Tänkte bjuda på några rader, återigen, för er som vill… Ur "Friherrinnan" (Arbetsnamn!)… och karaktären Hertha… Väl Mött / Arthur

Hon är trött. Den äldre kvinnan i grön kappa.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Den äldre damen vid bordet på Caféet, med en varm doft av mal-kulor och syrliga karameller, är en ständigt återkommande gäst.
Nästan varje dag, de senaste åren, runt klockan tre, kliver hon in. Beställer en slät kopp kaffe, en Sarah Bernhards, en stor kanelbulle, lånar alltid dagstidningen som ligger på disken vid kassaapparaten, och slår sig ner borta vid fönstret. Hon sitter där. Tittar ut genom rutan, ser på alla förbi passerande människor och funderar.

Hon börjar bli så pass gammal, att minnesbanken inom henne är allt hon har kvar. Det finns någon väninna som ringer ibland.
Det finns inga barn och hon har aldrig varit gift. Hon har bott i samma lägenhet i över femtio år och hon borde tänka på vad hon äter.
Det ständigt återkommande, att äta mindre, mindre sötsaker och se till att röra på sig mer. Vill inte röra på sig mer än nödvändigt.
Hon har alltid varit stor. Aldrig uppskattat motion. Låtsas som om hon varit nöjd, men egentligen vantrivts med allt det där som alltid tycks vara ett steg före henne på morgonen. Hennes kropp.
Hon har alltid haft problem med vikten. Hon har alltid haft problem med sitt utseende, överhuvudtaget.
Stor, för att inte säga tjock, med ett stort lockigt trassligt brandgult hår, med inslag av grått och en hel del vitt numer, gröna smala ögon och några dubbelhakor som med enkelhet kan räkans till tre.
Runda mjuka kinder, knubbiga händer, vars fingrar saknar smycken och en byst som är på tok för stor, även då hela hennes uppenbarelse andas tjockis, och som alltid givit henne problem med ryggen.
Hon har aldrig smink. Ingenting alls. Hennes ljusa hy är nästan genomskinlig och det är endast på söndagarna hon kanske använder lite läppstift. Inhandlat på Tempo under åttiotalet. Luktar märkligt, men det är vad hon använder och det är vad hon har. Ett rött, i vit hylsa. Klart skrikande aggressivt rött. Snyggt, tycker hon själv.
Det skär sig mot hennes brandgula hår, tänker de som ser henne.

På söndagarna sover hon extra länge i sin gamla smala säng av gjutjärn.
Äter frukost på den lilla franska balkongen, tittar på alla de som är på väg någonstans nere på bakgården, där alla cyklar och barnvagnar står uppradade, och sedan kryper hon tillbaka till sängen med morgontidningen och en stor svart slät kopp kaffe. Ett Wienerbröd förstås.

Katterna gör henne sällskap i sängvärmen och de är för det mesta hennes sällskap. Tre stycken har det hunnit bli. Vanliga hederliga Bondkatter.
Hon somnar om en stund. Vaknar med tidningen över ansiktet och ibland har hon dreglat så pass mycket, att kinden har blivit färgad grå av tidningens trycksvärta.
Hon suckar högt och planerar endast, för dagen, att sätta sig på kvarterets Café och filosofera några timmar. Alltid. Rutin. Ett mönster. Dagligen.
Det finns dagar när hon inte alls går ner till konditoriet på hörnet, men nästan alltid, varje dag och klockan tre, kliver hon in.
Ali, som äger kaffestugan, brukar skoja och säga att han ställer sitt armbandsur efter hennes ankomster. På mindre bra svenska förstås, och hon skrattar bullrande högt varje gång.

Han är vacker den där Ali. Mörk och nästan svart i skinnet.
Otroligt vackra mörka ögon och fylliga läppar, som inbjuder till långa kyssar en regnig Lördagskväll i november. En sådan mun, som man önskar att få pussa på, under en yllefilt, när det blåser kallt ute.
Han har långa vackra händer, skarpa ansiktsdrag och en rak, aristokratisk lite större näsa.
Kort svart hår och en röst i ett bas-läge som får hennes barm att darra, och han är ofta orakad och med ett smutsigt förkläde. Vacker, tänker hon. Han är vacker. Och han är ung! Naturligtvis.
Hon själv skulle förmodligen kunna vara hans mormor eller farmor, kanske till och med gammelmormor, men hon kan inte låta bli att tänka på om han hade existerat i hennes ungdom.
Det skulle ha slutat i katastrof, förmodligen, kvävd av hennes stora byst.
För i hennes fantasi är hon djärv och tar för sig. Hon njuter av sällskapet och slukar hela honom med hull och hår. Men det är bara i fantasins värld.
Hon är inte alls vågad och djärv, har aldrig varit och är en lugn samlad gammal dam. Realist och förnuftsmässig. Lite väl tyst kanske. Talar sällan, om inte nödvändigheten kräver det!

