Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig… Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter…

Måndag!
Snöblandat och blåst! Känns som ett väldigt otrevligt väder!

Räkningarna är betalda! Tacksam för det! Det har oroat mig en del, att de skulle bli försenade. Det är nu betalda och jag är nöjd!
Tack de högre makterna för att det ordnade sig!

Det har varit en orolig natt. Mycket värk i kroppen och jag har varit uppe och sträckt på mig och vandrat runt i lägenheten, flera gånger. Inte mycket att vandra på i och för sig, men det krävs för att kroppen ska börja ”andas” igen och värken lägga sig. Jag är inte så gammal, så de här smärtorna stör mig.
Det stör mig oerhört mycket!

Katterna har härjat runt i sängen i natt också.
De brukar vara ganska coola när vi sover, men i natt har de förmodligen känt av min egen oro och hållit mig sällskap fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet.

Jag har tänkt mycket på mina gamla husdjur.
Mina två katter och min papegoja. Det är oerhört mycket skam och skuld i det fortfarande och jag framkallar grym ångest när jag tänker på dem.
Jag förstår inte hur någonting så viktigt, kunde bli så obetydligt när drogerna tog över. (Alkohol är en drog! Alltid!)
Jag skäms när jag tänker på det och jag skulle ha önskat en annan utgång för oss alla, men det blev som det blev och jag kan inget göra längre, men det är väldigt mycket ånger i det där!
Mina husdjur idag är ingen kompensation för dem jag lämnade ifrån mig och inte klarade av att ta hand om längre under mitt värsta missbruk, inte alls, men de väcker mycket känslor hos mig och jag tänker gå i döden för dem! Älskar dessa djur! Jag fullkomligen avgudar dem..!

Foto; Per Lundström. Temat fortsätter i ensamhetens tecken. Bilden tagen under en resa till Tokyo.

Helgen som gick bestod mest av lugn och ro och kramar. Handlade lite mat och sedan har vi två, jag och min kärlek, mest varit hemma och inomhus.
Jag har vilat en hel del, sovit mycket, och min man har varit kreativ med sina bilder och sitt fotograferande.
Det har varit skönt och avkopplande.
Njutbart och mysigt!
Jag är fortfarande hiskeligt förälskad!
Min kärlek och man har förkovrat sig i olika fotokurser via internet och plockat fram lite äldre bilder som han fotograferat under resor, till Tokyo bland annat.
Fantasierna fortsätter kring hur han skall kunna vara mer kreativ och vilken typ av bilder han vill åstadkomma. Temat har fortsatt i ensamheten och övergivenhetens tecken och frågan är vad det blir av detta… Spännande och givande!
Han inspirerar mig och ger energi till min egen kreativitet. Det är roligt och givande… Förbannat kul att också han har återfunnit sitt uttryck för bild, färg och form.

Jag dricker ur mitt kaffe. Läser inga nyheter idag, det är för mycket just nu känner jag, och sedan ska jag och katterna krypa ner en stund till i sängvärmen.
Planen för dagen är att avnjuta Alby Matcenter och handla lite mat. Jag tycker mycket om att gå i den matbutiken och jag gillar all färgrikedom hos all mat, alla kryddor och alla vackra människor, som huserar där.
Mat från alla världens hörn!
Det brukar ta sin lilla tid att tränga sig igenom den butiken.
Jag gillar det. Mycket!

Ta hand om dig så länge, så får vi kanske ett återläsande under dagen?
Vem vet vad dagen har för äventyr i sina gömmor.
Väl Mött / Arthur 

Måndag…

Foto; Per Lundström…

Somligt skriver jag inte om! Inför annat försöker jag att vara politiskt korrekt och använda mig av mjukare ord… Men ibland brinner det i huvudet och då använder jag mig av mina "dokument" på datorn, eller skriver av mig på ett A4-block… Skitgris!

//www.youtube.com/get_player

Det mesta av det jag skriver hamnar här, i min blogg.

Jag skriver om vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Nästan!
Somligt hamnar inte alls här.
Jag har skrivit små hågkomster, dikter, bjudit på Poesi och en hel del beska.

Somligt skriver jag inte om! Inför annat försöker jag att vara politiskt korrekt och använda mig av mjukare ord och finare meningar.

Ibland blir jag så förbannad på orättvisor att jag skulle vilja använda grova, fula och riktigt tarvliga ord, men jag gör det inte. Som skitgris! Ibland!
Ibland vill jag, av ren bitterhet och växande ogillande, använda mig av ohyfsade, vulgära och fräcka meningar, men jag gör det inte! Jag vill inte sjunka så lågt!
Jag försöker att vara sansad när jag skriver om det som berör mig djupast och jag försöker verkligen att tänka igenom det jag aggressivt vill få sagt och jag vill inte verka som om jag är ordfattig och saknar ett bra och genomtänkt språk.

Men ibland brinner det i huvudet på mig, fullständigt exploderar, och då använder jag mig av mina ”dokument” på datorn, eller så skriver jag av mig i ett A4-block, mitt ”Skit-Block”, bara för att jag måste!
Jag kan bli så jävla arg!
Det måste bara ut ur kroppen och mitt blodomlopp!

Klippet här ovan är ett sådant! Om du inte lyckas med att spela klippet, finns originalet via den här länken; Facebook; ALLA mina vänner MÅSTE se detta.

