Lite bilder från veckan som gick… Bland annat! Väl Mött / Arthur

Katten Doris, eller Myran…
Foto; Per Lundström.
Katten Tanten, eller Tussen, som var hennes namn tidigare…
Foto; Per Lundström.
Herr Arthur och tomtarnas ankomst på Biltema, Alby.
Bara vackert… Foto; Per Lundström
Ljushuvud… Foto; Arthur
Gammal Kärlek rostar aldrig. Foto; Arthur

Jag är trött. Trött på mig själv, trött på tillvaron och jag har en förbannat taskig dag. Jag har blivit mer sårbar och känslig, med åldern. Det är visst vanligt. Det brukar bli så… Idag är det gnälligt som fan…

Jag är trött. Trött på mig själv, trött på tillvaron och jag har en förbannat taskig dag.

Jag vill inte vara med och jag funderar över mina mediciner. Det ska vara ”stabiliserande” för humöret, men inte sjutton hjälper det!

Jag är så hjärtinnerligt trött på livet och jag skulle behöva vila.

Det gjorde jag igår, Sov och vilade och tittade på teve.

Vad sjutton är det här för liv?
Det blir bättre.
Det blir det alltid, men jag får samvetskval inför min man och just då, när det träder in, vill jag vara ensam. Självvald ensamhet ger mindre skuld, mindre hänsyn!
Det skulle vara skönt att få grotta i min ensamhet, men samtidigt är det inte heller bra, för det blir värre med grubblerierna och det blir värre med ältandet och humörsvängningar. Jag vet inte. Det är bara en sådan dag idag. Grattis till mig! Förbannat gnälligt och ständiga upprepningar.

Det regnar och det är grått. 

Hela natten har det smattrat mysigt emot fönsterblecket. Det ger mig en känsla av varma filtar, sommarstuga, mormor och landet. Det gör inget att det regnar, men idag får det gärna spricka upp och bli vackrare väder, för jag vill ta en långpromenad, ensam, njuta av frisk luft och hög klar himmel och musik. Jag behöver det! Jag ska köpa en regnrock! Varför har jag inte gjort det?

Foto; Per Lundström 

Livet är förbannat svårt och knepigt. Det vore hemskt skönt om jag bara kunde vara och om jag bara kunde åka med i tillvaron, men så är icke fallet.

Jag tänker för mycket och jag grubblar för mycket och jag kastas fram och tillbaka i tvivel, sorg, ilska och omöjligheter.
Jag älskar, älskar inte. Vill leva, vill inte. Gråter och orkar inte med det heller…

Jag har ju fått en dubbeldiagnos tilldelad mig, ADD och Bipolär Sjukdom, och för mig är det bra! Jag har skrivit om det tidigare, men för mig har det givit insikter, förståelse och viss acceptans hos mig själv. Jag vet varför det är som det är och jag vet varför jag har varit som jag alltid har varit, mer eller mindre. För mig är det bra med etiketter på saker och ting. För mig handlar det om kontroll och har jag det, så blir det tryggare och mer förtröstansfullt. Det är okej! Det får vara så och varför ändra på det?

Jag läser en del om diagnoser och jag gör det för att lära mig finna olika sätt att leva med det. Det som är skönt är att jag börjar komma fram till en acceptans och ett godkännande! Jag är okej ändå, om du frågar mig! Det som blir påfrestande och snärjigt, är ju att det hela tiden gungar och att det sällan är lugn och ro. Jag tror att jag skrev om det igår, om den där ständiga oron, och jag kan tillägga utöver det, alla de ständiga känslorna av att vara fel, ha hamnat fel och att jag gör fel. Det gör ont! Det är ett evigt ekorrhjul.

Och jag tänker mycket över min kärleksrelation och mina relationer till de som är min vänner och min familj. De är viktiga för mig och samtidigt ger de mig en känsla av att vara oälskad, obekväm, besvärlig och jävligt lat.
Jag försöker att bara låta surret vara, men det tar över…

Jag har blivit mer sårbar och känslig, med åldern. Det är visst vanligt. Det brukar bli så… Jag har lättare att ta illa vid mig, och jag blir lätt irriterad och har svårt att hantera även de minsta, obetydliga och små motgångarna.
Jag tycker också att jag saknar förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott!
Med allt det här blir det oerhört jobbigt att leva. Humörsvängningar, bergochdalbanor och att aldrig riktigt kunna vara säker på hur dagarna blir och utvecklas!

Jag har en ständig känsla av att livet inte är värt att levas och det bor en ständig uppgivenhet hos mig.
Och när jag mår bra, måste jag vara aktsam så att jag inte trillar ner i fällor, som påverkar mitt mående och min mentala hälsa.
Det är det här som blir så svårhanterligt, för min diagnos ADD ställer till det för mig eftersom jag har svårigheter, redan från början, att hålla fokus, intresse och koncentrationen uppe vid olika händelser och samtal med mina vänner! Dagdrömmer och försvinner.
Min startsträcka är så mycket längre för mig, än hos de som inte är diagnostiserade och jag har svårigheter att ”hänga med”, vilket i sin tur blir negativa tankar om mig själv.
Jag blir aldrig nöjd. Jag blir aldrig riktigt tillfreds. Men det nya och positiva är ju min acceptans och att det börjar falla på plats. Jag är bara inte riktigt där ännu och det kommer att ta tid och mycket arbete.

Jag är trött. Trött på mig själv, trött på tillvaron och jag har en förbannat taskig dag. Ta hand om dig därute i det grå höstvädret!
På återläsande och tack för att du tar dig tid! Jag uppskattar det och jag hoppas att du själv inte blir nedslagen av allt gnäll och all negativitet!

Väl Mött / Arthur