"Jag! Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! Jävla unge!" Ett äldre/tidigare inlägg från Bloggen… "Ett minne"… Väl Mött / Arthur

Jag är på väg till frisören och det som känns som en ren avrättning. Arkebusering!
Jag går med pappa. Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. Han är väldigt arg..! Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida. Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

Den här gången är det papiljotternas fel! Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn. Om jag bara inte hade… Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig. Och hur skulle jag kunna veta? 
Inte bara pappa är arg. Mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blickar glittrade hånet. Rädslan intog mina. De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska. Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen; Jag! Jag!
Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli! ”Jävla unge!”
Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går. Jag liksom glider med honom längs gatan. Svävar fram och himlen är blå…
Vi ska till frisören, pappa och jag.

Jag vaknade tidigt den där sommarmorgonen. Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad. Fyrfärg. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klädde himlen. En härlig dag.

Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet. Plockade fram pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknade snabbt igenom håret och kontrollerade att alla de gula papiljotterna satt kvar i kalufsen. Och det gjorde de! Alla tolv! 
Jag blev våldsamt nyfiken på hur det skulle komma att se ut, hur alla dessa lockar och korkskruvar skulle klä mig! Kanske att även jag skulle bli änglaskön och fin? Men jag bestämde mig för att äta frukost först och sedan, sedan tänkte jag plocka ur papiljotterna i mjukt, gult lammskinn… Och i min fantasi skulle jag njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…

Jag ägnade en kort liten tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår var fyllt av lockar, skruvar och var våldsamt vågigt, helt naturligt, helt av sig självt, bara så där… En jävla Shirley Tempel, fast blond!
Mitt tjocka bruna hår var bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt! Och mycket! Massor med hår!
Lillasyster fick alltid all uppmärksamhet! Min lillasyster var docksöt. Hon var gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår. Jag såg ut som en bajskorv, en dålig dag, bredvid henne. Hon var änglaskön, inte jag! En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv var jag brunögd och brunhårig! Och jag fick ingen uppmärksamhet alls för det! Jag var för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som var bajsbrunt och jag var mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande. Ingen ängel alls! En bajskorv! En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid sa. Han påpekade även, ofta, att jag förmodligen inte tillhörde familjen, inte var hans unge och bara var ett onödigt ”ting”. ”Gossen”, ”pojken”, sa han. Ful, fel och för tjock. En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig! Jävla unge!


Han säger det nu också, på vår färd till frisören. Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…
Det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. En fina dag, om det inte hade varit för…

De gula papiljotterna fick vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och korkskruvat hår, precis som min änglalika och näpna lillasyster. 
Jag skulle ha dem! Lockarna! Jag skulle bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med, jag också! Jag skulle banne mig…
På vägen ner för trappan nynnade jag högt. Jag sjöng lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie… Jag var så glad, för det skulle ju bli så bra! ”Det kommer att bli så fint”, sa jag till mig själv, ”håret”!

Och det skulle bli härligt korkskruvat, precis som Shirley Tempel och jag var ju dessutom brunhårig, precis som barnskådespelaren. Det var inte min lillasyster! Ha! Och jag skulle bli söt, fin och kramad på… 

I dörren in till matsalen såg jag honom. Han satt där, på sin vanliga plats, fast han egentligen inte skulle vara där. Han var tidig! Han hade kommit hem för tidigt och satt vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådade inte gott, när han fick syn på mig i dörröppningen.
Och jag kunde se på hans blick att tankarna for runt där inne i skallen på honom. Han blev högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftade snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyste i blicken och han öppnade sakta munnen för att säga något. Men orden fastnade och han blev sittande med gapande mun. Och alla runt bordet undrade, vad händer nu? Vad sker? Mina syskon tittade på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittade de på oss. Men han förblev tyst… Sakta reste han sig från stolen, förblev tigande, men inom honom rasade ilskan! Svart rå ilska!
I den tystnaden skulle man kunna ha hört en knappnål falla i rummet! Och ilskan gick inte att missta sig på! Den tysta ilskan! Den svartaste av dem alla…
Mamma kom in i matsalen, blev blodsprängd av ilska och rädsla i ansiktet, vände hastigt i farten, och gick ut i köket igen. Hon försvann i dörrhålet och förblev borta… Ingen räddning att vänta där. Inte av henne. Inte den här gången. Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kom fram till mig, tog ett fast grepp om min överarm och sa, ”gosse”… Suckade djupt och fortsatte, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.

Och det ena gav det andra och nu är vi på väg till barberaren. Avrättning och döden! Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.
Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida. Lättar, svävar, flyger, glider…
Och det är sommar. Blå himmel och vita små moln, som bomullstussar, klär himlen. En härlig dag. Om inte…

Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt, på huvudsvålen. 

Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop. Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter på golvet, som kogödsel… Och där fick jag! Ha! Satungen, ”gossen”, jag som inte är riktigt riktig! Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln. Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster! Förbannade Shirley Tempel och allt sötaste socker i hela världen. Fy fan…
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet! Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa! Jävla ängel och förbannade bruna hår! Bajsbrunt och bajskorv! Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår… Jävla, jävla hår!


Jag är en kärring och jag är en jävla unge… det säger pappa.

Jag vet inte… Det är tomt i skallen så här dags. Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige!

Foto: Per Lundström 

God Morgon Världen. 06.00

Jag  vet inte…
Det är tomt i skallen så här dags.
Skriver några rader ändå. Det blir alltid några bokstäver och några meningar.

Vi dricker kaffe. Svart. Mörkrostat. Tända ljus och katterna är ganska loja ännu, men de brukar komma igång och springa runt i lägenheten.

Min kärlek, bästa vän och man, ska iväg till sitt arbete och själv ska jag påbörja min överklagan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Grattis till mig!
De gjorde ett återkrav på min Sjukersättning från Försäkringskassan! Det blev närmare fyrtiotusen kronor, vilket säker är helt korrekt, men jag vill göra ett försök och skicka in en överklagan till Förvaltningsrätten i vilket fall.
Börjar det bli lite prestige över det där, att överklaga och bevisa att jag kan stå upp för mig själv och göra min röst hörd? Möjligt… Men jag gör det ändå, för tänk om jag skulle få rätt och tänk om jag för en gång skull skulle vinna i sak? Man får aldrig veta om man inte provar! För jag tycker att det är märkligt, även om jag fått det förklarat för mig, att det kan be om återkrav på pengar som inte existerade förrän i November.
Jag gjorde en ansökan retroaktivt till Försäkringskassan, från juli månad och de pengarna gamade Socialförvaltningen åt sig. Naturligtvis!
Jag fick ju Ekonomiskt Bistånd under sommaren och de retroaktiva pengarna från Försäkringskassan vill de ha tillbaka! Jag bara måste undersöka riktigheten i det där, jag måste få prova…

Foto: Per Lundström 

Jag gör en överklagan och ser vart det leder. Jag har blivit en jäkel på det där, att klaga, överklaga och vara gnällig. Bitter Svensk! Men jag måste få försöka…
Det är så trist på pengar som en fattig sjukskriven Svensk skulle kunna göra bra saker med. Bra saker för mig! Bra och lite roliga saker för egen räkning!
Men det är klart…
Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… (Ironi och en spark i magen på Sverigesvenskarna! Jag vet att det inte alls är så… Jag har koll, till skillnad från vissa andra!) Skämt och sido… De hade varit lite trevligt med de där pengarna och jag gör som sagt en överklagan och ser vart det leder….

Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige! Men man får ha perspektiv på saker och ting trots allt. Jag har mat. Jag har kärlek. Jag har en varm säng att sova i. Jag har kläder, några få goda vänner och jag är drogfri! Jag får trots allt hjälp och jag får även bistånd via Socialpsykiatri. Allt som allt… Jag har en jäkla tur som bor i det här landet! Och, som är född här!
Jag har inte flytt från mitt eget land, jag behöver inte jaga pengar till droger och jag behöver inte heller tigga utanför Konsum, med en kaffemugg från Pressbyrån, för att få pengar till en korv eller två…
Så… Jo, jag har tur! Jag har det bra…

Mycket i tillvaron handlar om pengar och ekonomi. Det är oerhört stressande och det kan få vem som helst att bli nedstämd och ledsen. I mitt fall, och många andra sjuka med mig, så är det hela tiden på gränsen för vad man kan få ihop.
Jag har dessvärre en del avbetalningar på kläder, bland annat, eftersom mina pengar inte räcker till det och det kommer naturligtvis surt efteråt, så lite får jag allt skylla mig själv. Jag såg det som en bra kortsiktig lösning, men det springer iväg i utgifterna, det gör det!
Och jag kan inte göra lite spontanare saker och nöjen, för det får jag lida för senare.
Det räcker aldrig, pengarna, och det är förbannat snålt att leva på pengar från Försäkringskassan och Socialförvaltningen, för att inte tala om skammen och genansen att behöva be staten om pengar för att kunna leva och klara sig. Pinsamt.
Men… det är som det är och jag får vackert finna mig i den här situationen.
Kanske att jag kan arbeta om några år. Kanske att jag kan få ett yrke där jag tjänar lite bättre pengar. Kanske att jag kan betala tillbaka alla de pengar som jag har lånat av min man och kärlek, samt min syster!? Det är pinsamt och detta skrivet av en man som tidigare haft allt, tillgång till mycket pengar och aldrig behövt tänka på dem. 
Livet vänder på några år, om man inte ser om sig själv, sin person och sin tillvaro. Detta, min vän, är konsekvenserna av missbruk, mental ohälsa och psykisk instabilitet!

Tack för ordet och på återläsande / Arthur