Jag tilltalas av bokstäverna, finna ord för olika uttryck och känslor. Att leka med ord, fraseringar och kommateringar.

Jag skriver. Skriver mycket. Om allt, och ibland om inget alls.
Det blir korta berättelser. Noveller och fantasier.
Det skapas poesi och lyrik.
Och ibland endast funderingar, och ett virrvarr av tankar.
Jag saknar ibland inspiration, men sitter en stund ändå vi datorn och leker med ord, formuleringar och meningar.
Kliar tangenterna lite och funderar.

Jag tilltalas av bokstäverna, finna ord för olika uttryck och känslor.
Att leka med ord, fraseringar och kommateringar, har blivit som att lägga pussel och lösa korsord. Att leka.
Att lägga undan det prestigefyllda i att skriva är oerhört svårt!
Att vara bra och duktig, försöker jag förbise, och låter det vara i marginalerna av det jag känner och tänker. Jag vill ha roligt.
Jag vill berätta något viktigt!
Jag vill ha någonting sagt och jag har en önskan om att få bli hörd.

Jag har missbrukat droger, i det här fallet räknas även alkohol som en drog, för att vara extra tydlig, och jag skriver om det.
Jag har levt ett brokigt liv. Jag har påverkats och färgats av mina upplevelser.
Jag skriver om min sexualitet och rädslor. Jag skriver och skriver…
Jag samlar på ord, letar meningar och uttryck.
De blir ofta till dikter, lyrik eller bara en vacker ordföljd.
Jag vill gärna få dela med mig av livet, kärleken, döden, beroendet, tvåsamheten och härligheten med livet.

Jag skriver på block. Jag skriver i block.
Jag skriver ibland på gamla kvitton. Det händer att jag skriver på äldre kom-ihåg-listor.
Jag skriver ner nyfunna ord och meningar, på servetter.
Ibland har jag mobilen till hjälp.
Andra gånger försöker jag memorera det jag vill skriva ner, eller skriva om.
Det sistnämnda går mindre bra.
Jag uppskattar det mycket och tycker att det är barnsligt roligt!
Och det märkliga är, tycker jag själv, att jag som barn inte kunde skriva, upplevde språket svårt och fick aldrig till de där vackra dikterna eller novellerna, som mina kamrater fick till.
Jag kunde inte grammatiken alls. Inte alls, överhuvudtaget.
Det sistnämnda har jag ingen som helst koll på än i dag.
Jag vet inte vad ett pluskvamperfekt är.
Det går ganska bra ändå. Bara nöjet finns.
Och det har aldrig varit mitt problem, nöjet med att skriva och leka med orden.
Problemet blev väl de andra, som tyckte att jag var hopplös och obildad.
Väldigt tur, för mig, att jag inte lyssnade på dem som sa att jag inte kunde.

Som sagt, det har fungerat rätt bra ändå…
Om jag får säga det själv?

Väl Mött / Arthur 

Jag ber för dem som jag upplever gjort mig orätt. Jag ber för dem som behöver stöd, värme och en bärande hand. Jobbtorg Resurs idag! Tänker egentligen inte skriva så mycket om det! Slöseri med tid!

Jag bad bön i morse…
Jag tänder ljus, andas och ber… Jag ber om allt och ingenting. Jag brukar göra det när anden faller på, så att säga… ”In spirit”.
Jag ber för dem som jag upplever gjort mig orätt.
Jag ber för dem som behöver stöd, värme och en bärande hand.
Jag ber för vårt samhälle och för att jag själv ska förstå vad som händer i världen.
Jag ber för mitt eget beskydd, min egen omvårdnad och jag ber för alla dem som inte lever längre och som jag tror mig veta, finns omkring mig som mina skyddsänglar.
Jag ber och jag samtalar. Jag pratar med ”någon” högre makt och jag för en dialog med de där energierna som finns i tillvaron och som alla gånger inte går att förklara.
Somliga kallar det för Gud, andra kallar det för ”Mirakler och Magi” och själv kallar jag det ”Världsalltet” eller ”Kärlek”… Det behöver inte vara märkvärdigare än så.
Jag har även dem som vakar över mig och ser till  mig och min dag. Jag börjar äntligen, efter ganska många år, få en sund och schysst relation till Världsalltet och det har blivit ett härligt mischmasch av tro, filosofi och livsåskådning.
Ibland känner jag och tror jag stenhårt och jag bara vet…
Andra dagar misströstar jag och skäller och skriker på den där Världsordningen.
Men oavsett de där dagarna då jag är som mest förbannad, så faller det alltid tillbaka till tryggheten och tron på att det är någonting som jag själv och många med mig, inte kan förklara, se och formellt fastslå, vad det är för någonting och vad det är som styr Världsalltet.
Jag vet inte vad det är och hur jag ska förklara min egen tro, jag bara vet och jag får ofta tecken, upplever jag, på att allt är i sin ordning och på något mirakulöst enkelt sätt, ordnar sig saker och ting i vardagen. Tillit, övar jag på, för det är en del av Världsalltet. 
Det största är ju att jag fortfarande är hel, ren och nykter.
Det var ganska många bland mina vänner, kamrater och bekanta, som var övertygade om att jag skulle hinna med att ta livet av mig, innan insikten kom till mig, att livet är lite mer än droger, (Alkoholen är en drog! Påminner dig alltid om det!) jagandet efter dem och att äkta vänskap, kärlek, ett hem komma hem till och en kudde att somna på, om natten, är livets magi i sig.
Jag är fortfarande drogfri och det är ett mirakel i sig…  

Jobbtorg Resurs idag!
Tänker egentligen inte skriva så mycket om det, för det blir mest negativt och mest att ”dynga ner” det hela.
Jag har gått där i över ett år nu och absolut ingenting händer. Slöseri med tid!
Jag blir irriterad att jag ska behöva lyssna till en ”jobbcoach” som ger mig goda råd i mitt psykiska mående och som delar med sig av sin egen livsfilosofi. Det är väl fint i sig, men mötena, som pågår i över en timme, cirkulerar kring henne och hennes världsbild. Det är onödiga energier som går åt för mig och jag är utled på att ta en fikapaus med henne och lyssna på hur hon ser på tillvaron.
Jag försöker att se det hela positivt, för det ger kanske något, tänker jag när jag går dit. Det är bara det att jag glömt allting när jag går därifrån!
Fokus och koncentration håller inte hela vägen… Jag blir galet hjärntrött och somnar på bussen hem!
Irriterande kvinna och onödiga Jobbtorg Resurs…

Vi hörs senare under dagen, på ett eller annat vis…
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Ta hand om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur