Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne… ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste… Han är död nu. Nu är han borta…

Jag undrar hur mycket kroppen och dess muskulatur minns? Jag funderar över kroppens cellminne och hur mycket som är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem?

Hur mycket lagras i hjärnan av det man varit med om!? Hur kommer det sig att somliga skräckinjagande minnen och trauman, kan dyka upp med en ny-känsla, som om det var i ett nu, kaoset, katastrofen och sammanbrottet skedde?
Och hur kommer det sig att känslan av att vara kraschad, mosad och söndertrampad, kan frammanas i kroppen, som om det vore en dålig repris av en usel pilsnerfilm?
Paniken, ångesten och den fullständiga ensamheten, går att väcka till liv och framkalla, som om det vore något fysiskt stoff att trä på kroppen, och som varit lagrat i en låda, långt, långt där inuti själen och kroppen, men som tydligt går att förnimma när man så önskar…
Eller när man minst önskar det… När man minst vill.

Mitt i natten… Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.
Det slår mig fortfarande med fullständig kraft, som en jordbävning, minnet och känslan av när jag fann honom i sängen. I sovrummet. Hans ansikte och hans kropp. Kall och hård. Jag minns inte mycket. Jag blev skrämmande praktisk.
Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…
Han är död nu. Nu är han borta…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.
Katten satt och vakade över den kalla, lilla och hårda kroppen. Hans katt, inte min. Hans kärlek, inte min. Kattens första val var han, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.
Mannen jag talade med undrade om jag var säker. Säker på att han var död..?
“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!
Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där. Min människa! Min vän och min man… Allt liv hade flyttat ut. Allt var tomt och innehållslöst. Han hade flyttat därifrån.

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket. Jag blev oroande praktisk. Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan… Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning. De avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. Och för hans skull, och för det som hände. De kom för att han valde att flytta ut…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

De kom till mig väldigt snabbt vill jag minnas, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de kunde erbjuda sina famnar för mig att vila i.
Jag tackade Gud för dem då, mina “tryggheter“. Mina vänner…
Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.
Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och vindstilla i själen. Torka… Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas.
Inte spy på mattan! Inte mattan…
Jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.
Jag minns inte så mycket, egentligen, men jag blev osmakligt pragmatisk.

Död, döden, döendet… Min jordbävning, min död, min katastrof.

Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor! Som utomjordingar intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Insekter. Några som kom och intog, tog över, vårt hem!
Och de hade fest! De hade fest i lägenheten och huset mittemot. Fattade de inte vad som hände? Såg de inte? I min värld revs tillvaron ner, och i huset mittemot lekte de fest, samvaro och liv! Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade!
Begrep de inte?

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.
Torkan intog min själ och min kropp…Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall. Ville spy, men mattan! Inte på mattan! Frossan klev återigen in i min kropp. Behövde kräkas. Inte på mattan bara! Inte mattan…

Min jordbävning, min död, min katastrof.

Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! Jag klev utanför mig själv ett ögonblick, och tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp! Jag stod utanför mig själv och beskådade gruppen av okända människor och jag såg tydligt alla agera och försöka att nå fram till ett liv som totalt stängt ner och avskärmat sig självt… Vill inte mer! Vill inte! 
Är han död? Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket… Jag kan minnas känslan av obehaget, när mitt mest praktiska jag trädde in… Och jag minns att ambulansföraren talade tydligt och pratade långsamt med mig. Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa. Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?
Min jordbävning, min död, min katastrof.
Och de hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?
Varför prata så högt! Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…
Är han död nu? Vad händer? Var är alla? 

Jag grät ljudlöst. Låg i ett knä på någon av mina vänner. Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest… Var är katten? Vad hände?
Vansinnigt illamående! Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan!

Min jordbävning, min död, min katastrof.
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans. Höll handen… Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”. Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans. Han kommer inte hem igen!
Han kommer inte hem från jobbet. Han kommer inte att kliva in genom dörren och ropa efter mig. Han kommer inte att… Han kommer inte… Det tog mig ett halvår att förstå det. Han är död och kommer inte hem igen.
Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan… Illamående och yr. 

Och var tog alla vägen? Alla de som var mina ”vänner” och tryggheter?
När försvann de? Varför fanns de inte där, när jag sov ute, i parker, på härbärgen, bänkar och i skogen?
När mitt missbruk och min självmedicinering och förnedring tagit mig till botten av allt liv, var fanns alla de där vännerna då?
Var fanns de när mina saker försvann och somligt blev stulet? Var fanns alla dessa när jag var nära döden av alla gifter, som jag bedövade mig med? Jag kan fortfarande inte se det tydligt, när de försvann. Och var det ett medvetet val från mitt egna jag?
Smet jag undan och bort, för att ingen skulle se min undergång och för att jag som ett sårat djur, ville dö ensam? Valde jag att gå ner mig i ensamhet, för att andra skulle slippa se? Gav jag mig själv rätten att trasa sönder mig själv och mitt liv, för att jag erfarit det jag erfarit? 
Bitter? Ja, lite! Lite bitter för att ingen såg och för att ingen sa något. Och hade jag lyssnat? Jag vet inte. Jag tror inte det!
Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig, alla känslor! Som en grotesk andefurste, slår det över min själ, svärtar ner och skrämmer!
Gärna mitt i natten, när jag själv inte vill… De möter mig gärna när helst jag inte behöver det… Paniken och chocken… Och sedan, den där osmakliga känslan av saklig och praktisk!

Minns kroppen? Minns dess muskulatur? Har cellen ett minne och kan frammana paniken, kaoset och traumat? Hur mycket är bevarat av olika tragedier och skeenden i livet och som sedan bor kvar i dem? Och vad tillhör hjärnan och hjärnans magiska minnesbank? Vad är påhitt och vad torde kroppen ha glömt?

Vansinnigt illamående!
Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan! Jag minns det så väl! Mattan!
Min jordbävning, min död, min katastrof. De hade en fest i huset mittemot…

Jag kräktes, kastade upp kaskader, över den äkta mattan i vardagsrummet. 

Det har inte blivit mycket gjort alls och det får lov att vara okej! Nyheterna bjuder på bränder och flyktingpolitik. Jag undrar vad kostnaderna blir för vårt land, med tanke på alla dessa nationalister som uppenbarligen inte fick Godkänt i matematik…

Det har varit några dagar då jag bara dragit benen efter mig.
Det har inte blivit mycket gjort alls och det får lov att vara okej!
Det blir naturligtvis en del samvete i det, att inte företa sig något, men å andra sidan, jag har av någon anledning behövt återhämtning.
Mycket vila och en hel del sova.

Idag ska jag dammsuga. I alla fall!

Det som varit så skönt och faktiskt nytt, är att min kärlek och man har varit ett stöd och givit mig ”grönt ljus” för de dagar som har passerat.
Han tycker att det är helt okej och bara det att han har sagt detta och visat stöttning, har gjort att min egen tillvaro blivit lättar att hantera!
Det blir så mycket enklare om man frågar, ber om råd och åsikter i vissa lägen och situationer, för att få ett lättare samvete.
Det är uppenbarligen viktigt för mig, att få ett okej av dem som står mig närmast!
Och det slår mig att det är ganska enkelt att bli validerad och få bekräftelse inför viktiga beslut, mindre viktiga också för den delen, för att det ska kännas bra i kroppen och hjärtat, om man säger något. Fråga! Be om en åsikt! Prata!
Jag är faktiskt själv mindre bra på det där med att kommunicera! Jag blir gärna stressad och orolig inför samtal av vikt! Jag tänker att det alltid är bättre att prata och förmedla saker och ting, istället för att tro en massa saker som det inte finns ett uns sanning i, men faller på målsnöret.
Gör inga antagen, fråga och prata… Enklare sagt än gjort, som sagt!

Nyheterna bjuder på bränder och flyktingpolitik.
Det slog mig i morse att det måste vara fullblodsidioter som bränner ner tilltänkta flyktingboenden och önskar att stoppa alla asylsökande som kommer hit.
De har uppenbarligen inte begripit att de är skattebetalarna som bekostar alla utryckningar med brandkår, polis och ambulans, för att dumskallarna tror att de kan avskräcka kommuner ifrån att starta upp tillfälliga boenden och få flyktingar att inte vilja komma hit till Sverige. Bara bevakningen av alla boendena… 
Jag undrar vad kostnaderna blir för vårt land, med tanke på alla dessa nationalister som uppenbarligen inte fick Godkänt i matematik i grundskolan och inte heller har förstått att det är kusligt mycket pengar som brinner upp i alla dessa bränder! Idioti och dumheter!
Jag skulle vilja veta vad samhället betalat så långt för Sverigedemokrater, rasister och nationalister, som tycker att de funnit ett så oerhört bra sätt att visa sina politiska åsikter på… (Observera; Ironi!)
De bränner upp våra pengar och vi andra kan inget göra… Vadå kostar pengar? Hur mycket kostar inte detta? Vi har inte råd med rasister i det här landet!

Och för övrigt… Flygbladet som SD har haft den goda smaken att dela ut, den där fina skrivelsen med alla lögner om vårt land på, som de bjudit flyktingarna runt de Grekiska öarna i Medelhavet att läsa, är så osmaklig att jag blir illamående! Vad är det för jävla fel på människor?

Vidare har jag ägnat mycket tid till att fundera över det där med Socialpsykiatri.
Jag förstår inte riktigt hur det kommer att se ut, hur det kommer att bli med det och vad det är tänkt att de skall kunna bistå mig med?
Jag finner det märkligt att Socialförvaltningen erbjuder mig den här hjälpen, men inte har något mer att informera mig om. Det är precis lika frågande som jag själv!
Är inte det konstigt, så säg?
Nu ska jag i och för sig ha ett möte med alla inblandade i veckan som kommer, men det gör mig stressad och lite nervös. Mer press och stress för psyket!
Fler människor att lära känna, nya människor att möta och förmodligen ger det mig nya krav och en hel del prestationsångest att ta mig förbi och igenom!
Det är inget jag försöker att fästa mig vid just nu, men jag grubblar på det, jag gör det… Jag blir stressad av det och jag känner att det bor mycket ansvar i det också, men jag vet att jag fixar det och jag tänker göra mitt bästa…

Tack för din uppmärksamhet! Vi hörs vidare under denna dagen!
Jag har en del att skriva ner och jag har en del att bjuda på…
Var rädd om dig därute i världen och skänk en tanke till dem som önskar få komma hit, till vårt land och finna lugn och ro…

Väl Mött / Arthur