Och… ”Bara för att… För att jag vill och för att jag kan”.
Välgörenhet. Välgörare. Gåvor. Att skänka. Att ge. Att vara schysst och snäll, utan att förvänta sig någonting tillbaka. Generositet. Medmänsklighet och goda vänner. ”Bara för att”…
Att beskriva avsaknaden av vardagliga ting och vardagslyx, ska man verkligen ”hänga ut” det på sin blogg? Ska man verkligen göra det? Är det pinsamt? Är det vulgärt? Beskrivande av verkligheten?
Och ska man berätta hur det verkligen är och hur det faktiskt har varit.
Vill människor läsa sådant? Vill människor veta hur det är? Ibland?
Att skriva om verklig glädje, den där lyckan som börjar i magen och sprider sig som en varm yllefilt i hela kroppen och samtidigt försöka att förmedla det med ord, förstår andra människor den känslan..?
Tacksamhet, är ett ord som jag faktiskt uppskattar mindre, men det är ett ord som kommer för mig när andras välvilja möter mig och jag får bekanta mig med en glädje, kärlek och upprymdhet, som är så stor att det är svårt att sätta ord på den.
Vid det där tillfällena, när jag möter andras medmänsklighet, vill jag gärna försöka att med mitt ordförråd och med min uppsättning av meningar, förklara, berätta och beskriva känslan av tacksamhet, för dem.Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vet inte vilken del av mitt vokabulär jag ska börja söka i, för att kunna uttrycka ett tack som landar rätt och som i sin fulla mening ger uttryck för det jag känner; Uppskattning, glädje och tillfredsställelse. Tack borde kanske räcka, men det blir platt och genomskinligt på någotvis. Och det är då jag kan bli översvallande tradig, enformig och nästan tjatig. Jag får svårt att klä det i ord och jag kan inte nog försöka att förklara hur det känns, vad som väcks inom mig och hur upprymd jag blir.
Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…
När andra människor i min omgivning vill se till att jag får njuta, ha ”jävligt roligt” som en gammal god vän skrev till mig, eller när mina vänner vill bjuda på en fika på stan, eller köper mig nya strumpor, för att jag själv prioriterar bort det, då brister det för mig.
Och välgörarna gör det här ”Bara för att”… Inte konstigare än så! ”Bara för att jag tycker om dig och för att jag vet… det är inte märkligare än så”, som samma ovannämnda vän skrev till mig.
”Det är inte konstigare än så… För att jag vill”…
Och med den där vänligheten och generositeten vaknar skam, skuld och samvete till liv hos mig, för varför ska jag bli tilldelad andra människors generositet och välvilja? Vem är jag att ta emot och dessutom, just nu, inte kunna ge någonting tillbaka? Varför ska jag ”få”, när andra har det så mycket värre än jag själv? Och vem är jag att klaga, gnälla och vara ett ”offer” för omständigheterna? Jag har ju faktiskt försatt mig i den här situationen själv. Det är bara jag som bär skulden för hur mitt liv har utvecklats och det är bara jag själv som bäddat för allt det som är omkring mig.
Men trots allt finns en stolthet hos mig.Trots all förnedring som jag faktiskt har upplevt innan jag blev drogfri och ”clean”, så finns det en oerhörd hederskänsla och självaktning hos mig. En sådan där rå ursvensk och Jante-liknande värdighet, som vägrar att ta emot och som vägrar att låta någon se hur illa det är eller faktiskt har varit.
Men så går man igenom saker. Man gör saker för att klara dagen och man ber faktiskt om hjälp och berättar precis hur det är. ”Jag klarar inte det här själv! Jag kan inte få ordning på tillvaron, så hjälp mig”!
Och så får man hjälp och andra människor ser till att det blir en följsammare vardag och tillvaro, och så står man där och kan ingenting göra, mer än att säga tack och hoppas att man någon gång i framtiden kan ge tillbaka på någotvis. Och man hoppas att det ska fixa sig, att det ska ordna sig och att det blir bra…
Man söker gåvor hos kyrkan, Frälsningsarmen och man söker fonder i hopp om… Och hela tiden; ”Bara ingen ser mig och detta förnedrande”!