Men i fantasin, i drömmarna, är hon mer av en Jeanne d’Arc! En ung sådan. Hon kan le lite åt det! Det hade naturligtvis slutat som så; Han kvävd, hon naken med sin stora kropp, all den där bysten, ovanpå honom och polisen hade stormat lägenheten och undrat varför hon gjorde så där? Stackars Ali!
Det var ju andra tider då förstås, när hon själv var ung. Inte många av hans slag alls, och det var så exotiskt med invandrade människor då.
Men som sagt. Hon är en gammal kärring, i sina egna ögon och han en pojkspoling av digniteten vacker.
Jo, exotiskt vacker och med ett leende som får småsten att smälta i solen.
Ja, för all del, flickorna som besöker Alis Café ser ju också hans attraktion och de är mycket spring här av småfjollor och annat löst folk. Men hon gillar att sitta där. Se på alla som passerar. De kommer in, handlar med sig något, eller som hon själv, tar en kopp kaffe och njuter av en söt godsak till sällskapet av P1 på radion.

Hon äter sin kanelbulle. Bryter den i delar och njuter av det brända pärlsockret ovanpå. Han har bakat dem själv, kanelbullarna, den vackre Ali. Det landar alltid smulor på hennes byst. Hennes stora barm som känns som ett hyllplan och haklapp. Den sticker ut och kommer alltid före resten av henne själv, när hon är ute och rör på sig. Bysten först, och sedan resten av hennes härliga stora kropp. Men hon bryr sig sällan om att borsta bort dem, smulorna, och de får ligga där till allmän beskådan. Pryda klänningen och bysten, som små bruna pärlor.
Ibland letar det sig ner i bh:n och trillar ut på kvällen, när hon ska gå till sängs, och klär av sig. Trillar ut ur kläderna som ett litet ”Hej, här är vi, minns du oss, tjockis?”

Hon har varit ensam länge, denna äldre kvinna. Ingen bitterhet i det. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron. I alla fall för stunden.
Arbetat i sin egen kiosk i hela sitt liv. Sålt karameller i lösvikt. Den där sorten av sötsaker man pekar ut, liggandes i små glasskålar, och som hon själv med sträng blick plockade i de vita papperspåsarna. Med tång förstås.
Den stränga blicken tillkom endast för att hon i huvudet höll räkningen på hur mycket slantar det var kvar, av barnens veckopeng.
Men tips-maskiner, Pressbyrån, lösviktsgodis, varmkorvar och andra konstigheter, satte stopp för hennes kiosk. Allt det där nya blev för svårt för henne att förstå.
Herre gud, tänker hon, de behöver inte ens kunna hålla så mycket som ett Jenka i huvudet numer!
Och inga syskon och föräldrarna är döda sedan, jag gud vet när. Ingen man och inte heller några egna barn, som sagt. Ensam. Levt ensam, varit mycket ensam och det blev hennes liv. Ensam och ändå nöjd.

Ja, det är ju det där med kroppen förstås. Och ryggen, och knäna och fötterna. De värker numer och det märks att kärringen är gammal, tänker hon irriterat.

Och det mesta går på rutin numer. Kliver upp klockan fem. En kopp kaffe vid halv sex. Morgontoaletten och nyheterna på radions lokala station.
Nyheterna bjuder endast på elände och barnamord, och det får henne att känna sig än mer nöjd och glad. Hon är trygg. Hon har sina dagar och sina rutiner och förmodligen finns inga barnamördare till grannar. Vad hon vet.
Diskar gårdagskvällens disk, ger katterna mat och läser några sidor ur Dagens Nyheter och sedan har tiden gått ytterligare lite till.
Klockan blir åtta och det blir dags att klä sig och se på skräp-TV och njuta av lite kaffe med dopp, Kardemummabullarna och Hallongrottorna från ICA.

Tiden går, den gör det. Även för äldre kvinnor.
Samma tid, samma rutiner varje dag, med några få avbrott till tandläkaren, Vårdcentralen, Kyrkogården och ibland hälsar hon på väninnan som ringer, på Stockholms Sjukhem.

