Patienter som skrivs ut från långvarig vård och behandling, hamnar de ofta direkt ut på gatan, eller på olika härbärgen och stödboenden. De är förlorade. De är förlorarna! De är de bortglömda…

Foto; Per Lundström.
Per Lundströms’s Fotoblogg.

Detta är ett av de längst inlägg jag lyckats med att åstadkomma. Tror jag?
Vem orkar läsa, säger min man och bästa vän…
Jag hoppas att du vill ta dig tid att läsa…

Det är obehagligt.
Jag blir lite rädd och jag känner att jag har en sådan tur, ändå, som fått hjälp, stöd och att jag har människor omkring mig som ger mig stöttning och tror på mig.

Jag har läst några artiklar om psykiskt sjuka kvinnor och män, under förmiddagen.
Jag kände mig ”nödbedd” och att kolla upp saken och ”läsa på” om det, för att veta vad jag talar om.
Mina funderingar kring det här, kommer sig av en kommentar jag fick härom dagen när jag skrev om hemlöshet, missbrukare och huruvida de väljer att fortsätta missbruka eller be om hjälp av samhället och Socialförvaltningen.
Jag börjar få insikt och mer ”kött på benen”… Jag begriper ju…
Och jag blir både förbannad och ledsen…
För de som hamnar utanför hela systemet, samhället, är de som lider av svåra psykiska sjukdomar. De som är bortglömda, de som samhället totalt har misslyckats med att hjälpa och ta om hand, på bästa sätt!

Jag läste en artikel om det här i morse, som bottnade i en rapport från 2014 och som framtagits i Malmöstad. 
Problemet som ofta uppstår är att många av de som är riktigt sjuka, tappar bort vardagliga sysslor och glömmer sig, tänker inte på att betala räkningar, ta hand om tvätten, städa och även glömmer att betala hyran och att sköta sin hygien.
De hamnar hos Kronofogden med hyresskulder, och obetalda räkningar på hög.
Blir det intagna på psyk, vilket inte heller sker allt för ofta, saknas vårdplaner och strategier för hur man ska hjälpa dessa människor tillrätta, när de väl lämnar vårdinrättningarna.
Socialförvaltningen kopplas sällan in i det här läget och samhällets resurser saknar vattentäta skyddsnät för dessa patienter… Och innan Socialförvaltningen är kontaktade och hinner agera, så har det hunnit rinna mycket vatten under broarna.

En kommunalpolitiker i Malmö hävdade bestämt att man inte lämnar någon vind för våg och att man gör allt för att ha uppföljningar och vårdplaneringar för dessa människor. Problemet som ofta uppstår är kommunikationen mellan patienten och vårdgivarna.
De som är riktigt mentalt sjuka har svårt att uttrycka sig och berätta vad det är som felar, och somliga har ingen diagnos och det finns nästan aldrig någon från Socialtjänsten som kan vara medlare och ett stöd/extra öra för patienten.
Det finns inte personal.
Det är högt tryck på Psykiatrin och Socialnämnderna hinner inte med.
I samband med alla dessa problem, börjar många psykiskt sjuka självmedicinera för att stå ut och då försvinner de snabbt, i mängden, av alla andra hemlösa och missbrukande beroende.

Och jag fick även veta att dessa människor, som är så pass sjuka att de inte kan sköta sig själva, tappar kontakten med anhöriga och ”försvinner”.
Socialförvaltningen, Psykiatrin och samhällets olika resurser räcker inte till och det finns många ideella organisationer som försöker att bistå med hjälp, stöd och reda ut alla de problem som uppstår för den sjuka patienten, men de räcker inte heller.

