Men så har jag en liten röst långt därinne som vägleder mig och säger tyst att det är helt i sin ordning, det är helt okej! Att kunna se skillnad på sak och person, för det är ju inte deras personer jag "hoppar på"…

Jag vaknade tidigt i morse. Väldigt tidigt…
Jag tänder alltid ljus och jag påbörjar någon text och jag öppnar bloggen för att skriva ner det som rör sig i huvudet och det jag funderar över.

Min blogg fungerar mångt och mycket som min dagbok! Skillnaden numer, från det att jag var yngre, är att det jag upplever och förnimmer är offentligt och vem som helst, som önskar, kan läsa och ta del av det…

Mina i lägg blir dessvärre långa och ibland tradiga.
Jag har försökt att skriva först, försöka förmedla tankarna och känslorna och sedan skala ner och ta bort. Jag är mindre bra på det.
Jag har slutat med det där och tänker, att den som vill, orkar och har lusten… Varsågod.

Någon vän har sagt att det finns inte en människa i dagens stressade samhälle som orkar läsa så mycket text och så långa inlägg.
Min man och kärlek, sa senast igår, att det är för långa inlägg och utlägg när jag skriver… ”Vem orkar”, sa han med glimten i ögat.
Sanning eller ej, för hans del, det får stå för honom…
Men… Jag har några som läser min blogg varje dag, i alla fall skummar igenom den och som ständigt återkommer för att det är mer substans, mer innehåll och mer av den ”riktiga” världen i mina texter och ord.
Detta sagt av en läsare!

Foto; Per Lundström.
Per Lundström’s Fotoblogg.

Tidigt på morgonen, när bara jag och katterna är vakna, då ber jag en bön.
Min man, kärlek och bästa vän, skulle inte på någotvis göra sig lustig över det, men jag vill ha de ensamma energierna och jag vill ha den totala tystnaden som är på morgonen.
Mystiskt på någotvis.
Magi och änglarnas tystnad…
Jag tackar för det jag har, i mina böner, och för det jag har fått.
Jag ber för dem som står mig nära och som behöver styrka, mod och kärlek och jag ber för mig och för att livet ska bli enklare och lägga sig mer tillrätta på någotvis. 
Jag är lite trött på mitt vemod. Jag är lite trött på alla existentiella frågor.
Jag är trött på döden och jag är oerhört trött på alla tankarna kring sådant som jag tolkar till mina nackdelar, och som jag tror att jag vet att mina medmänniskor känner och tycker om mig.
Det där bottnar i en jäkligt taskig självkänsla.
Botten av alla de där funderingarna kring mig själv och vad jag tror att andra känner och upplever mig som, är ”bara” ett självförtroende som är fullständigt sabbat.
Jag arbetar på det.
Jag gör vad jag kan för att få skutan på köl igen och jag tampas med att ändra kurs och bli modigare, kaxigare och starkare.
Och när jag väl visar framfötterna, när jag väl säger ifrån, så ångrar jag mig ofta efteråt, för ”vem är jag”… ”Vem tror jag att jag är, egentligen”…
Men så har jag en liten röst långt därinne som vägleder mig och säger tyst att det är helt i sin ordning, det är helt okej! För mycket av det där handlar ju om att stå upp för sig själv, göra det som ibland blir till ”måsten” och det även om det blir på ”bekostnad av att såra andra människor”. Det och dem jag har i åtanke är först och främst personalen på Psykiatrin. Men… Det har ju agerat orätt och jag måste faktiskt stå upp för mig och min rätt att få dem att tänka till.
Jag känner mig överkörd och degraderad som människa och just då och i det tillfället, när man känner som allra mest förminskad, är det som bäst att säga ifrån och säga att ”Nä! Nu fan räcker det”! Man växer till sig lite till och lite mer, för varje gång!
Och nu är det gjort och jag ska verkligen försöka att vila i det kaos jag har skapat.

Jag har även gått hårt åt Socialförvaltningen och de unga flickorna som arbetar där. Jag har gjort överklagan och jag har varit så ledsen över att jag, och många andra med mig, känt mig/oss som boskap och ”bara” en i mängden.
Jag tycker att jag kritiserat på ett konstruktivt vis! Jag uppfattar själv att jag framfört det jag upplever fel och inkorrekt, på ett schysst sätt, och också föreslagit andra sätt att bemöta oss som inte har någon annanstans att ta vägen och vända oss, för att få hjälp…
Jag tycker ibland att de har taskig attityd… 
Jag har samlat på mig en del dåligt samvete för det också, men tänker till och kommer på att jag måste även framföra det där, för hur ska de annars kunna förändra, förbättra och göra annorlunda?
En god vän sa till mig att man får hoppas att de är så pass mogna på Socialförvaltningens olika enheter, att de kan se skillnad på sak och person, för det är ju inte deras personer jag ”hoppar på”, det är hela systemet och hur de ibland väljer att arbeta. 
Och när jag väl har gjort vad jag har kunnat, för att jag ska få göra min röst hörd, så känns det bra en tid.
Jag har verkligen gjort vad jag kunnat.
Jag har gjort vad som står i min makt för att kunna förändra och även om det inte leder någonvart, så kan jag känna att självkänslan och jag själv, växer lite till och lite mer…
Dock knackar alltid självkänslan mig på axeln och ser till att jag inte går överstyr och blir gräsligt högmodig.
Jag vill bara hitta en balans och jag vill bara vara trygg i den och det jag är…
Lång bit att gå ännu, men någonstans gör jag ju förändringar i min person och någonstans gör jag ”otrevliga” saker ändå, för i mitt fall är det bara jag själv som kan stärka min person och min självkänsla. Man får jobba som sjutton på det, men det torde gå. Det har ju fungerat för andra!
Och ja… Jag duger nog. Jag är nog okej…

Ta hand om dig därute i hösten och livet. 
Kanske att vi hörs senare under dagen?
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Tack för att du ”orkar” läsa mina uppsatser till in lägg, på min fina Blogg!

Väl Mött och på Återläsande / Arthur