Det är en mindre bra dag! Min tvåsamhet ger endast dåligt samvete och skuld. En promenad senare idag, med frisk luft och regn i håret… Det kanske är dagens medicin! Dessa mindre bra dagar avskyr jag! Fullkomligen avskyr…

Foto; Per-Erik Lundström
Per-Erik’s Portfolio-box.

Det är en mindre bra dag!
Idag är en sådan där dag då jag vill vara ensam, under täcket och förmodligen tycka synd om mig själv!

Jag måste ta det försiktigt, för de här dagarna vill jag ha förändring och jag vill ha lugn och ro och förståelse…
Jag är till och med beredd att bryta upp min kärleksrelation, vilket jag inte tänker göra, för att jag omöjligt kan läsa av och lyssna in min egen kärleksrelation.
Min tvåsamhet ger endast dåligt samvete och skuld. Jag kan inte och orkar inte bära på den här förbannade skulden just nu! Jag brukar kunna låta det vara som ett surr i bakgrunden, för det är ju inte en sanning, men just nu har samvetet övertag och jag åker med som i en karusell!
Jag är rädd att jag tar för mycket plats. Jag är rädd att hela jag är egoistisk och att jag bara tänker på mig och mitt…
Samtidigt… Jag älskar honom så jag går sönder!
Just nu vill jag inte någonting alls och jag vill bara sätta mig ner, med en katt i knät och gråta. Ja… Somna om förstås!
En promenad senare idag, med frisk luft och regn i håret… Det kanske är dagens medicin!

Jag är så trött på den här tillvaron med upp och nedgångar och att hela min existens känns som en serpentinväg genom Alperna.
Än hit och än dit.
Uppgivenheten bor i mig och jag ska inte vara impulsiv och jag ska inte göra någonting som inte är genomtänkt. Jag ska verkligen inte vara spontan, känslig och oberäknelig idag!
Tänka bra tankar och försöka att låtsas som om allt är bra! ”Fake it, till you make it”! Ibland kan det vara positivt att låtsas som om…
Jag är bara trött och förbannat less… Ta mig härifrån, är känslan och tanken.

Foto; Per-Erik Lundström.
Per-Erik’s Portfolio-box. 

Jag får lov att somna om, oavsett om även det ger skuld och ångest.

Denna dagen hade jag egentligen inte tänkt att göra så mycket.
Ta det lugnt och bara ha en härlig Söndag!
Men… natten blev svår och det har varit en mindre bra fungerande torktumlare i huvudet. En torktumlare med småsten, för grubblerierna skramlar bra i huvudet! Fortfarande nu på morgonen!
Det är förmodligen detta som gör att jag är ledsen och oroad…

Jag måste sätta mig ner och lyssna igenom de bandupptagningar jag har, utan de andras vetskap naturligtvis, från Psykiatrin och våra möten där.
Jag måste sätta mig ner och fortsätta min skrivelse och mitt yttrande angående det som verkligen skedde i all röran på mottagningen.
Hela situationen är befängd och jag känner ju att det är felaktigt och att de skyller på allt och alla andra för misstag, som de själva är beslutsfattare bakom!
Natten har drivit mig till vansinne! Fullständigt!
Jag är hjärntrött och dimmig i huvudet, och var det redan när jag vaknade och stressar psykiskt, för att få det ur världen. Jag måste få det ur mitt system! Flytta ut, era utsugare!

Foto; Per-Erik Lundström.
Per-Erik’s Portfolio-box. 

Dessutom vill jag inte vara där, på just den mottagningen, jag vill inte gå dit, jag vill bara inte… Hur ska jag göra? Förvirrad just nu! Natten gav mig inga svar heller.
Och det är olustigt, obekvämt och jag vill börja om någon annanstans. Nystart!
Jag uppskattar inte situationen och jag blir mest nervös när jag tänker på det hela…

Och så kom jag tyvärr på, att det bara är jag själv som försatt mig i den här situationen! 
Det är bara jag själv som har bäddat för allt det här!
Om jag inte hade börjat trassla med Patientnämnden, dragit in IVO och mer eller mindre varit obekväm och nästintill hotfull, så hade saker och ting fallit på plats ändå. Om Psykiatrin hade fått sända iväg mig en gång till, min remiss vill säga, så att de inte behövde ta hand om mitt ärende, då hade ju saken varit ur världen. Eller hur?
Men jag upplevde ju att det blev lögner, felaktigheter och rena desinformationer, så skulle jag bara ha suttit på sidan om och tittat på? Skulle jag bara ha struntat i det och låtit det vara?
Jag inser ju att det är jag själv som skapar ”drama” och ohållbara situationer, men känner samtidigt att det är viktigt och på tiden att jag står upp för mig och gör min röst hörd!
Jag är så trött på att bli hunsad och runt-kastad av alla andra, och bara finna mig i det. Jag har låtit mig vara den som andra har utnyttjat och klivit på, och jag måste väl någonstans börja och ta mig ton!

Jag är en rädd liten människa och att ta sig ton och vara lite mer kaxig tillhör egentligen inte min person!
Men å andra sidan, hur var det nu med det där att ”göra saker ändå”, oavsett hur det känns? Att bryta gamla mönster och gör om och göra nytt? Jag är inte bra på att hävda mig själv och när jag väl gör det, som i det här fallet, så får jag dåligt samvete och blir ledsen.
Hur det än är, så har jag dragit igång det här och jag får väl rida ut det?
Eller ska jag smita, be Psykiatrin att sända min remiss vidare och försöka att lämna det där bakom mig?
Finns det psykiatriska mottagningar som vänder sig till före detta missbrukare, oavsett nykter tid, som kan förstå, hjälpa och vara en trygghet med empati, utan att jag eller andra före detta beroende ska behöva känna sig oskyddade och rädda?
Jag måste kolla upp saken… Google är min bästa vän…

På återläsande. Jag ska somna om, så kanske det blir bättre! Jag vill ha glädje, elasticitet och kärlek i mitt liv, och dessa mindre bra dagar avskyr jag! Fullkomligen avskyr…

Väl Mött min vän, var rädd om dig! / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s