Bland det värsta jag läste var att när patienter skrivs ut från långvarig vård och behandling, hamnar de ofta direkt ut på gatan, eller på olika härbärgen och stödboenden. Ofta har de blivit vräkta och saknar bostad.
Och jag vet ju av egen erfarenhet att den här typen av boenden många gånger inhyser missbrukare och människor med beroendeproblematik.
Där har inte psykiskt sjuka någon som helst chans att får hjälp, hävda sig och få tillgång till de ”Boendestöd” som så ofta hänvisas till, för människor med kraftig mental ohälsa. De har ingenting på dessa boenden att göra!
Och om du inte har en egen bostad, kan du inte heller få hjälp av Socialförvaltningens Boendestödjare och inte heller av Psykiatrins mentalvård. Det blir oerhört svårt att få kontakt med de sjuka, om de inte har en fast adress och dessutom tappat kontakten med anhöriga och med sina ”rötter”.
Många patienter dör i förtid ute på gatan.
Många blir aggressiva och rent farliga, eftersom förvirringen, sorgen och oförståelsen tar över och blir fullständigt ohanterlig.

Jag tänker på mig själv och min situation inom Psykiatrin och Socialförvaltningen, hur jag slussats runt och hur ingen vill ta ansvar för att hjälpa mig tillrätta.
Med mina missbruksproblem och alla turer i Beroendevården, så vill inte Psykiatrin ta ansvar och inte heller hjälpa mig.
I mitt fall blev jag hela tiden tillbakaremitterad till Beroendevården, eftersom Psykiatrin hävdar att det är där jag hör hemma.
Problemet för mig är ju att jag är färdigbehandlad inom Missbrukarvården och då är det Psykiatrin som skall ta över, förutsatt att man har en diagnos och behöver hjälp med vidarevård, medicinering och enskilda samtal.
Och Betänk då om du är djupt deprimerad, har en svårare psykisk ”åkomma”, är förvirrad, förbannad och ledsen och dessutom dragit på dig ett större missbruksproblem för att alls kunna hantera livet, då hamnar man snabbt mellan stolarna och ingen vill ta ansvaret.
Det blir svårt utan vårdplaner, utan större inblandning av Socialförvaltningen och avsaknaden av anhöriga.

Av egen erfarenhet vet jag att först, om du har missbruksproblem, så måste du ha varit nykter, hel och ren, i sex månader för att en utredning skall kunna påbörjas för eventuella diagnoser.
Sedan måste det passera sex månader till, drygt, för att du skall kunna anses som färdigbehandlad inom Beroendevården, då anses missbruket nämligen ha hamnat i stadiet av ”remission”, det vill säga utan symptom och beroendeproblematiken ligger vilande och i dvala.
Först då kan de remittera dig till Psykiatrin och där faller man mellan stolarna igen, eftersom Psykiatrin inte vill ha med missbrukare att göra och de envist hävdar att missbrukare tillhör missbrukarenheten!
Det är mycket prestige och stolthet i det där, vid Psykiatrin!

Detta skedde i mitt fall och med mina diagnoser, och då räknas ändå inte jag till dem som har verkligt tunga psykiska problem och ändå händer detta gång efter annan för min egen del!
Men… Jag kan fortfarande hävda mig!
Jag kan fortfarande överklaga och ställa till ett jäkla liv, för att få rätt och för att få del av den vård som jag verkligen behöver!
Jag kan anmäla sjukvården till Patientnämnden och jag kan blanda in mina kontakter på Socialförvaltningen och be dem om hjälp, när jag själv inte orkar längre och inte vet var jag ska vägen… Jag har en partner och jag har några få vänner som ger stöd, tröst och hopp, de har inte alla!

Om du tänker till…
Vad sker med dem som lider av total psykisk ohälsa?
Vad sker med dem som inte kan, inte vet hur man gör och inte heller har möjlighet att ta reda på sina rättigheter?
Och vad sker med dessa patienter när det brister i gehör, vårdplaner och kontakter med samhällets olika resurser?
De är förlorade. De är förlorarna!
De är de bortglömda och de är dessa människor som du och jag förmodligen tror är knarkare och alkoholister i parkerna och vid tunnelbanan.
De försvinner i mängden av alla andra vilsna själar!

