Det är sen höst i förorten Söder om Söder i Stockholm. Det är grått, rått och det regnar. Blåser ymnigt och jag är tacksam för min varma halsduk och mina nyinköpta svarta handskar. Jag är varm. Jag fryser inte, jag borde vara trygg, tacksam och bekymmersfri. Jag är relativt långt ifrån kaos, död, skräck och självmordsbombare. I min förort finns det oro dock, bland dem som känner missnöjde med livet och världen! Det sjuder ännu lite svalt härute, hos människorna, av frustration, men det är inte hotfullt, inga egentliga rädslor och inte heller hot om döden, förintelse eller likvidering. Jag skulle kunna vara fullständigt trygg och jag skulle kunna ta min kärlek i handen och bara njuta, vara tacksam och tillåta harmoni och obekymmer bebo min kropp. Men så är det ju inte. Inte idag och inte i nuet och inte heller när jag låter mina tankar vandra fram och åter, mot framtidens ofokusering och allt det som tillkommer oss i den kommande tiden.Horisonten. Fjärran. Fram ledes. Kommande tid.
Det är ett obehag i kroppen. En rädsla. Jag är alltid en rädd liten människa, men rädslan kan alltid klä sig i större kläder och bli än mer skräckinjagande.
Det är ett obehag i kroppen. En rädsla. Jag är alltid en rädd liten människa, men rädslan kan alltid klä sig i större kläder och bli än mer skräckinjagande.
Det är obehag i mina steg. En fruktan. En skälvning av ohyggligheten i världen, når även mig, som klär mig i ångest, en bävan och en ritt av maran, och skapar än mer nöd i själen hos mig. Som bergtagen av rädslan, är jag.
Människor dödar varann i världen.
Människor slår ihjäl varann, spränger andra medmänniskor i luften, skjuter varann, massakrerar och skapar fullständig maktlöshet och förtvivlan.
Och det sker varje dag och hela tiden och dygnet runt, men inte i vår direkta närhet. Människor flyr ifrån döden, utsatthet och förföljelse överallt i världen och det är några få som sätter skräck i resten av mänskligheten.
Det är med apati vi numer ser på tevens nyheter från länder som Syrien, Afghanistan eller Iran och Irak. Vi är vana att se bilder på drunknade barn, vuxna och tonåringar. Det är vardag numer…
Vi har blivit så passa avtrubbade att se de gråtande förtvivlade människorna via all världens media, att de inte längre fäster vid i kroppen. Vi ser dem. Vi hör dem, men reagerar inte längre! Vi är mätta på förtvivlan, ondska och misströstan! Vi är så pass avslagna och verklighetens frånskilda, att vi inte längre ser verkligheten som den är, när fakta och realitet passerar oss via internet, löpsedlar och i nyheterna.
Och det sprängs bomber, det dödas, mördas brutalt och vettvilligt! Det mejas brutalt ner oskyldiga människor för att några få vill sprida tyranni och brutalitet till dem som ännu inte begripit att mänskligt liv är ingenting värt i religionens namn. Det sker varje dag och överallt i världen. Döda, mörda, våldta, slå ihjäl och självmordsbombare.
Och det skedde igår, i Paris och ett stenkast från vår egen bakgård.
Och det skedde igår, i Paris och ett stenkast från vår egen bakgård.
Och det är inte slut med detta. Vi är bara i början av gråt, sorg, rädslor, otrygghet. Vi är bara på ruta ett av tårar, smärta, medmänskligt lidande, hån och bespottande av andra. För med det som skedde i Paris igår, så startar ytterligare ett krig, ytterligare en klappjakt och ännu en förföljelse av människor. Det sjuder inte längre i världen av ilska, rädsla och oro, det fullständigt kokar. Kokar över. Exploderar av hat, hämnd och döda, döda, döda…
Oron härnäst? Rädslorna för det som komma skall? Vi kommer peka med hela handen, vråla och skrika; ”Det var dessa människor som gjorde det! Det vara alla de som kommer vandrande genom Europa, som är ondskan och som kommer med döden och terrorn i släptåg! De var dessa som behövde oss mest, som ligger bakom skräckväldet och fasorna! De har svikit oss! Vad var det vi sa! Vi visste att vi inte skulle välkomna dem in i vårt land! Vad var det vi sa”…
Det kommer att brinna mer i det här landet. Fler flyktingboenden kommer att stickas i brand, ännu fler hot mot dem som fortfarande behöver oss kommer att blomma upp och ännu mer stenkastning på dem som inte alls har med terrorn att göra, kommer att få armmusklerna att svälla! Det kommer att kokas upp och kokas ihop ännu mer ilska i vår del av världen, och det kommer att piskas upp ännu mera hat, för att vi måste ha syndabockar… ”Det var ni”!
Och vi glömmer att de som söker vårt beskydd och vår hjälp, flyktingarna och alla de asylsökande, har flytt ifrån precis samma fasor, exakt samma rädslor och skräck, som vi nu upplever när terrorn slår till i vår direkta närhet. De känner vår oro, våra smärtor och vår rädsla. De vet vad detta vill säga…
För… för dem var detta vardag. För dem var detta ett vardagsinslag. Det var precis detta som de flydde ifrån och lämnade bakom sig… Nu nås även vi och inser; Var är människan på väg? Vad gör vi med varann? Hur ondskefull är vår värld? Varför?
Men vi får aldrig glömma empatin och medmänskligheten och vi får inte tappa bort vårt vett och sunda förnuft.
”Hatet kan bara hata. Det kan ingenting mer. Och vi får aldrig någonsin låta rädslan och hatet ta över för vi så oändligt mycket större än så” / Malena Ernman
”Hatet kan bara hata. Det kan ingenting mer. Och vi får aldrig någonsin låta rädslan och hatet ta över för vi så oändligt mycket större än så” / Malena Ernman
Tack för ordet / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 