Men hon är nöjd, om än lite trött, Hertha.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Men hon har mer än många andra, Hertha, och hon har kanske en nyvunnen vän. Ali. Eller vän? Det låter det! En ny bekantskap! Eller!? Kanske bara någon att språka med, ibland. Och idag ska hon vara djärv och fråga honom var han kommer ifrån, denna vackra yngling. Tänk om hon skulle bjuda honom på Falukorv och potatismos?
Äter det sådan mat där han kommer ifrån, eller är det mest lamm? Vitlök?
Så många frågor och förmodligen alldeles för lite tid kvar…


Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig… Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film dessvärre… Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen… Jag filar som bäst på min story om "Friherrinnan"…

God Morgon Världen!
Katterna blev kvar i sängen. Själv slängde jag benen över sängen när klockan ringde. Jag vill dricka en kopp kaffe med min kärlek och bästa vän, innan han går till sitt arbete.
Det är tidigt och det är kallt. Jag ska krypa ner några timmar till, efter det att han gått till sitt arbete.
Jag, katter, teven och ytterligare en kopp kaffe i sängen. Söndagsmys.

Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig, för jag tänkte att jag skulle möta en god och härlig vän, och dricka kaffe på Södermalm.
Det måste bara bli av nu, för jag längtar efter min väninna och jag önskar att få sitta ner och bara vara, prata och diskutera med henne ett par timmar.
Hon lever i samma situation som jag själv, med diagnoser och depressioner, men jag tror faktiskt att hennes resa är ”värre” än min egen.

Det jag imponeras av är att hon har en ganska väl fungerande vardag.
Hon fixar sitt liv ganska bra ändå och hon är en jäkel på att ”göra likafullt”, oavsett hur hon mår och oavsett i vilket tillstånd hon befinner sig i.
Jag ska erkänna att hon har ett litet försprång vad gäller medicinering och erkännas bör också att hon själv aldrig har fört det krig jag har gjort/gör mot Beroendemottagningen, Psykiatrin och Försäkringskassan. 
I det avseendet är det lite mer medvind i hennes segel och hon är lite tuffare och kaxigare än jag.
Man ska i och för sig inte jämföra och man ska inte heller försöka sig på att se på saken samtidigt, för vi är olika individer och vi är olika själar, men det är dock skönt att ha någon som verkligen vet vad detta vill säga, att vara ”sjuk”, undvikande och bära på en ständig längtan av att vilja leva och få vara delaktig, samtidigt som man bara inte orkar.
Livsleda. Trött. Orkeslös. Ledsen. Vill inte, vill…
I skrivande stund ska jag följa hennes exempel och bara göra ändå. Idag ska jag åka in till Söder och ta en kopp java på ett café och bara vara.
Jag ska ta en promenad med min väninna och jag ska verkligen försöka att ta mig tiden, modet och orken.
Vi är inte där ännu, men intentionen är dock att jag ”bara ska göra”…

Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film och jag somnade ganska omgående när jag kröp ner i sängvärmen.
Emedan jag så filmen, skrev jag lite, chattade med en ”gammal” vän och tittade runt på Facebook. Så bra var den filmen!
Minns inte ens vad den hette och i alla fulla fall… Det som inte väcker mitt intresse med en gång, tappar jag nöjet och fokuset direkt inför och även om det förmodligen skulle kunna ha varit en sevärd film och en film som man ”bara måste se”, så hamnar mitt intresse någon helt annanstans.

Jag filar som bäst på min story om ”Friherrinnan” och hennes väninnor och jag har verkligen kört fast.

Det är märkligt med den där historien, för min man och några få av mina vänner känner starkt för berättelsen och de bara väntar på att det ska bli färdigt, de bara önskar att få veta och läsa mer.
Den lever i sig självt på någotvis, berättelsen! 
Jag tänker mycket kring karaktärerna och det dyker upp små historier i huvudet, dock utan sammanhang och det jag gjorde i går var att skriva ner det som kom för mig, för att jag sedan ska kunna sammanlänka dem till en kronologisk story. Frågan är om det fungerar och frågan är om det blir bra? Ytterligare en fråga, blir det alls av?
Det är mycket osäkerhet i det och det är mycket ambivalens och tvekan, men kanske ändå… Håller språket? Håller storyn? Blir texten ojämn? För orealistiskt?
I alla fulla fall… Jag skrev mer, än såg på den där filmen och jag minns inte ens filmens namn…
Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen.

Ta hand om dig därute i kylan, under Söndagen och i verkligheten.
Tack för din uppmärksamhet och din tid…
På Återläsande / Arthur