Var det bra att stänga ner alla permanenta gruppboenden och större anstalter som Långbro Sjukhus, för att intentionen var att alla ska få möjlighet till egen bostad, egen vardag och få njuta av friheten som livet kan ge?
Tanken var ju fin och vacker, men det blev oerhört fel!
Problemen började nämligen uppstå, här i Stockholm bland annat, när politikerna beslutade att ge alla möjligheten till ett eget ”härligt liv” och stängde ner Beckomberga och Långbro i mitten på nittiotalet.
Men långt ifrån alla klarar av livet, så som du och jag! Långt ifrån alla som var inhysta på dessa anstalter, fixade livet och tillvaron!
Som en passus kan jag berätta, att när dessa lades ned, räknade man med, några år senare, att drygt tretusen människor mötte döden ganska snabbt, för att de inte klarade av vardagen, livet och tillvaron… Drygt tretusen psykiskt sjuka!

Jag vill be om ursäkt för att jag trampade på i mitt tidigare inlägg.
Jag ber om ursäkt för att jag inte var mer påläst…
Jag vill tacka dig som gjorde mig uppmärksam på problemet och jag känner en bedrövelse och en tyst förtvivlan för hur illa människor far i det här landet!

Men! Detta har fortfarande ingenting med dagens flyktingpolitik att göra.
Detta har ingenting med alla dessa som vårt land vill hjälpa! Alla de som är på flykt undan kriget och döden, och kostnaderna för densamma, har ingenting med Sveriges nedmonterade välfärd att göra!
Oavsett om nationalisterna hävdar motsatsen, så är inte de som är hemlösa och de som bor på gatan bortprioriterade på grund av kostnaderna för asylsökande! Förövrigt, är det inte märkligt att just de argumentet kommer i samband med alla de som behöver vår hjälp!? 
Problemet med Psykiatrin och vården uppstod redan för över tjugo år sedan och med den förskönade tanken att alla psykiskt sjuka skulle få möjlighet till ett eget liv, egen bostad och egen försörjning!
Samhället har misslyckats!
Samhället gjorde fel.
Politikerna var totalt ute och cyklade och ändå… Vem talar om detta? Vem tar ansvaret? Vem kan säga att ”vi gjorde fel”? Ingen?
Vi hjälper alla i vårt samhälle, men många kan inte be om hjälp! Många vet inte hur man gör! Men! Det har ingenting med dagens flyktingström att göra!
Punkt!

De är förlorade. De är förlorarna! De är de bortglömda och de är dessa människor som du och jag förmodligen tror är knarkare och alkoholister i parkerna och vid tunnelbanan.

tack för ordet!Väl Mött / Arthur 


Nedan publicerar jag ett brev och ett yttrande till Patientnämnden angående förfarandet av mitt ärende och min person på Psykiatrin vid Globen här i Stockholm.

Nedan publicerar jag ett brev och ett yttrande till Patientnämnden angående förfarandet av mitt ärende och min person vid Psykiatrin Globen här i Stockholm. Och jag gör det för att du/ni ska veta hur illa det är med Psykiatrin och synen på drogfria missbrukare!
Jag har gjort otaliga skrivelser till Patientnämnden och jag har verkligen försökt. Jag är beredd att ge upp, men ändå…
Nej! Jag ska göra min röst hörd! Hör mig!
Mitt yttrande och mina synpunkter på den händelse vid Psykiatrin Södra Stockholm, Psykiatriska specialistmottagningen Enskede Årsta Vantör.

I mitt yttrande som följer är jag inte alls fackmässig, professionell och förmodligen inte heller strikt med det jag vill förmedla, förklara och berätta.

