En prosaisk dikt om kärlek och att älska till vanvett… "Jag saknar honom redan"… / Arthur

Jag saknar honom redan.

Jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av vi, vi, vi…

Denna ljusa, varma, trygga och sköna sommarmorgon, är separation och avskildhet inskriptionen.
Mannen som är föremål för min ständiga längtan, väntan och förundran; ”Hur gick det här till”? Mannen som jag alltid vill hålla i handen, smekande hans handrygg, handens insida och vara nära, nära, nära.

Kärleksdrogen. Afrodisiakum.
Att ha en relation till, kunna relatera till, någon.
Och i relation, förhållande till resten av världen, är kärleken en ö, boende av två.

Och samtalen om natten.
Kärleksfulla ord om morgonen. Skratten i friska luften och allt, allt som dessa samtal och kärleksförklaringar handlar om, att vi fann varandra…
Lycka, glädjerus, den djupa tillfredsställelsen att få vara två, sammanhörande.
Det som för en tid sedan var otänkbart, orimligt, osannolikt; Ett möte av två.
Och bådas alla våra val; kärlekslös ensamhet, avskildhet, på egen hand och undvikandet av tvåsamhet.
Och nu vilar jag mot hans vackra hud. Vilande mot hans kropp. Mjuk, fin och trygg. Mina händer känner, letar, bekräftar och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.

Denna morgon, separation. Denna morgon, åtskildhet. Lösgöra oss från varandra. Våra sammanflätade fingrar, ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.

Passerade dagar och vi fick äga varandra några solvarv och i månens tideräkning. Sammankomst. Dela, och vara två. 
Kroppsliga yttringar och tankar; ”Inte redan, inte igen och när..? När ses vi igen”?
Återkopplingen till vardagen; utan sällskapet, avskild avskildhet och eftertrakta, hungra.
Detta ständiga mantra; längtar, väntar, vill mer, önskar och när, när, när…

Jag saknar honom redan.
Och jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.
Hjärtats rörelse av och an, i tonen av när, när, när?

/ Arthur 

Jag ska träffa min terapeut idag! En av mina förälskelser! Det är en rolig, trygg och insiktsfull kvinna. Socialförvaltningen bryr sig inte längre! Känslan av avhumanisering har inte varit större, känner jag. Min kärlek… Han, precis som jag, behöver få vara ensam och ifred…

Vår katt Myran, eller Doris, ibland Snurran… Oerhört älskvärd och egensinnig…

Jag vaknade tidigt i morse! Tittade lite på teve och drack mitt kaffe. Tände ljus och bad till det oförklarliga och alla de som ”surrar” runt i livets utkanter.

Funderade på lite av varje och drack en kopp kaffe till…

Ägnade lite tid till katterna och insåg att de inte alls var intresserade av mig…
Har sagt det så många gånger tidigare, men mina katter är min räddning och en stor del av mitt positiva mående! De är absolut den bästa medicinen! Alla med mental ohälsa borde på något sätt ha tillgång till djur!
Och utan dem, så vet jag inte om jag hade fungerat…
En av dessa härliga trasor är ytterst sensitiv och kryper gärna upp i famnen och vill vara nära, nära…
Leva utan djur!? Omöjlighet! Jag är så tacksam för dem! Djur är älskvärda, villkorslösa i sin kärlek och närhet och det gör ingenting hur man mår, ser ut eller är, för de älskar en ändå!
Nå… Nog om det…

Jag ska träffa min terapeut idag! En av mina förälskelser! Det är en rolig, trygg och insiktsfull kvinna. Ibland kliver hon utanför professionalismens ramar och det gör henne så genuin och speciell! Uppskattar våra samtal och jag tycker mycket om hennes värme, glöd och entusiasm. Men snart ska även detta avslutas, då andra ska ta över och hjälpa mig vidare i tillvaron.
Det är som tidigare skrivet, Socialpsykiatrin som kopplas in nu och med det är de ny människor, nya kontakter och ny uppgifter för mig att börja ta itu med. De som tidigare hjälpt mig tillrätta, ska avslutas och allting blir nytt. Igen!
Men det ska bli skönt, för Vuxenenheten på Socialförvaltningen bryr sig inte längre. Det finns ingen som helst kommunikation oss emellan och känslan av avhumanisering har inte varit större, känner jag. Jag har alltid upplevt att jag, och många med mig som snurrar runt inom Socialförvaltningen, inte har något som helst existensberättigande och att vi ”bara” blir en arbetsuppgift för dem som arbetar på Stadsdelarna. Jag öskar bara att bli sedd och lyssnad till! ”Se mig”!
De kräver storheter och prestationer av oss som behöver deras hjälp och bistånd, men de kan inte på enklaste vis försöka att möta oss på en mänsklig nivå. Det räcker med så lite, ett kort mejl till exempel, där mitt väl och ve efterfrågas och kanske en fråga om hur det är och hur det går. Det finns inte tid till det, säger socialassistenterna, men det skulle ta dem två minuter att få iväg en hälsning och en förfrågan om hur det är, hur det går och om allt är okej? Det är när något krävs av mig, när något skall återbetalas, i form av pengar, eller när de önskar bekräftelse på olika åtaganden som man gör, har gjort eller ibland missat att göra, som de hörs av! När något blir fel eller när någonting måste rättas till, då vill de ha kontakt och hör av sig! 

De mänskliga och bara enkelt schyssta försvinner och kvar blir jag med mitt personnummer och mina diarienummer i deras dokumentation. Det mest primära, som att någon bryr sig om och genuint gör en förfrågan, försvinner och alla ”gör bara sitt jobb”…
Det är obehagligt, faktiskt och jag har vid flera tillfällen framfört detta, men ingenting händer… ”Ni kan ju i alla fall fråga hur jag mår”..! 

Från det ena till det andra…
Vi har en lång ledig helg framför oss, jag, kärleken och de två pälsmonstren. Det ska bli skönt! Planen ser ut att vara film, kreativitet och kärlek.
Det som är bra, idag, är att min partner och man får egentid, emedan jag själv är ute på äventyr! Det är bra för honom, han behöver det. Han, precis som jag, behöver få vara ensam och ifred.

På återläsande under dagen, hoppas jag…
Jag har en del funderingar av tyngd att dela med mig av, men tänkte att jag skriver ner dem när jag haft mitt samtal med min terapeut. Det är som vanligt tankar om livet, att leva och rädslorna inför framtiden…

Ta hand om dig där ute i verkligheten och var schysst emot varann… Vi behöver verkligen det i dessa skrämmande och obehagliga tider… Och däri bor en del av mina rädslor.

Väl Mött / Arthur 

Ett ord på vägen genom morgonen… / Arthur