Och så får man hjälp och så får man äta sig mätt och så får man pengar till det där andra, vardagslyxen och så… ”Bara för att”…
Och min ovannämnda vän skrev till mig, på det mest enkla sätt, ”För att jag vill. Det är precis så enkelt! Bara för att”…
Och jag skulle kunna beskriva hur förnedringen har sett ut, vad jag har gjort och vad jag, i mitt ”fina” och mitt mest prestigefyllda jag, ”nedlåtit” mig till att göra, för att få mat, pengar till mina förbannade cigaretter och även få ihop pengar till skulder, skatter och inkasso, kanske en kaffe på stan och vid något tillfälle även en bio, men jag undviker det just nu, för det är en helt annan historia.
Och jag har så många att tacka för hur min värld ser ut och för att jag har det jag har och att även jag får njuta av vardagslyxen.Min goda vän i kyrkan, författarinnan, som gav mig möjligheten att gå ut på restaurang och äta. Min barndomsvän som såg till att jag fick nya underkläder, precis där i början av tillfrisknandet.
Min Chilenska väninna som försett mig med sängkläder, möbler och mat.
En annan god vän som hjälpte mig att sälja prylar och saker, via Blocket, för att jag själv skämdes så oerhört! Samma väninna handlade nödvändigheter till mig ”bara för att”…
Och mina tidigare kollegor, en som klipper mitt hår och pratar om livet och den andra, hudterapeuten, som tar hand om mig, ger mig värme, pysslar om mig och äger ett omhändertagande av ren välvilja, ”bara för att”, och som även ser till att jag har fina och bra hudvårdsprodukter till min hud! Samma väninna som hjälpte mig med hyrbil och flytthjälp, när ingen annan kunde!
Och min nyvunna vän, hon som sjunger i kör och även hon arbetar inom Svenska Kyrkan, som skjutsat mig lite varstans när ingen annan har kunnat och som hjälpt mig flytta runt i den här staden till vansinne!
Och min Bipolära väninna, som jag har så obehagligt mycket gemensamt med, som givit mig min fina ”Guds-Burk”, som bjudit på mat och avnjutit långa promenader tillsammans med mig i city, när jag egentligen inte orkat! Hon som står ut. Alla de som står ut med mitt mående och mina nycker, ”bara för att”!
Hur framför man ett redigt, ordentligt och välmenta tack, för att de ska förstå?
Och min mans härliga och färgstarka syster, som skänkte mig en vacker kudde till mitt nya fina hem och min Socialassistent som i början av vår bekantskap bjöd på kaffe och kanelbulle!
Mina nyvunna vänner, vars katter jag har fått möjligheten att ta hand om och så min granne, som är oerhört påträngande och jobbig ibland, som försett mig med vitlök och kryddor…
Och så min man och min syster, som aldrig tvivlar, som alltid säger att det är okej och som alltid vill se till mitt bästa. Hela tiden! Och ”bara för att”…
Och där står jag. Mitt i känslostormarna! I min egen högst personliga förnedring, när andra ger, är välgörare och generösa, och bara skäms.
Och jag vill så gärna säga förlåt och be om ursäkt, för det är och var aldrig meningen att väcka ”medlidande”, sympati eller ”medömkan”. Det var ju inte meningen… Att jag skulle… ”Bara för att”…
Samtidigt som det är en enorm glädje att få ta emot, så är det skamfyllt, genant och förnedrande! Å ena sidan och den andra…
Jag blir så oerhört lättad ändå, glad och varm, att det finns så många människor som bryr sig om mig… och det ”bara för att”!
Tacksamhet. Glädje. Att känna sig älskad och vara omtyckt. Att få njuta och vara njutbar. Kunna vara med och få känna sig uppskattad!
”Bara för att”…
Tack för ordet! Väl Mött / Arthur
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Men trots allt finns en stolthet hos mig.
Och jag har så många att tacka för hur min värld ser ut och för att jag har det jag har och att även jag får njuta av vardagslyxen.
Vardagliga Anteckningar... 