Jag är personlig. Jag lämnar förmodligen det som är passande och stilenligt med den här typen av skrivelser och låter mina känslor återspegla det jag verkligen vill ha sagt.
Och förmodligen gör jag mig ännu mer obekväm hos Psykiatrin, och hos mig skapar det faktiskt rädslor och obehag, men upplever att det inte får gå till på det här viset.
Jag vill börja med att skriva, att det yttrande jag fått i min hand, hemsänt via er på Patientnämnden, från ovanstående mottagning och som specialistläkare XXXX och behandlingsansvarig terapeut XXXX sammanställt, är en ren efterkonstruktion av vad som hände och skedde med mitt ärende hos dem.
Mycket av det som de väljer att skriva och försöka att förklara är rena fabuleringar, för att uttrycka det schysst och jag blir rent förbannad och ledsen och känner att det här är inte okej! De tror uppenbarligen att jag ska låta mig vara nöjd med detta, men jag kan inte lämna det här därhän och jag känner att det är en oförrätt emot mig och alla andra tidigare missbrukare, som vägras hjälp från Psykiatrin.
I slutändan är det fler än jag som drabbas av Psykiatrins inskränkthet och fördomsfullhet vad gäller tillfrisknande missbrukare!
För till syvende och sist så är det fortfarande det som det hela bottnar i och det även om alla inblandande på mottagningen kommer att bevisa motsatsen, så vet jag hur det ligger till egentligen.
Och för en gång skull är jag inte paranoid och inte heller misstänksam! Jag har tagit reda på fakta, hört mig för med bekanta och kamrater och även lyssnat med Beroende Mottagningen där jag var patient tidigare, och jag har talat med läkare och terapeuter där, för att verkligen veta vad jag talar och skriver om!
Socialförvaltningen bekräftar det jag redan vet och även Boendestödjare och oberoende terapeuter bekräftar det jag redan har stenkoll på! Det är ren prestige för Psykiatrin att undvika drogfria missbrukare och hänvisar dem/oss till andra mottagningar, för att undkomma ”besväret”!
Jag har, för övrigt, egen erfarenhet av att bli förbisedd och ignorerad/ironiserad av Psykiatrin. Jag har varit med ett tag och jag vet.
I sitt yttrande skriver ovanstående ansvariga och inblandade bland annat att ett misstag begicks på grund av tung arbetsbörda och att terapeuten i fråga missförstått hela situationen och därför trodde att jag, önskade få remissen vidaresänd till en annan mottagning.
Upprepade gånger vid vårt första möte, bad jag om att få vara kvar på mottagningen, då jag på grund av bland annat socialfobi, inte orkar med stressen av att ständigt knyta nya kontakter och möta nya människor.
De sa att de hade stort tryck på mottagningen, men skulle se vad de kunde göra för mig. Det sistnämnde upprepades flertalet gånger vid vårt första möte och då visste jag redan hur det låg till! Jag har som sagt varit med om detta tidigare och egentligen blev jag inte alls förvånad när de avbokade mina tider och dessutom hade de fräckheten att påstå att jag hade önskemål om att få remissen vidaresänd.
Det där är inget misstag! Det där har de själva hittat på, för jag var glasklar och tydlig med vad jag önskade, under vårt möte!
Jag vet att de har läst alla mina mejl, jag har bevis för detta!
Och jag vet att ”misstagen” i mitt ärende uppdagades först när jag blandade in Patientnämnden och Inspektionen För Vård Och Omsorg, IVO, och det torde väl säga hela den korrekta sanningen.
De skriver också att de försökt att kontakta mig via telefonen, och det även om de vet att jag inte talar i telefonen. Jag har drag av Socialfobi! Jag har sagt detta. Jag har påpekat det flera gånger och ändå…
Ett sms skall ha skickats till mig angående detta också, vilket inte alls har gjorts! Jag har alla meddelande/sms kvar på telefonen och det är endast jag själv som sänt sms till XXXX och inte hon till mig! För övrigt bryter ju det emot mottagningens sekretesspolicy som de hela tiden hänvisar till!
För övrigt har de ringt mig en gång! Inte mer och inte mindre!
Det här styrker bara det jag redan vet! De vill rädda sig själva, snygga till och inte få sämre rykte än vad de redan har! Jag vet att det förekommer samarbetssvårigheter med övriga myndigheter, så som Socialförvaltningen till exempel! Detta är inget nytt!
Dessutom, som jag vid upprepade tillfällen skrivit tidigare, så vill Psykiatrin inte ha före detta missbrukare som patienter och klienter. Det är mycket prestige i det där och ingen vill eller vågar erkänna detta!
Psykiatrin anser att före detta missbrukare tillhör Missbrukarvården, oavsett drogfri tid och oavsett om patienterna i fråga är färdigbehandlade via Beroendemottagningarna.
Jag vill också tillägga att jag vid flera tillfällen, både på Affektiva Programmet vid Huddinge Sjukhus och även Akutmottagningen vid Rosenlundssjukhus i Stockholm, blivit nekad vård och vidaresänd tillbaka till Beroendevården, där jag förövrigt inte heller är välkommen längre, eftersom min drogfria tid sätter stopp för detta. Jag är utskriven från Beroendevården och skall slussas vidare!
Jag hamnar mittemellan alla och ingen vill ta ansvar!Hade jag inte kopplat in Patientnämnden och IVO i mitt fall, och nästintill blivit otrevlig, med stöd av min partner och goda vänner, då hade jag fortfarande inte hamnat rätt och jag hade fortfarande ”bara” varit en före detta missbrukare som orsakat mina psykiska problem själv.

