Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen… I går skrev jag om hemlöshet… En kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan… Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt…

Det är Måndag och det känns bättre idag.

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen och de där dagarna när jag sjunker några grader i mitt mående, drar ögonblickligen de där tunga existentiella frågorna igång.
Det är tyngd i de där frågorna och det är besvärande ibland.
Cementerande tungt!
Och det är när tankarna på livet och varför livet ”är”, då det går på ren automatik, som det blir ytterst jobbigt och kompakt.
Jag kan sitta och se på teve eller sitta och skriva, men är inte längre närvarande och missar det jag ser eller det jag håller på med, och då har surret och grubblerierna tagit över, utan att jag ens är medveten om det.
Jag kan bli stressad över att jag inte vet hur länge jag suttit i min egen värld och jag kan bli förbannad för att det ”tar över” mina tankar i smyg och utan att jag hunnit med att observera dem.
Det här låter väl helt sjukt, men det är som om min hjärna hade en egen satellit-hjärna som kopplade upp sig och förde tankarna vidare någon annanstans. Vilseledande och ibland destruktivt. En liten parasit som naglar sig fast och drar igång funderingar som jag inte ens vill veta av.
Ytterst märklig företeelse.
För övrigt är det svårt att få tyst på de där destruktiva och existentiella frågorna och det blir mycket grubblerier kring döden, meningen med livet, vem är jag och varför är jag? 
Det var en sådan dag igår och när jag parkerade framför teven för att se nyheterna, jag uppskattar att hänga med och uppleva mig själv ”påläst”, så upptäckte jag först vid väderprognosen att jag inte alls varit närvarande och inte hört ett ljud av de nyheter som passerat på teven!
I hela tio minuter var jag som uppslukad, omedveten tycks det mig, om vad jag så på, lyssnade till och vad som faktiskt passerade på teverutan.
Inte skrämmande på någotvis, mest frustrerande och irriterande. Och då tänker jag att en lobotomering kanske vore på sin plats…
Skämt och sido, det är en märklig företeelse och jag finner det märkligt att jag kan sitta ner och som i meditation finna att jag inte alls är närvarande och inte alls är ”med”… Märkligt fenomen, det där…

Och under gårdagen skrev jag om hemlöshet och att människor egentligen inte ska behöva bo på gatan.
Jag trodde kanske att det skulle bli en del otrevligheter kring det där, men tvärtom. Det blev uppskattat och även jag fick nya ”inputs” och nya infallsvinklar på de funderingarna.
Jag utgick naturligtvis ifrån mina egna erfarenheter och hur lång tid jag upplever att det faktiskt har tagit att komma så här långt bort ifrån missbruket och hemlösheten.
Och jag utgick ifrån mig själv och min egen psykiska ohälsa och hur svårt det har varit, och är bör jag tillägga, att komma på fötter och få hjälp och räddning via till exempel Psykiatrin.
Jag har tragglat i över tre år nu, varav de senaste två har varit i fullständig drogfrihet, och jag har krigat, slagits och blivit obekväm, för det jag inte visste var Psykiatrins ovilja att hjälpa oss som blivit drogfria! 
Och den där känslan av att inte vara välkommen och känna sig totalt utanför, är fullständigt skrämmande.
Det blir ju märkligt att man som nykter och drogfri inte kan få hjälp och plötsligt bli lämnad utanför och inte bli hörd.
Jag lider av psykisk ohälsa! Jag räknas inte till missbrukarna längre, även om min beroendepersonlighet alltid finns kvar, och jag har diagnoser och jag är sjuk… Ibland väldigt sjuk!

Och en kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan och som inte själva kan eller kanske vill få hjälp eller ”tillkalla” hjälpen de behöver, och att det faktiskt inte är så enkelt som jag framställde det!
Alla de där som är så sjuka, att de förmodligen skulle ha fått bo kvar på Långbro Sjukhus eller Beckomberga.
De där människorna som lider av sådan mental ohälsa att det inte fungerar i samhället. Och… det är dessvärre ganska många därute som ”irrar” omkring, är trötta och ledsna och upplever att livet, samhället och medmänskligheten ha övergivit dem.
Det var bra för mig att väcka tankarna och funderingarna kring dessa människor och jag grubblade en del över dem och hur de kan få hjälp och hur de får hjälp…
Jag hävdar fortfarande, mindre bestämt dock, att det finns hjälp att få, om man är beredd att motprestera och verkligen försöka att ”göra om och göra rätt”!
Men! Det krävs bra människor omkring en och det krävs mycket tålamod och eget arbete för att få ihop livet igen och det är förbannat svårt och tungt, men det går.
Jag är absolut inget praktexempel, inte alls, men dock ett ”belysande” exempel på att det faktiskt fungerar att bli människa igen och försöka att leta reda på den man var och är, i ett nytt, friskt, sunt och schysst liv.
Dock med återkommande hinder, men det går… Och det är oftast vid de där hindren som människor ger upp och lägger sig ner igen, för att de inte orkar och inte kan förmå sig att fortsätta. Och det är där som andra människor med styrka och ”power” torde komma in och ”ta över”…
Jag har ju haft mycket tur, för jag har mött så många bra och kraftfulla människor på vägen! Ja, en och annan nit också, naturligtvis, men jag har haft tur i mina möten med myndigheter och Beroendevården!
Jag återkommer om det där, med människor som lider av svåra psykiska sjukdomar och som faktiskt inte vet att de kan få hjälp och som inte alls vet att det finns människor med redskapen att hjälpa till…
Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt?
Det var en bra infallsvinkel på min text, just den kommentaren, och det är bra med konstruktiv kritik, för det får mig att tänka lite till och lite mer…

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten!
Det är en kokande och skrämmande värld vi lever i.
Jag hörde igår, i ett reportage på teve, en man säga; ”Det kommer alltid att finnas fler goda människor, än onda! För hade det varit tvärtom, så hade andra världskriget slutat på ett helt annat vis”!
Man ska ha tro på mänskligheten. 

Väl Mött / Arthur