http://www.svt.se/Kultur; Ryskt förslag: olagligt att vara homosexuell på allmän plats!


Svt.se:
Förslaget är ett tillägg till den kontroversiella så kallade ryska antigay-lag som antogs 2013 som förbjuder ”icke-traditionell” sexuell propaganda riktad mot minderåriga.

Det nya förslaget, rapporterar Newsweek, vill förbjuda att man är synbart homo, bi, trans, eller queer på allmän plats i Ryssland.


Fängelse i 15 dagar
Om man är det ska det kunna straffas med böter på upp till 5000 rubel (cirka 700 kronor) eller – om man skyltar med sin ”icke-traditionella” sexualitet på en skola, en kulturinstitution eller i en regeringsbyggnad – fängelse i upp till 15 dagar,

Förslaget kommer från parlamentsledamöterna Ivan Nikitjuk och Nikolaj Arefijev som tillhör kommunistpartiet. De hoppas att förslaget ska stärka den allmänna moralen i Ryssland.

Jämför med döden
Enligt Newsweek ska Ivan Nikitjuk sagt till tidningen Izvestija att han tycker lagstiftningen som den ser ut i dag inte är tillräckligt effektiv.

– Detta är ett aktuellt problem som handlar om nästa generations moral. Om man ser på det ur ett biologiskt perspektiv är det jämförbart med döden att inte fortplanta sig.

Den ryska antigaylagen har fördömts av flera stater och människorättsorganisationer. Human Rights Watch kallar den för ett verktyg att diskriminera hbtq-personer med och Amnesty menar att den är ett angrepp på yttrandefriheten.


Vi pratade om känslan av att bli omänsklighetsförklarad i samarbetet med Socialförvaltningen. Som en kossa. Det där med boendestöd är ett jäkla aber och idiotiskt påfund! Jag ska vara på Psykiatrin klockan tretton och innan dess hinner jag tänka något varv till. Dock känner jag ju att min oro och rädsla låser mig och jag vill allra helst somna om…

Jag förstår inte varför jag har den här oron i magen. Ständigt!
Det är som om den alltid är placerad i
bröstet! 
Och en del dagar, när jag har saker att göra och tider att passa, så letar den sig ner i magen och grottar in sig där.
Det är som om somliga saker ”matar” den där ängslan och den växer till sig. Snabbt!
Den här förmiddagen är det så.
Fysiskt mår jag lite illa och det är en oformlig lerklump i magen.

Jag har ett möte på Psykiatrin Södra, vid Globen, den mottagning som jag har anmält till Patientnämnden och den klinik som har varit försumlig och trasslat ordentligt med mig som patient, och jag känner ett obehag i att behöva gå dit! Jag känner att jag inte, på något vis, är färdig med det där!
Jag tycker fortfarande att det har behandlat mig mindre bra och att de egentligen blev mest rädda när jag drog i gång karusellen; ”Så här får man inte göra mot människor”!
Det var trots allt efter att jag gjorde min anmälan och uppmärksammat Patientnämnden på deras brister, som de började göra om och göra rätt.
Det är obehagligt, otryggt och jag känner att det är förbannat obekvämt.
Jag har för övrigt skrivit klart det yttrande som Patientnämnden vill ha angående detta, så det blir en fortsättning på den här soppan och jag får helt plötsligt svårt att se skillnad på sak och person.
Jag gillar det inte! Inte alls…