Jag kan, inom Beroende Vården, Socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen/Jobbtorg Resurs och även en utomstående terapeut, styrka det jag säger och skriver; Före detta missbrukare är inte välkomna inom Psykiatrin! Och för övrigt är jag och andra som lyckats kliva av missbruket, inte välkomna någonstans.
Vem ska ta ansvaret? Vem ska säga att jag har rätt och riktig och vem ska ta till sig kritiken för att det är så här?
Låt mig börja med Psykiatrin Södra Årsta/Enskede/Vantör, vid Globen i Stockholm. Jag tänker inte ge upp det här, även om min psykiska hälsa säger mig annorlunda.
Jag är en rädd och orolig människa.
Det här skaver och oroar mig. Jag finner det obehagligt att människor som ska hjälpa andra inte är helt sanningsenliga och omskriver någonting som mest känns vilseledande för att de själva ska vinna mark!
I dagsläget har jag funnit mottagningen, de ansvariga och hela situationen så pass ohållbar, obehaglig och obekväm att jag bett dem att sända remissen vidare till en annan mottagning. Det grämer mig, men jag hoppas att någon av alla mina kontakter inom Socialförvaltningen eller Jobbtorg Resurs, samt Boendestödet kan göra mig sällskap i nya möten, så att inga oklarheter uppstår!
Jag kan uppenbarligen inte göra min röst hörd, utan att ”auktoriteter” ska försöka att köra över mig och dumförklara mig person! Jag vet ju mina rättigheter!
Jag är rädd. Jag tycker att detta ha blivit mer besvärande än vad jag hade tänkt! Men jag måste få möjligheten att stå upp för mig och min person!
Jag tycker att det är otryggt och jag upplever att anledningen till att jag får hjälpen nu, är för att jag blivit arg, ”hotfull” och nästintill otrevlig.
Och det i övrigt skapar en oerhörd skuld hos mig och jag har trasslat in hela min person i känslor som dränerar mig på energi!
Mitt önskemål är således att få en nystart på en ny mottagning och få slippa mer samröre med ovanstående klinik och mottagning.
Men ett erkännande om hur de agerade och vad de verkligen tänkte och gjorde för mig, torde de kunna lägga fram på bordet och de borde kunna erkänna hur det egentligen ligger till. Det borde också kunna erkänna att några misstag inte alls begåtts från deras sida, utan att de endast försökt, som alltid, att bli av med ytterligare en ”gammal missbrukare”!
Väl Mött / Arthur