Jag hade en grisig dag igår och när jag väl kröp ner i sängen så tänkte jag, ”jag skriver aldrig en rad till, om mig och mitt mående och jag tänker inte bli en bitter ”före-detta-missbrukande-diagnos-pitt”!
De där snaskiga dagarna svämmar över ibland och så blir det bara för mycket.
Men nu sitter jag här igen, längtar efter orden och uttrycken och känner att jag bara måste få skriva ner lite, skriva av mig, om mitt inneboende jag och berätta, känna efter och förklara, både för mig själv och även för dig, hur det är och hur jag uppfattar tillvaron och förnimmelserna.
Jag blir trött på mig själv. Jag blir jävligt trött på livet. Men det går alltid över!
Min Blogg är en återsegling av livet och det är en viktig del i utvecklingen och medvetandegörandet av mig själv. Det är en del i ledet av att nysta ut och nysta upp den jag är och hur det verkligen känns, hur jag uppfattar trasslet i livet och medvetandegörandet av min karaktär.
Det är förbannat komplext livet, för somliga av oss och det hjälper inte att medmänniskor säger till mig/oss; ”Det är bara att ta sig i kragen, tänka annorlunda och försöka att ”göra ändå”, oavsett hur det känns”!
Min terapeut säger till mig, och har sagt vid flera tillfällen, att det är en förmån och ett lyx att kunna skriva, förklara och berätta om sin tillvaro och sitt mående, för det i sig är terapeutiskt och läkande för själen.
Vidare har hon påpekat att det är inte så många som med ord kan beskriva hur det är, hur det känns och vad orsakerna kan vara till att själslivet trasslar och går vilse i sig självt.
Jag uppskattar att skriva. Jag gillar att klä mig själv i ordens färgnyanser och även försöka att förklara orsak och verkan.
Och som sagt, det som var igår, det var igår och allt det där beska, livsnegativa och bittra, det känns bättre idag och det är onekligen lättare att andas.
I den där geggan som var under gårdagen, är jag undvikande och ”följsam” för dem omkring mig. De närstående för mig i det här fallet, är min man och kärlek, och ett fåtal väninnor, och i vissa avseende jag själv faktiskt.
Jag berättar inte för dem. Jag förklarar inte. Jag säger sällan som det är och jag vill inte göra någon rädd, illa till mods eller skrämd. Orkeslösheten får mig att inte tala. Jag tystnar och det som exploderar inom mig får brisera där och jag tiger. Och jag vill inte besvära och jag tänker inte vålla obehag eller belasta någon med min dynga, och ändå växer det till så pass mycket att jag måste göra någonting för att låta det pysa ut. Jag skriver. Jag tar en promenad. Jag lyssnar på musik och sover. Återhämtar mig! Det blir alltid bättre och det blir alltid en ny dag.
Jag tycker för övrigt att det är gnälligt, negativt och ett förbannat tjat om hur jag mår och hur jag har det och jag skulle önska, ibland, att jag kunde vara en manlig motsvarighet till Mia Törnblom och vara så där klämkäck, positiv och ”lycklig”, för dig och er som läser min blogg. Jo, för att inge mer hopp och glädje, för att kanske kunna inspirera och ge mod och kanske för att kunna få andra att känna ”det blir bättre”!
Men… Nu är det inte så jag fungerar och det är inte så jag har det. Inte ännu och jag är inte riktigt där… Men varje gång jag trillar ner i de där håligheterna som jag föll ned i igår, så vet jag ju att det går över, det blir bättre och med lite tur, så blir det inte heller långvarigt. Det som skrämmer mig är ju att det kan bli en seg uppförsbacke och att det hela slutar i en depression, och det önskar jag inte min värsta fiende. Så… idag är det bättre. Det är kanske inte den bästa dagen och det är kanske inte ”bäst”, men det är okej. Jag tänker inte ta livet av mig idag heller…
Skämt och sido…
Det är snart två år sedan som jag klev av mitt missbruk, efter flera år av försök att ställa allting tillrätta i mitt liv.
Resan, så här långt och fram till nu, har varit totalt omöjlig och jag har varit omöjlig och livet har varit så förbannat svårt att handskas med! Och jag är inte det minsta förvånad att jag missbrukat och försökt att undvika allting som har med livet att göra, för i mitt fall så är livsvillkoren oöverstigliga och det krockar hela tiden med de värderingar jag haft och de synsätt på tillvaron, som jag färgats av och är uppvuxen med.
Man ska tiga. Man ska vara snäll. Man ska visa framfötterna och vara god. ”Sköt dig själv och skit i andra”. ”Vem tror du att du är”? ”Ingen har att göra med hur du har det! Tig. Var tyst och berätta inte”! Snygg fasad utåt och den eviga inre röran kan du behålla för dig själv…
Det är ungefär som när människor lägger upp sitt arrangerade liv på Facebook, där frukost, lunch och middag, samt selfies i tid och otid, är tillrättalagda och snyggt vinklade, emedan själslivet förmodligen säger någonting helt annat!
 |
| Foto; Per Lundström |
Det krockar i skallen och i förnuftet; Den man egentligen är och det man erfarit i livet och de värderingar och den moral som man har påtvingats. Det blir ju jävligt knepigt det där…
Och jag tror att när det inte kopplar ordentligt och när det inte stämmer, tonerna i själen och noterna i livet, så tar somliga av oss till olika knep för att kunna kämpa på och leva ändå. I mitt fall, missbruket.
Men det är i stort sett över och då framträder en helt annan människa och person, och det blir en identitetskris och en total frontalkrock med den man önskar att vara och den person man verkligen är… Man förväntar sig att kunna återvända till den personen man var, men går vilse i allt det nya och allt det där man faktiskt egentligen är…
Nog om detta! Med lite tur så får vi ett återläsande senare idag.
Ta hand om dig därute i den grå och regniga hösten. Det blir förmodligen en schysst dag idag, oavsett.
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 