Jag har inte så mycket att tillägg denna förmiddag… Jag skriver på en text om hemlösa människor och jag skriver på en text om Socialförvaltningen och deras krav på dem som önskar hjälp. Jag känner att Psykiatrin inte ska få komma undan med sin ignorans och sina villfarelser.

Det är Lördag.
Dagen framför oss är tom och totalt innehållslös.
Min kärlek, man och bästa vän är ledig, så också jag! Inga planer och vi kan göra precis som vi vill.
Återhämtning och vila…
Förmodligen tar jag en långpromenad, innan det blir för mörkt och kärleken i mitt liv har i åtanke att vara kreativ och leka med bild, färg och form.
Jag tycker att det är roligt att han tagit upp sitt intresse för foto och färg igen, för det riktigt gnistrar av energier om honom när han sätter igång. Han faller ner i inspirationen och glömmer tid och rum…
Han inspirerar mig också, att sitta ner och bara leka med det jag finner förnöjsamt, orden och mina texter…

Jag har inte så mycket att tillägg denna förmiddag…
Jag återkommer under dagen.

Jag skriver på en text om hemlösa människor och jag skriver på en text om Socialförvaltningen och deras krav på dem som önskar hjälp. Jag har skrivit om detta tidigare, men känner att jag inte är färdig med det!
Jag läste en text, en artikel, som en kamrat lagt upp på Facebook igår, om det ämnet och det var i jämförelse med de asylsökande och orättvisorna kring det!
Jag instämmer inte med den artikeln och jag har åsikter om det hela.
Texten gick ut på orättvisor och den Svenska välfärden och varför de som flyr kriget i Syrien får så mycket i Sverige vid ankomsten, emedan människor är hemlösa och lever i misär och vi i det här landet inte kan se till våra egna, först…
Artikeln kom från en Högerextrem nättidning. Dess Källfakta i artikeln var väl så där…
Mest hänvisningar till den där typen av nationalistisk propaganda och lös ryktesspridning av den sorten som Högerextremister sprider på Facebook. Återkommer kring det där… 

Jag ska sätta mig ner och ordna med skrivelser till Försäkringskassan och Patientnämnden. Jag bara måste få det gjort. Jag har skjutit på det hela veckan och jag känner att jag inte får ro i det där.
Det sista ordet är inte sagt i den där röran.
Jag känner att Psykiatrin inte ska få komma undan med sin ignorans och sina villfarelser.
Deras yttrande är inte korrekt någonstans och jag måste själv bestrida det de skrivit och jag måste få yttra mig kring deras mottagning och vad de skrivit om mig och hela situationen.
Jag är inte alls överens med deras dokument och för övrigt har jag bett dem att avsluta mitt ärende och vidare uppmanat dem att sända min remiss vidare.
Jag vill inte vara kvar på mottagningen, eftersom jag känner att jag gjort mig obekväm och obehaget kryper längs väggarna när jag har mina möten där… 
Jag vill ha en nystart med nya förutsättningar på en annan mottagning!
Jag utgår ifrån att det blir bättre, om jag själv vet vad som gäller och hur jag ska hantera saker och ting!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid.
Jag ska pussa på min man och mina högt älskade husdjur. Katterna!
Var rädd om dig därute i världen och var schysst emot dina medmänniskor. Varför inte bjuda på ett leende mot någon du inte känner. Det är ganska spännande och det brukar ge positiva energier i kroppen och sinnet.

På återläsande under dagen.
Jag ska skriva vidare på det jag påbörjat. Jag ska ordna med mina skrivelser och jag hoppas verkligen att jag får iväg dessa under morgondagen. Det suger lite grann, men det är ju ett av de där ”måstena” som bara ska göras… mest för att jag själv ska få lugn och ro och få det hela ur systemet!

Väl Mött / Arthur 

Ett ord på vägen…

Döden. Dö. Död. Dött och dog. Eller… Lämna in, gå bort, lämna över, framliden och hemkallad. Som barn får man, dessutom, inte vara närvarande vid döendet och döden! Barn ska skyddas ifrån det… Det är stundens ingivelse och impuls, som får människor att besluta sig för att dö!

Döden. Dö. Död. Dött och dog.

Eller… Lämna in, gå bort, lämna över, framliden och hemkallad.

Det är skrämmande med döden och att dö för majoriteten människor.
Och ändå är det en av de saker som för alla människor samman.
Att dö. Alla ska dö!
Ingen kommer undan och ingen, inte en enda, lär överleva!

När någon plötsligt dör, så finns det människor som ögonblickligen kommer till ens undsättning och så finns det människor som blir så oerhört skrämda och rädda att de inte vågar närma sig och håller sig undan!
Många är skräckslagna att göra fel, säga fel saker och själva bryta ihop och börja gråta! Och att börja gråta när andra sörjer, är inte helt rumsrent och inte heller helt korrekt!

Tror de! Det är naturligtvis inte sant!
I sorgen, i döden och saknaden, finns inget rätt och inget fel! Det finns ingen manual för hur vi ska uppföra oss!
Och även om vi fått lära oss av samhällets alla dogmer, under vår uppväxt, att man talar inte om döden, man ska behärska sorgen och att närma sig döende är ohälsosamt, läskigt och obehagligt, så är inte det överensstämmande med verkligheten! Inte alls!

Sanningen är ju en helt annan!

Somliga ger sig i kast med döden och människors sorg, andra väljer bort och väljer andra vägar att gå, av rädslor!

Det visar sig ganska snart, vem och vilka som är de nära, nära, vännerna och vilka som inte är det!

När min man dog, för snart tio år sedan om några veckor, gick hela jag i tusen bitar och blev till ett absolut ingenting!

