men under större delen av mitt liv var kontrollerandet av kroppen stenhård!
Vad jag åt, hur mycket jag åt, om jag åt någonting alls, och hur mycket jag lyckades kasta upp igen.
Jag har tränat som en galen och jag har missbrukat socker och sötsaker.
Jag har hamnat på sjukhus för undernäring och jag har späkt min kropp under svält och bannat mig själv för att kroppen, just min kropp, var så ful, ful och fel!
Och oavsett om jag tog till andra droger, för att förtränga och skapa någon typ av fristad, så har krigandet mot kroppen alltid fortsatt. 

Detta kadaver. Detta elände. Denna styggelse, som inte alls är njutbar.
Detta fula och ohanterliga. Detta sattyg att bemästra och förgöra.
Döden, döda och dö. Dö någon gång!

Jag återkommer under dagen i ämnet.
Jag är inte färdig och frågan som jag burit på en tid är, om jag verkligen ska gå ner på detaljnivå och berätta..?
Hur blev det så här? Hur kommer det sig att det ena ger det andra?
Varför måste man alltid finna olika tillvägagångssätt för att stå ut?
Hur många är vi därute, som kontrollerar, visar upp en fasad och försöker att ha kontroll på något som egentligen inte går att kontrollera; Livet och livets tempel! Kroppen!?

Väl Mött / Arthur