Jag har använt mig av så fula ord och kallat den här kvinnan i klippet för det mest nedsättande termer, men inte här och inte heller på Facebook.
Och frågan är, som jag ställer mig, hur och vad får man uttrycka och skriva, utan att det blir för grovt och ”kränkande” (Avskyr det ordet! Används alldeles för flitigt idag!) och kan man hänga ut folk hur som helst?
Och måste jag, personligen, hela tiden blottlägga mina åsikter och ventilera dem, bara för att jag går i spinn och blir ox-tokig!?
Jag har skrivit detta i tidigare inlägg, men ska man verkligen höja sin röst, sprida sin egen antirasistkampanj och ge mer luft åt dem som är invandrarfientliga, eller ska man välja att tiga ihjäl dem? Kväsa dem?
Jag menar, det får ju mer uppmärksamhet om jag och andra gapar som småbarn, bara för att vi anser att de har fel åsikter! Eller?
Å ena sidan har vi ett vackert land med yttrande frihet, var och en får tycka som den vill, säga vad den vill och uttrycka sitt ogillande och det är fint och vackert, inte tu tal om det!
Men… Å andra sidan, hur mycket skit får man gödsla med och hur mycket får man förnedra andra för att de inte besitter samma åsikter? Hur långt kan man gå?

Det är väl lite väl mycket pajkastning och skitsnack från rasisternas sid? Det köper ta mej tusan allt dynga det bara kan för må sig, och det vill inte säga lite det…

Jag tänker närmast på min egen avsky för rasism, nazism och invandrarfientlighet! 
Som kvinnan i klippet. Hur jävla dum och elak för man vara? Och ska man verkligen uttrycka det? Att kvinnan ifråga är fullständig blåst, dum i huvudet och saknar omdöme och insikter?
Och skriver man så, är inte det ett tecken på eget dåligt omdöme?
Jag menar… oavsett om det brinner i skallen av ilska, så kanske man ska uttrycka sig väl, demokratiskt och diplomatiskt, för att inte framstå som en skitunge i en sandlåda och lägga sig på den lägsta nivån av lägsta nivåer; Det rasistiska alfabetet, inkluderat okunskap och ren skit?
Ska man vara tyst? Ska man inte skriva att det faktiskt är en skitkärring, fullständigt bränd i skallen, med ett vansinnigt barnsligt språkbruk och förbannat ovårdat sätt, som figurerar i klippet! Och ännu en fråga jag ställer mig; Var hon full, bitterpitten till kvinna? Skitgrisen! Va?
Och nu uttryckte jag det jag tänker och känner i ord och form, men skulle förmodligen ha valt att skriva och uttrycka det lite finare; Är hon inte lite hård? Har hon några vänner som är invandrare och som varit på flykt? Hon kanske rentav har levt i en annan del av världen? Hon kanske bara är rädd och trängd?
Och var han absolut tvungen att parkera precis vid porten och kunde han inte bara ha låtit henne vara utan att argumentera emot? Kunde han inte bara ha bett om ursäkt och sagt att han snart var färdig med sina bestyr? Och kunde jag inte lite diplomatiskt skriva att han kanske bara skulle ha varit tyst, tigit och vänt andra kinden till?

Men… Är det inte en konstig och märklig känsla när ens egna åsikter, som man själv upplever som sunda och schyssta, går stick i stäv med någon annans och man blir förvånad över hur människor tänker?
Är detta på riktigt, är en fråga som man ställer sig!

…Och man försöker verkligen  att vara korrekt och uttrycka sig milt och försiktigt… Men ibland blir det bara för mycket… Ursäkta språket, men vilken dum jävla kossa kvinnan är i filmklippet! Så… nu har jag skrivit det också!

Och man blir lite fundersam om de verkligen besitter de där åsikterna och man begriper bara inte hur de ens kan tänka som de gör! Idioterna!
Och så inser man, i alla fall jag, att det inte är någon idé att argumentera emot idioter och okunniga människor med lågt IQ, för det begriper i alla fall ingenting!
Och de har dessutom, utan kritiskt tänkande förstås, köpt vartenda ord som Sverige Demokraterna sagt, spridit, propagerar och propagerat för. 

Alla lögner, all skit och allting de falskeligen kan sprida, sväljer de med hull och hår. Urskiljningslöst! Korkbollarna!

Och… Det tråkiga är ju att vi, som står på den motsatta sidan så att säga, kör med samma typ av smutskastning när vi propagerar för mänskliga rättigheter och frågan återigen blir och är; Vad och hur ska man göra? Vad blir rätt och riktigt? Vad är schysst och vad ska man göra för att ”stå över” fascisternas förbannad smörja..? Ska man låt dem hållas och vända andra kinden till, eller ska man påvisa att de har fel och lider av okunskap och rädslor?
Ska man bombardera dem med motbevis och trycka på att det faktiskt är fullständiga jubelidioter, vilket jag tycker, men upplever är fruktansvärt omoget att uttrycka och skriva och därav undviker, eller ska man ånga på och kalla dem för vad de är; Nazistsvin och skitgrisar?
Det är svårt det där. En balansgång. Hur gör man?

Jag kan bara konstatera och skriva rakt från hjärtat; Kvinnan i klippet är fullständigt bortom all rim och reson, hon har förmodligen tappat alla koncept och var enda en av hennes hjärnceller i skallen har uppenbarligen slutat fungera! Vad fan är det för fel på fanskapet!? Korkad, fullständigt!

Eller som min man och kärlek säger; ”Det är knappast den skarpaste kniven i lådan”!

Väl Mött / Arthur