Varje dag, från det att jag vaknar tills sömnen når mig, bebos jag av en ständig oro! Jag oroar mig för det allra minsta lilla. Att min man och kärlek inte ska vakna mer. Det är naturligtvis mina diagnoser som jag har fått tilldelat mig som ger orsak till det här…

Varje dag grubblar jag över livet. Att leva, vara levande och livet självt.

Varför lever vi och varför strävar vi efter så mycket, stressar, jäktar och vill ha mer och mer, när det ändå bara finns en utgång för oss alla; Att dö!


Varje dag filosoferar jag över döden. Att dö, vara döende och döden i sin svarta helhet.
Människor dör överallt. Hela tiden. Vi sitter hemma i soffan med Fredagsmys, ser på teve och nyheterna och människor dör i världen och vi äter Tacos och chips… Fullständigt och tillsynes avskilda och frånskilda döden och dödandet.

Jag funderar och tänker på de människor som i min direkta närhet, inte finns längre. Jag har frågor som varför, var de är och hur ser döden ut? Är man beredd och infinner sig ett lugn när det väl är dags!?
Undrar, när jag dör, om jag dör tillsammans med någon att hålla i handen, eller om jag dör en dag på väg till ett möte och får en stor sten, vid en byggarbetsplats, i huvudet? Ensam? 

Och varje dag, från det att jag vaknar tills sömnen når mig, bebos jag av en ständig oro! Det är en oro och ängslan som alltid haft sitt näste i bröstkorgen. Det har alltid grottat där, mer eller mindre, dock inte när jag drogat (Alkohol är en drog! Alltid!) för då har jag lyckats med att kväsa och tysta det där surret!
Jag oroar mig för det allra minsta lilla. Att min man och kärlek inte ska vakna mer. Jag oroar mig för att mina husdjur inte ska ha det bra och dessvärre stör jag dem ibland när de sover, för jag måste se efter om de andas.
Jag oroar mig, dagar i förväg, om jag måste iväg på något möte och jag ängslas över att jag ska försova mig, inte orka iväg på grund av mitt mående och kanske inte komma i tid!

Jag oroar mig för mina vänner och de som står mig allra närmast, de som jag ser som min nya familj. Mina få vänner, min äldre syster och min man och bästa vän. 
Jag ska egentligen inte skicka dem sms och tro att de kan höra av sig till mig med en gång, för dröjer det timmar på grund av att de arbetar, så sliter oron i bröstet! Det kan ha hänt något! De kan ha fallit offer för omständigheter, som gjort att det farit illa därute i verkligheten, och gör det omöjligt att sända ett svar på mina meddelanden!
Har jag riktig otur, söker sig ängslan ut i benen och armarna och förvandlas till fysiska myror som kryper under huden.
Man får mediciner för sådant!
Man får små, små tabletter som ska stävja det där, men det fungerar sällan…

Mina funderingar kan driva mig till vansinne.

Men jag har verktygen för hur jag ska gå tillväga för att  bryta det där och jag är medveten om varför det har blivit så här också.
Dels är det naturligtvis mina diagnoser som jag har fått tilldelat mig och som ger orsak till det här, men sedan är det ju omständigheterna under uppväxten som gjort att jag färgats till den jag är.
Jag tror inte att jag hade blivit så här pass rädd, ängslig och oroande, om jag inte hade varit benägen att bli det redan ifrån början, och just därför har mina diagnoser spelat en stor och viktig roll ifrån begynnelsen.
Det som redan var lite ”knas”, blev värre med åren av mobbing, både hemma och i skolan, och ett utanförskap som jag aldrig fann en hemvist i.
Alltid lite förvirrad, alltid lite bortkommen och nervös.
Det blir värre med det där, om omgivningen ständigt påpekar och påverkar flödet av negativa strömningar och ogynnsam validering! 

Men…
Jag upplever att jag börjar känna mig hemma i allt det där och att jag blivit relativt bra på att känna in, tänka efter och andas, när det blir som allra värst.
Det får väl vara okej? Sådan här är jag!
Och jag tar mig fram på mitt sätt, för att kunna hantera dagarna.
Jag kanske inte gör det optimalt, jag är undvikande och tar omvägar för att komma förbi ”problemen”, och jag är ganska duktig på att finna lösningar, strategier, för att komma undan obehag, men jag gör försök och jag är fullständigt medveten om vad jag gör.
Min terapeut säger till mig att det inte är förenligt med KBT-terapi, men hon säger det med ett leende. Det är ingen förmaning! Hon manar mig inte att ”ta itu” med mina oroliga darrande rädslor, utan konstaterar bara att alla människor, faktiskt, finner strategier och lösningar för att ta sig fram i livet.
En tidigare lösning, för mig, har alltid varit att dricka sprit eller ta till andra droger. Den lösningen är inte tillgänglig längre och min medvetenhet och min närvaro i livet är större och mer påtaglig än någonsin.
Skrämmande ibland, faktiskt!

Och jag funderar vidare…
Är det detta som kallas livet, för en del av oss?
Är det så här det ska vara, tills vi möter döden och tänker innan själva dödsögonblicket; ”Jaha, var det inte mer än så här? Meningslöst! Totalt meningslöst och här har jag oroat mig hela mitt korta liv”!

Ta hand om dig därute i världen!
Det är en oroande tid vi lever i… Vi behöver vara mer snälla med varann.
Tack för din uppmärksamhet och för att du tagit dig tid!
På återläsande och glöm inte bort; Du är en härlig och strålande människa, oavsett!

