Några få vill sprida tyranni och brutalitet till dem som ännu inte begripit att mänskligt liv är ingenting värt i religionens namn. Det sker varje dag och överallt i världen. Döda, mörda, våldta, slå ihjäl och självmordsbombare.

Det är sen höst i förorten Söder om Söder i Stockholm. Det är grått, rått och det regnar. Blåser ymnigt och jag är tacksam för min varma halsduk och mina nyinköpta svarta handskar. Jag är varm. Jag fryser inte, jag borde vara trygg, tacksam och bekymmersfri. Jag är relativt långt ifrån kaos, död, skräck och självmordsbombare. I min förort finns det oro dock, bland dem som känner missnöjde med livet och världen! Det sjuder ännu lite svalt härute, hos människorna, av frustration, men det är inte hotfullt, inga egentliga rädslor och inte heller hot om döden, förintelse eller likvidering. Jag skulle kunna vara fullständigt trygg och jag skulle kunna ta min kärlek i handen och bara njuta, vara tacksam och tillåta harmoni och obekymmer bebo min kropp. Men så är det ju inte. Inte idag och inte i nuet och inte heller när jag låter mina tankar vandra fram och åter, mot framtidens ofokusering och allt det som tillkommer oss i den kommande tiden.
Horisonten. Fjärran. Fram ledes. Kommande tid.

Det är ett obehag i kroppen. En rädsla. Jag är alltid en rädd liten människa, men rädslan kan alltid klä sig i större kläder och bli än mer skräckinjagande.
Det är obehag i mina steg. En fruktan. En skälvning av ohyggligheten i världen, når även mig, som klär mig i ångest, en bävan och en ritt av maran, och skapar än mer nöd i själen hos mig. Som bergtagen av rädslan, är jag.

Människor dödar varann i världen.
Människor slår ihjäl varann, spränger andra medmänniskor i luften, skjuter varann, massakrerar och skapar fullständig maktlöshet och förtvivlan.
Och det sker varje dag och hela tiden och dygnet runt, men inte i vår direkta närhet. Människor flyr ifrån döden, utsatthet och förföljelse överallt i världen och det är några få som sätter skräck i resten av mänskligheten.
Det är med apati vi numer ser på tevens nyheter från länder som Syrien, Afghanistan eller Iran och Irak. Vi är vana att se bilder på drunknade barn, vuxna och tonåringar. Det är vardag numer…
Vi har blivit så passa avtrubbade att se de gråtande förtvivlade människorna via all världens media, att de inte längre fäster vid i kroppen. Vi ser dem. Vi hör dem, men reagerar inte längre! Vi är mätta på förtvivlan, ondska och misströstan! Vi är så pass avslagna och verklighetens frånskilda, att vi inte längre ser verkligheten som den är, när fakta och realitet passerar oss via internet, löpsedlar och i nyheterna. 
Och det sprängs bomber, det dödas, mördas brutalt och vettvilligt! Det mejas brutalt ner oskyldiga människor för att några få vill sprida tyranni och brutalitet till dem som ännu inte begripit att mänskligt liv är ingenting värt i religionens namn. Det sker varje dag och överallt i världen. Döda, mörda, våldta, slå ihjäl och självmordsbombare.
Och det skedde igår, i Paris och ett stenkast från vår egen bakgård.

Och det är inte slut med detta. Vi är bara i början av gråt, sorg, rädslor, otrygghet. Vi är bara på ruta ett av tårar, smärta, medmänskligt lidande, hån och bespottande av andra. För med det som skedde i Paris igår, så startar ytterligare ett krig, ytterligare en klappjakt och ännu en förföljelse av människor. Det sjuder inte längre i världen av ilska, rädsla och oro, det fullständigt kokar. Kokar över. Exploderar av hat, hämnd och döda, döda, döda…
Oron härnäst? Rädslorna för det som komma skall? Vi kommer peka med hela handen, vråla och skrika; ”Det var dessa människor som gjorde det! Det vara alla de som kommer vandrande genom Europa, som är ondskan och som kommer med döden och terrorn i släptåg! De var dessa som behövde oss mest, som ligger bakom skräckväldet och fasorna! De har svikit oss! Vad var det vi sa! Vi visste att vi inte skulle välkomna dem in i vårt land! Vad var det vi sa”…
Det kommer att brinna mer i det här landet. Fler flyktingboenden kommer att stickas i brand, ännu fler hot mot dem som fortfarande behöver oss kommer att blomma upp och ännu mer stenkastning på dem som inte alls har med terrorn att göra, kommer att få armmusklerna att svälla! Det kommer att kokas upp och kokas ihop ännu mer ilska i vår del av världen, och det kommer att piskas upp ännu mera hat, för att vi måste ha syndabockar… ”Det var ni”!
Och vi glömmer att de som söker vårt beskydd och vår hjälp, flyktingarna och alla de asylsökande, har flytt ifrån precis samma fasor, exakt samma rädslor och skräck, som vi nu upplever när terrorn slår till i vår direkta närhet. De känner vår oro, våra smärtor och vår rädsla. De vet vad detta vill säga…
För… för dem var detta vardag. För dem var detta ett vardagsinslag. Det var precis detta som de flydde ifrån och lämnade bakom sig… Nu nås även vi och inser; Var är människan på väg? Vad gör vi med varann? Hur ondskefull är vår värld? Varför?
Men vi får aldrig glömma empatin och medmänskligheten och vi får inte tappa bort vårt vett och sunda förnuft.
”Hatet kan bara hata. Det kan ingenting mer. Och vi får aldrig någonsin låta rädslan och hatet ta över för vi så oändligt mycket större än så” / Malena Ernman 

Tack för ordet / Arthur 

Jag börjar denna lördagen med tidigare publikation på Bloggen… Om Beroendet, missbruket och önskan att vilja dö… Men ändå komma på… "Eller"…

Jag ville inte mer. Eller…
Det är snart två år sedan.

Det är inte snyggt. Det är inte vackert. Inte någon-jävla-stans. Jag blir fulare än fulast. Elakare än elakast. Grövre än det grövsta.
Jag förvandlas snabbt till ett illaluktande lortigt knyte. Och nej, det är inte synd om mig! Men jag inser ju, att jag är sjuk!
Jag är missbrukare. Sjuk! En beroendeperson. Galenskap. Galen man, som önskar att få berusa sig, för att slippa.

Jag är en snäll man.
Jag är en god människa med goda värderingar. Det jag efteråt får återberättat, stämmer inte med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa. Och jag inser ju, jag begriper, att jag blivit min fars person. 
Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra om detta.
Gör om och gör annorlunda.
Men jag faller och jag faller hårt som fan! 
För jag ville inte mer. Eller…
Döden är lockande. Det vore skönt att få komma bort, komma undan och slippa fly livet… Eller..?

Och det gick så fort. Rakt ner i det svarta och elaka. Raka vägen ner till det som jag lovat mig själv att inte hamna i igen. Jag tog ett återfall. Galet mycket vin och sprit. Förvirrad, ledsen och desperat. En önskan om att få lägga mig ner och dö. Ensam! Vill inte mer. Önskar, önskar inte.


Vaknade upp hos polisen. Får veta att jag varit elak. Jasså? Jag får veta att jag hotat personalen på stadens akutsjukhus.
Jag saknar mina byxor och en väska.
De berättar att de tvättat mina byxor. Väskan känner de inte till. Jag får vakna till liv där på en madrass i gult. Med en filt och en mager och tunn kudde att vila mitt huvud emot. Jag känner att jag luktar. Jag luktar vidrigt grisigt och jag behöver en dusch! 
De vill släppa ut mig nu, när jag är någorlunda redig och klar.
Så, de hjälper mig ut. Jag har rena jeans, men saknar en av väskorna jag burit runt på.

Jag börjar supa igen. Mer vin och mer sprit.
Det värmer kroppen i det kalla regniga vädret. Det regnar och är december. Jag har ingenstans att ta vägen. Det är julhelg. Eller var det jul? Nyår? Kallt, rått och vått.
Jag gråter inte, som jag brukar göra, och jag börjar bli full igen. Härliga berusning. Härliga försvinnande och underbara undvikande. Mer droger och döden dö…

Vilken dag är det? Vad är klockan? Missade jag julen? Nyåret? Var är jag?
Jag börjar gå. Och jag går i det oändliga. Långt ut till förorter och tillbaka till staden. Jag driver runt som en pappersbåt, utan segel. Ensam.
Vandrar och går. Skavsår och blåsor. Mer sprit. Ingen mat! Egentligen minns jag inte. Jag minns inte så mycket av de där dagarna. Allt flyter ihop. Allt är dolt i mörker. Jag dricker kolossala mängder med alkohol. Bestämmer mig för att slutligen dö! Jag lägger mig där på marken och jag har verkligen bestämt mig i berusningen. Vill inte mer. Vill inte längre. Meningen? Målet? Dö! Dö!
För jag ville ju inte mer. Eller…


Återigen vaknar jag upp på en gul madrass. I staden. Hos polisen. Tunn kudde att vila mitt huvud emot. Tunn filt som värmer kroppen.
Kala kalla väggar. Bara jag. Ensam. Ensamhet.
Och nu gråter jag. Jag gråter hejdlöst. Tycker synd om mig själv. Världen är emot mig! Jag vill ju för fan inte mer! Jag orkar inte mer! Och vad fan är meningen med livet?
Jag vill inte! En önskan om att få… Eller?

Polisen bestämmer sig för att hjälpa mig till avgiftning. Akutplats. Akut avgiftning. Jag säger ja. Motvilligt säger jag ja, för egentligen vill jag bara få dö. Vill inte mer. Jag ber dem hjälpa mig! Börjar fundera över konsekvenserna, som detta kommer att medföra… Det får alltid förödande konsekvenser. Vänner, boende, ekonomi och kroppens återhämtning.

Och jag är en man med en missbrukares attityd och sjukdom. Jag blir som förbytt. Jag blir ond och galen. Elak och snuskig.

Jag är en snäll man. Jag är en god människa med goda värderingar. Det jag efteråt får återberättat stämmer inte överens med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa.
Och jag inser ju, jag begriper att jag blivit min fars person. Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra om detta!
Gör om och gör annorlunda.

Men jag ville ju inte mer. Eller…
Det är snart två år sedan.


Väl Mött / Arthur