Tankar och funderingar en söndag. I oktober. När kylan och vädrets råhet skrapar på rutan.
Jag sitter innanför och tittar ut. Tänker på dem som är kvar. Där ute. I kylan.
Ibland så vill jag oerhört gärna skriva. Det kliar i kroppen, på något vis. River.
Oavsett hur det är, känns och var jag befinner mig, så vill jag få ner orden och bokstäverna, men då infinner sig inte inspirationen. Men jag skriver ändå.
Något vettigt och tänkvärt kanske trillar ut ur skallen, ut genom fingrarna och ner på tangenterna.
Jag har fått höra att jag är ogenerat gränslös i mitt skrivande. Jag är inte rädd om min historia, säger någon. Det som berört, rör och påverkar mitt liv och den jag är, bevarar jag inte för mig själv, säger någon annan. Jag försöker försvara mig!
Jag försöker berätta, att gränsen för mitt skrivande och det jag bjuder in till, är långt ifrån det jag själv verkligen upplevt! Somligt stannar hos mig. En del av mina upplevelser är inte för andra att ta del av.
Många av oss har olika syn på gränssättning. Gränsen går lite hur som, hos oss alla.
Jag bjuder in till det som jag känner att jag vågar, vill och kan stå för.
Ibland måste jag dock tänka över det jag vill berätta. Ibland måste jag låta tanken att bjuda på de skrivna orden, få ”marinera” innan jag vågar erbjuda någon att läsa och känna på meningarna.
Det andra, som ger långt mer obehag än de skrivna orden jag bjuder på här, är för mig att behålla och acceptera. Kanske ge betänketid, begrunda och lägga undan i små askar i mitt hemliga förråd, mitt inre, för att sedan skriva ner och behålla för mig själv.
Bara att skrivna ner dem, bokstäverna, för att kunna se de rena orden på somliga av det avskyvärdheter jag sett, varit med om och upplevt, är befriande.Detta kan stilla det som är oroligt inom mig.
Snusket. Grisigheten. Girigheten. Rädslan och det självutplånande våldet.
Jag skriver bättre, än jag talar.
Och jag skriver om övergrepp. Misshandel och missbruk. Jag skriver om det som vänner har återberättat för mig, och som jag fått tillåtelse att återberätta. Somligt som jag har skrivit om, har jag omvandlat, för att inte människor i min direkta närhet, ska ta illa vid sig.
Jag skriver kärleksfullt, hatiskt och elakt. Jag skriver med kärleksfullhet, ömhet och om människors galenskap.
Jag vill, jag törs och jag har en historia att berätta.
Jag har ett märkligt behov av att dela detta, ge min historia ordet och återberätta galenskapen, kärleken och vilket helvete missbruket är.
Bland annat. Jag vet inte riktigt varför detta behov. Kanske det stämmer, det andra har sagt före mig och som alltid känns som floskler och klyschor; Tänk om jag kan hjälpa någon annan?
Tänk om någon ensam människa där ute och bortanför min verklighet, läser mina skrivna ord och känner samhörighet, och kan känna igen sig. Kanske att jag kan rädda någon? Kanske kan jag påverka någon annan.Kanske kan jag få någon och några att känna sig mindre ensamma, till och med inse och få insikt, och göra något för sig själva.
Jag hade missbrukat droger i tjugo år.
Jag är förmodligen det som kallas för blandmissbrukare.
Alkohol är en drog! En genomjävlig drog… Och allt det som tillkommer med spriten… Det blir en cocktail av aldrig skådat slag.
Jag ångrar så mycket och jag kan gråta över det jag åsamkat andra.
Jag kan sörja det jag förorsakat mina medmänniskor, gå i bitar när jag tänker på vad som hände, fortfarande händer och att det aldrig tar slut.
Jag kan begråta och djupt sörja det andra har gjort mig och att jag tillåtit det.
Jag kan i djupet av mitt hjärta skämmas för och önska, att jag aldrig hade tillåtit andra att slita mig i bitar, kliva runt på det som varit jag och bespotta densamma!
Jag vill och tänker återta min självrespekt och självkänsla.
Jag vill vara med här ett tag till och jag tänker återhämta den jag är.
Jag vill hämta hem min person och mitt inre väsen.
Jag har fallit igenom gång efter annan, genom åren, och jag är tacksam att jag lever.
Jag hade kunnat, som en del av de andra missbrukarna och hemlösa, frusit ihjäl, tagit för mycket eller supit mig sönder och samman. Jag hade kunnat råka ut för olyckor, jag hade kunnat bli mördad och jag hade kunna bli ihjälslagen. Jag borde ha varit död, vid det här laget…
Men jag är här! Jag är kvar! Jag står jävligt stadigt, märkligt nog! Jag är seg som fan! Tydligen…
Ibland undrar jag vad det är för ett skämt Gud vill ha uttryckt. Vad vill han ha sagt med det här?
Många som ”kliver på” igen överlever aldrig. De trasas sönder och kommer aldrig tillbaka.
Jag har tagit återfall, om och om igen, och dagarna har passerat och jag har inte haft någon aning om var jag varit, med vem eller ens hur… Men…
Omständigheterna har gjort att jag fått chansen igen. Och igen, och…
Nu när jag fått distans till det jag har gjort och det jag har blivit, så har en medvetenhet vaknat till liv som ibland är för mycket för min person och mitt jag, att hantera. Men jag har verktyg och redskap att ta till, nu när jag börjar finna mig själv och den jag varit och den jag glömt att jag var…
Jag har dem jag kan tala med. Jag har dem jag kan vända mig till. Samtal och terapi! Jag är lyckligt lottad!
Jag ska gå hel ur det här.
Jag är värd ett liv. Jag är värd glädje och kärlek…
Jag är värd att leva ett schysst och bra liv…
Jag är på gång och det här ska bli bra! Jag måste tro det, för annars vet inte jag var jag och allt detta liv ska ta vägen.
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 