En av mina äldre systrar kom ner till mig i Stockholm, från Åre och hon sa till mig ögonblicket då vi såg varann på Centralstationen; ”Jag vet inte hur man gör! Jag har inte orden. Jag kan inget göra. Jag kan vara här, men jag vet faktiskt inte hur man gör”!
I den sorgen och katastrofen eskalerade mitt missbruk i ett undvikande av döden och sorgen!
Det kommer till mig nu, i drogfriheten, och jag jobbar på det!
Men det är märkligt ändå! Ingen av mina övriga åtta syskon kom till mig när döden besökte mig och oss fullständigt ovetandes! En syster!
Och ingen av dem kom heller till den Minnesstund som jag ordna för oss alla, som saknade, grät och sörjde! Inte ens mamma.
Och de få av mina syskon som jag verkligen trodde skulle möta mig i döden och sorgen, hörde inte av sig. Alls!

Jo, en annan syster hörde av sig och föreläste om vikten av att investera alla pengarna rätt och hur jag skulle göra med allt praktiskt!

En släkting ringde och tröstade och försäkrade mig om att; ”Det kommer fler! Det kommer andra”!

Inte en enda av våra gemensamma vänner finns kvar idag!
De var borta något halvår in i sorgen och dödens hallar och salar!

Så nära döden har jag aldrig varit!

Så traumatiserad har jag aldrig varit eller blivit!

Så sprucken, trasig och sönderfallen har jag aldrig varit…

Och jag klandrar ingen! Jag försöker att inte döma andra i avseendet döden och att dö, och det även om mina skrivna ord smakar surt och beskt…

En god vän, som jag bodde hos och umgicks mycket med som ung vuxen, har förlorat sin mamma och även sin bror!
Hennes bror valde att ta livet av sig, för en kort tid sedan.

I sin sorg och trasighet, känner hon sig över, ensam och även hon har insett vem och vilka hon kan räkna till sin närmaste krets och själv visste jag inte vad jag skulle säga, skriva och förmedla, så jag skrev som det var och är; ”Orden saknas mig. Det finns ingen tröst att ge. Jag beklagar verkligen… Styrka och Kärlek till dig”.
Fortsättningsvis; ”Jag vill bara få sagt att jag vet att ord gärna blir platta och mest plattityder. Jag vet hur det sliter och drar i kroppen och jag känner med dig… Och ja, jag tänker på dig och har tänkt mycket på dig… Vill inte vara för påträngande och därför fick dagarna passera lite”…

Fortfarande vet inte ens jag vad som är rätt och riktigt och fortfarande blir jag osäker!
Men… Jag har lärt mig att ärlighet, osäkerhet, att skriva eller säga detta till de sörjande, till döende och till anhöriga, är det som faller allra bäst i god jord!
Det bästa är att bara säga som det är, med osäkerhet och rädslor. 

Jag vet att min väns värsta och svåraste tid ligger framför henne och jag vet precis hur förkrossande det är!

Och när någon väljer att ta sitt liv, med efterlämnade frågor, grubblerier och ett aldrig funnet svar om varför, så blir nätterna, dagarna och ensamheten ett monster under sängen, som äter på en när man slutligen somnat och får vila!

Och jag tänker på de människor som väljer att dö, för egen hand, och hur de mådde när beslutet slöts!

Jag har varit där själv och jag upplever att det är stundens ingivelse och impuls, som får människor att besluta sig för att dö!

Döden är obehaglig, ohanterlig och skrämmande! Anledningen till det är ju till viss del för att vi aldrig talar om döden! Att dö är inte integrerat i vårat samhälle! Man pratar inte om sådant som skrämmer och skapar obehag och man skriver inte om det heller.

Prata inte om det, för då existerar det inte! Det är inte konstigt att människor skräms av att dö.

Som barn får man, dessutom, inte vara närvarande vid döendet och döden!
Barn ska skyddas ifrån det, för det obehaget ska besparas dem! Inte ska väl barn behöva? Inte ska man utsätta barn för dödens fasor…

Hur ska vi då, när man inte ens får kännas vid döden som barn, kunna vänja oss vid tanken att alla ska dö, på ett eller annat vis och att alla människor så småningom ska möta döden och se henne i ögonen!
Att dö är högst naturligt och att möta döden ska alla människor göra.
Ibland, som i mitt eget fall och i min goda väns, så kommer det som ett oväntat kaos och en stor katastrof.
För somliga av oss blir döden förkrossande och sorgen obegripligt stor… men det är en del av livet och det är högst naturligt och närvarande.
Och, trösterikt nog, man överlever. Man överlever, men med ärr, styrka, insikter och med mer mod…
Det blir en del av livet. Att leva. Att dö.

Väl Mött / Arthur

Ur Pofeten. / Khalil Gibran (1883-1931)

”Men hur ska ni finna den, om ni ej söker den i livets hjärta?
Ugglan, vars nattögon är blinda om dagen, kan inte avslöja ljusets mysterium.
Vill ni, i sanning, se dödens ande, så öppna era hjärtan för livets sinnliga närvaro.
Ty liv och död är ett, liksom floden och havet är ett. I djupet av era förhoppningar och önskningar ligger er tysta kunskap om det som är hinsides; och likt frön, som drömmer under snön, drömmer era hjärtan om kommande vår.

Tro era drömmar, ty i dem är evighetens port fördold. Er fruktan för döden är likt herdens darrande då han står inför konungen, vars hand ska läggas på honom i ära.
Är inte herden bakom sin fruktan fylld av glädje över att han ska bära sin konungs tecken?
Men är han inte än mer medveten om att han darrar? Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?
Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?
Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verk­ligen sjunga.
Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestig­ningen.
Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa”.