Jag pratar med mig själv. Eller om det faktiskt är så att jag talar med Gud, mitt "högre jag" eller mina skyddsänglar. Märkligt nog får jag svar. Jag dör ju nu! Min gamla person och allt vad det innebär finns ju inte längre!

Det blev ytterligare en dag i sängen. Det gör inget, sa min syster, det är ingen som ser dig ändå…

Jag pratar med mig själv. Eller om det faktiskt är så att jag talar med Gud, mitt ”högre jag” eller mina skyddsänglar.
Märkligt nog får jag svar.

Med en katt på magen och den andra katten vid fotändan, så låg jag där och tittade i taket och förde en dialog med mig själv.
Täcket under hakan och teven påslagen, som sällskap. Ett tyst surrande i bakgrunden.
Jag frågade mig varför det är så här, livet? Jag frågade mig hur det kommer sig att jag mår så här, varför det alltid är sådana konstraster mellan mörkret och ljuset?
Jag frågade mig vad syftet var och är, och jag undrade varför det inte kan få vara en raksträcka, men entusiasm, glädje och skratt..?
Och då kom insikten till mig, då fattade jag vad det är som sker inom mig och med mig!
Kanske att alla andra har fattat det tidigare än jag själv, men det trillade liksom ner i kroppen och blev till en ö av sanningar.

Jag har jiddrat om döden en hel del den sista tiden, med mig själv, skrivit om det och känt närvaron, och jag har funderat över huruvida man kan ”känna” när man är färdig för att dö och när livet är avklarat och slut!
Jag har grubblat över varför allt är så meningslöst och varför jag inte finner en mening…

Och kunskapen, kunskapen som kom till mig när jag låg där i sängen idag, och som jag för övrigt snabbt skrev ner i telefonen, eftersom jag glömmer det riktigt vettiga och bra sakerna, är ju att jag dör. Jag dör ju nu! Min gamla person och allt vad det innebär finns ju inte längre!
Allt det som varit min trygghet och mina kunskaper, finns inte längre.
Allt det där som jag skapat och upprättat för att klara av livet, ”fixa mig själv” och min vardag, har jag ju själv övat in, lärt mig att vara och sett till att bli, för att överhuvudtaget kunna vara Arthur, eller Janne för somliga, och det är ju borta. Allt är ju nytt och jag är ny och jag har möjlighet att bli och vara den jag verkligen är och det på gott och ont!
Min gamla person, mitt gamla jag håller på att dö och fram träder ett nytt och spännande jag!
Självklart blir det en sorg, en rädsla och en oerhörd oro! Självklart blir det kris och svajigt, eftersom jag faktiskt inte riktigt känner mig själv! Och den jag tycks kliva fram ur, den jag en gång själv har skapat och regisserat, blir ju till ett tomt och ihåligt skal som inte längre räknas och inte heller får vara med. Det är över för honom. Det är slut här!
Det är nytt nu och outforskat till större delen, och det jag funnit så här långt, stämmer inte alls överens med den jag alltid önskat att få vara.
Är detta förståeligt?
Jag har haft, har alltid haft i och för sig, en rädsla för döden och döendet.
Det har intensifierats under en längre tid, men med insikten idag så föll det bort och platt ner på golvet. Det blev till ett ingenting! 
Jag fattar vad det är som händer!
Jag begriper varför det är som det är! Jag fattar!

Tack för det och tack för samtalet med mig själv och tusen tack för vägledning… Tack för en dag i sängen och plötsligt förstår jag också varför sängen och samtalen varit navet de senaste dagarna! 

Ta hand om dig! Tack för att du läser och ”hänger med”…
Väl Mött / Arthur 

Prosa i fri-lyrik/dikt-form. "Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet". / Arthur

Vill du? Orkar du?
Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…

Min längtan brinner i kroppen. Mina rädslor skriker efter tystnad och ett lugnt rum, att få vila själen i. Ett rum av mjukaste sammet och i färger av ljusaste livgivande skogsgrönt.
I mitt hjärta vrålar kärleken och ensamheten i kör, och i ett crescendo, kräver de mer bränsle, mer av makten, för att inte förkolna och förvandlas till luft, damm och ånga.
Jag skakar av frustration, jag skälver av tårar och mina inre spöken viskar om oduglighet, smuts och oälskad.

Jag kan ge upp nu. Jag kan släppa taget! Det är jag som bestämmer! Jag avgör! Men… jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag… Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.

Kan någon endaste hjälpa mig att andas. Rädda min kropp, mina lungor, fylla dem med syre, frisk luft och låta bröstet höja sig uppåt och utåt, i ett livgivande andetag.
Det är tungt att andas, det är svårt att gå och ännu svårare att se och förstå morgondagen och, närmare i tiden, den kommande kvällen.
Jag är obrukbar, krackelerande, jag går sönder, blir en liten människa i sitt allra trasigaste tillstånd… Och du? 
Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag vill att du vaggar mig, skakar min kropp kärleksfullt och väcker mitt slumrande avståndstagande jag, till liv, på nytt, och till nya äventyr. 
Viska mitt namn kärleksfullt och fyllt av ömhet, intimitet och känsla. Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du? 
Förlåt mig för min svaghet…

Att leva i lögnen, bland tusen ögon som ser mig….
Det är för många ögon som beskådar. Det är för många hörselgångar, dit min röst kan tränga in. Det är så många munnar som vill tala och höras. Det finns så mycket ord och meningar, som aldrig når fram, ett virrvarr av satser och fraser, och de flesta av dem faller platt och livlöst till marken, o-lyssnade.
Hörde någon? Lyssnade någon?
Tyst, tyst som snö faller de, om ingen hörsammar dem, om ingen lyssnar efter dem, om ingen känner deras kyla.
På min hud faller de, och smälter.
Alla dessa ord som förlorar mening och syfte, för att ingen hör, ser eller lyssnar.

Som fastnaglad vid golvet, fjättrad och bunden, vid den undre gränsen av livet och världen, befinner jag mig och i en enda utandning, är jag förlorad och hopplöst o-räddad.

Vill du? Orkar du? Förlåt mig för min svaghet.
Jag ber inte om räddning, endast tröst, trygghet och ett stenhårt bergfast stöd, så att jag orkar leva, även idag…
Vill du?
Orkar du?

…Förlåt mig för min svaghet.

/ Arthur