Väl Mött / Arthur 

Uppgörelsen och Pappa… Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

”Din vilja växer i skogen”…

”Jag ger dig en anledning att gråta, gosse”…

Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

Jag kände egentligen inte dig. Jag visste inte vem du var och hur det kom sig att just jag blev offer för dina elakheter och orättvisor.
Det är en sorg hos mig och en tom längtan. En tomhet i bröstet som jag försökt att fylla med annat och med andra…

Vem var du? Varför var du? Varför älskade du inte mig? Jag fick aldrig möjligheten att komma dig nära, nära.
En sorg… En evig ström av slitande frågor om varför och, ”hur kunde du”?

Du tog aldrig i mig. Sa aldrig att du älskade mig. Du visade mig aldrig lekar, saker att göra och gjorde mig aldrig sällskap.
Jag saknade dig. Jag hade önskat så mycket mer. Jag fick aldrig sitta i ditt knä och jag fick aldrig vara med, när ni andra ”lekte familj” och var ”lyckliga”.
Utanför och borttappad. Mest i vägen och ståendes i skamvrån…

Det du erbjöd var hugg, slag och verbala elakheter och du skänkte mig ett dåligt självförtroende och en urusel självkänsla, som jag bär på än idag.
Jag kan inte förmå mig att förstå! Jag kan inte få ner insikten, mitt intellektualiserande, i själen och kroppen, att du förmodligen gjorde vad du kunde och trodde att du gjorde det som var bäst för mig.
Jag blev aldrig bäst i dina ögon. Jag blev aldrig bra i din närvaro. ”Gosse”, ”gossen”, ”pojken”… Som en tredje person.
Är du nöjd med det, när du beskådar mig från din plats i himlen?
Känner du att du givit mig något av dig själv och någonting för dig att vara stolt över? Blev jag det som du förutsatt att jag skulle bli? Sorglig, sorgsen och bedrövlig! Ett förflutet som påverkar hela min person och mina beslut ännu i denna stund, idag. Är du stolt? Och varför?
Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

Jag fick ingenting. Inte något alls utav dig. Du höll mig på avstånd och de få gånger som jag lyckades komma dig nära, var när jag själv gjort orätt i dina ögon. ”Ska tuktas, ska lära sig. Gosse! Gossen”…
I mina ögon var du stor, mörk och elak.
Dum, är ett annat ord.
Jag var rädd för dig, livrädd, och började alltid gråta när jag blev ensam hemma tillsammans med dig.
Ondska, är ett ord jag vill använda på dig. Ond…
Du kändes så stor och kraftfull, med energier som fyllde ett helt rum, när du gjorde entré. Du kunde inte undvikas. 

Jag förstår fortfarande inte ditt behov av att göra narr av mig, skratta åt mig eller göra mig löjlig inför de andra.
Jag förstår inte varför du inte uppmuntrade mig!?
Varför bejakade du inte mina olikheter och det faktum att jag simmade mot strömmen, för det som var tillvarons normer för vad en man och en pojke borde vara? Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?
Varför kramades du aldrig, varför fick inte jag plats i ditt knä och varför sa du aldrig god natt, till kvällen, när det var dags att sova? Du stoppade aldrig om mig med varma täcken och lakan, varför gjorde du aldrig det?
Varför fick inte jag vara en del av dem som du älskade?

Du skämdes för mig och din skam fick dig att straffa ut mig ur leken och din egen tillvaro. Jag fick inte vara med och stod alltid utanför!
Rött kort!
Jag förstår inte varför jag var och blev den som alltid fick utså ditt spott och spe? Hur kommer det sig att jag var din måltavla? Och mådde du bra av att skrämma mig, jaga mig och förnedra mig så som bara du kunde och gjorde.
Alla de gånger som jag önskade att du tagit mig i försvar och sagt, ”Låt honom vara! Låt honom vara den han är, jag älskar honom, så låt bli att slå”…
Tänk om jag hade fått och kunnat gråta ut hos dig, istället för att bita ihop, inte gråta och svälja alla tårar för att inte få ”en orsak till att gråta”.
Tänk om du lyssnat till mig och sagt att jag hör dig och jag hör din vilja. Jag ville inte veta att ”din vilja växer i skogen, gosse”. Jag ville ha mod och styrka att få vara jag och den jag var. Varför alltid detta flin och dessa jävla suckar!
Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

Jag målade ju, jag också, precis som du gjorde!
Jag spelade teater, precis som jag vet, att även du gjorde en gång i din ungdom! Varför fick inte jag? Varför var inte det gott nog!?
Jag sjöng i kyrkan och du fnös. Jag sjöng i kören och du hånlog.
”I guds namn”… ”För gud”! Amen…
Utvisning och rött kort!
Det var inte pojkaktigt nog! Ingen man!

Och när du dog, tänkte du på mig och de andra som du sårat och gjort illa?
Fick du ångest och bad om förlåtelsen?
Sa du mitt namn och önskade du saker och ting ogjorda? Ville du ta tillbaka…
Jag saknar dig!
Jag vill ha en pappa och inte det du var! Jag saknar ännu. En far. En fader.

Jag kände inte dig, vet inte vem du egentligen var, men jag saknar det som kunde ha varit min pappa. Min egen beskyddare och tröst när jag var barn.
Min pappa… Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. ”Din vilja”… ”Gossen”, ”Pojken” och ”Gosse”…

Fan också… Helvetes jävla skit!
Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför?

/ Arthur