Ska jag avboka dagens tid och ”smita” för att jag inte vill gå dit och för att oron växer till sig? Eller ska jag bita ihop och ”göra ändå”!?
Jag är så jävla trött på mig själv! 
Och ska jag be dem att sända min remiss vidare och fortsätta att ”gå på” via Patientnämnden, för att det ska uppmärksammas, deras ignorans och försumlighet! 
Och ska jag verkligen behöva vara och leva som före detta missbrukare i resten av mitt liv, oavsett hur länge jag har varit hel, ren och schysst!?
För det är ju detta som det hela handlar om!
Det är så enkelt för psykiatrin att hänvisa till missbruket som en direkt orsak till det psykiska måendet och påstå att det är självförvållat.
Det där håller ju inte i längden, för efter några års nykterhet kan man inte längre skylla på ett missbruk, som inte är aktivt och inte heller är i påverkan av kroppens organ och psyke.
Jag har sagt det förr, men missbrukare är inte rumsrena inom psykiatrin och de vill ogärna hjälpa dem som kommer ifrån Beroendevården.
Jag vill inte idag! Jag är oroad och vill smita.
Undrar vad min man  och bästa vän känner för det här?
Undrar vad han har att säga om det? Frågar jag honom? Nej! Jag blandar sällan in honom i mina göranden just nu… Jag vill bara inte och tänker inte smeta ner honom också med allt det som rör mitt skit.
Jag gör mig ju obekväm och jag får skylla mig själv…

Jag talade med en av min allra bästa vänner här om dagen. Vi tog en snabb kopp kaffe tillsammans!
Vi samtalade om Vuxenenheten och Socialförvaltningen.
Vi pratade om våra gemensamma erfarenheter.
Vi pratade om känslan av att bli omänsklighetsförklarad i samarbetet med dem. Som en kossa. I det här samtalet två kossor!
Vi, båda två, helt oberoende av varann, finner att man som person blir en siffra, ett diarienummer och en bokföring i deras rullar.
De hänvisar till personnummer, snarare än till förnamnet!
Det är sällan någon hör av sig, bara för att, och det är ytterst sällan som någon frågar hur man mår, hur man har det eller bara skickar ett mejl och skriver något positivt.
Efter en tid så blir man ganska ensam i alla papper, i alla ansökningar och handlingar som man ska hålla reda på.
De blandar in en Boendestödjare och önskar att all kontakt, alla frågor och allt det som de själva kan undslippa att behöva ta itu med, sköts via den person man blivit tilldelad.
Socialförvaltningen är nedlusade med arbete, jag vet det, men ett kort mejl torde det finnas en minut över till? Har jag fel?

Och det där med boendestöd är ett jäkla aber och idiotiskt påfund, för det blir direkt en mellanhand som man ska förmedla saker och ting till och för övrigt tycker jag nog mest att det blir frågetecken kring Boendestödet.
I alla fall för mig!
Dessutom är de som stora frågetecken själva, för de vet knappt vad de ska vara behjälpliga med, och när man väl behöver dem, så kan det inte, med kort varsel, ställa upp och vara ett stöd när de väl gäller.
För övrigt litar jag inte ett ögonblick på min Boendestödjare! Det känns inte alls bra och hon har ofta varit sjuk eller bara uteblivit!
Det kommer en dag där jag slipper det där och det kommer en dag när jag inte behöver behålla den kontakten, men fram tills dess är jag som människa en siffra och mitt personnummer hos Socialförvaltningen.
Men det är förbannat tragiskt att man ska behöva känna sig avhumaniserad inom Socialen och sedan behöva hoppas, vänta och tro att man ska få vara människa i samarbetet med dem.
Jag säger inte att man inte ska behålla en viss professionalism eller ett visst avstånd, kanske, till sina klienter, man behöver inte bli ”tjenis och bundis”, men visst hade det varit trevligt med ett kort mejl där någon efterfrågar hur man mår och hur man har det. Bara lite kort. Inget märkvärdigt alls…
Det hade varit schysst med en förfrågan och omtanke om hur det är i tillvaron och verkligheten.

Jag ska dricka mitt kaffe och komma i ordning!
Hur det än är så måste jag ta itu med min vardag också! 
Jag ska vara på Psykiatrin klockan tretton och innan dess hinner jag tänka något varv till. Dock känner jag ju att min oro och rädsla låser mig och jag vill allra helst somna om.
I övrigt har jag Jobbtorg Resurs i morgon också, men det är en helt annan historia. Dock en lite ”jobbig” sådan, men det tillhör morgondagen och jag lär väl återkomma kring det.

Ta hand om dig där ute i världen! Jag gör så gott jag kan! 
På återläsande och tack för all din uppmärksamhet!
Väl Mött / En skör och oroad liten Arthur