Tänkta tankar och funderingar jag tankat… Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten. Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll.

Det är mörkt i mitt rum och det är mitt i natten.

Det drar lite kallt över golvet.
Jag har raggsockor på mina fötter och jag har bryggt mig en stor kopp kaffe.

Jag tänder ljusen och mina tankar tar över.

Jag röker lite och tittar ut på den mörka natten utanför. Fasaderna och de tomma gatorna.
Alla sover. Grannens teve står på och det blinkar blått i fönstren. Det är tyst och lugnt. Alla tycks sova. Men jag är vaken. Kan inte somna om…

Sitter uppe en stund och umgås med mina tankar.
Jag tycks ha en hel del att tänka på och fundera över.
Tänker för mycket och det håller mig vaken…
Tänker på kärlek, livet, ensamhet och på hur framtiden ska se ut och te sig.
Funderar över varför jag ännu är mörkrädd, en osäker man, och om räkningarna blev betalda i tid…

Jag är ännu förstummad över de som skedde under dagen. Jag tappade fattningen och vet fortfarande inte hur jag ska reagera. Ibland blir man bönhörd, när det ser ut som om livet återigen skall ge en en käftsmäll. En god vän har plötsligt kommit till min undsättning och jag… Tack!? Det räcker inte just nu! Och någonstans skäms jag och ber om ursäkt… ”Tacka och ta emot! Du är värd det och du behöver det”… 

Dåligt samvete, förstås! Det finns fortfarande de som har det bra mycket värre än jag! Men tacksam! Oerhört tacksam! 

Jag är ganska ensam, men jag har faktiskt valt det! Jag uppskattar ensamheten och jag uppskattar lugn, ro och tystnad.

Jag är trött. Lite ledsen kanske och jag tycker att livet är skit ibland, men det blir bra igen.

Ibland känner jag att alla andra vill att jag ska inrätta mig i livets flöde, vara som alla andra och följa konventionerna och slita mig loss från min isolering och min ensamhet! Men jag har ju valt! Jag vill ha de så här. Just nu.

Det trasslar, livet, tankarna och känslorna. Trasig. Söndrig. Krackelerande.

Jag blir hel igen och bitarna kommer att falla på plats. Lite förvirrad bara och trött…

Jag promenerar en del. I skogen. Genom villaområden och över parker och hyreshus.

Det ger energi, även om det känns uttröttande för stunden. Någon timme eller två, ensam, i skogen. I Alby. I Bagarmossen. Det ger meditation. Jag somnar efteråt. Uttröttande, och jag behöver direkt en stund för återhämtning!
Och ibland sitter jag bara på en stor grå sten och tittar. Ser andra människor passera och undrar hur deras liv ser ut, vad som händer i deras värld och vardag. Kan sitta så och tappa bort tiden, men jag har inte bråttom längre.
Allt tar sin tid. Livet faller på plats, för den som kan vänta…

Jag brukar alltid ha musik i öronen när jag är ute och promenerar, men den sista tiden har jag inte orkat lyssna på musik och sång. Det tröttar ut mig och jag försöker att spara på min energi…
Vilar mycket och tänker.
Fundera för mycket och ibland blir jag tvungen att be mina surrande tankar att tystna. Det fungerar sällan… De blir gärna högljudda och vill höras och rådbråkas av mig.
Det tar på krafterna, det gör det. Jag är en grubblare och det gör kanske att jag försvårar livet och helheten i tillvaron, men nu är det så här.
Det finns inget rätt och det finns inget fel, och jag vill inte ha andras goda råd om hur jag ska göra och hur lång tid saker och ting bör ta.

Jag har fått bra verktyg i form av fina människor att arbeta med, för att reda ut, strukturera upp och bena ut mina grubblerier. Och de lägger inga värderingar i mitt jag och min person. Vi ska hjälpas åt och det här ska bli bra igen! Jag ska bli bra igen! Hur det än är just denna natten, så är jag på gång…
Det tar längre tid än väntat! Mina försök till smitningar och genvägar, har misslyckats rejält och jag får ta itu med det som jag försökt att undvika.
Det hinner ifatt en, det där man inte vill prata om eller ta sig ann för att reda ut.
Jag har svårt att tala om döden, min mörkrädsla, att jag tappat mitt självförtroende och jag vill inte diskutera mitt tidigare missbruk.
Jag har svårt att dela med mig av det som var mindre bra i mina relationer till andra och jag vill inte prata om min ständiga kamp att vara bäst och lyckas med det som jag företar mig… Jag orkar inte längre vara medtävlande och jag vill inte heller! Men det skapar skuld! Ångest! ”Du är en lat jävel”!

Och jag vill inte berätta om min dödslängtan och min ständiga jakt på flykt, undan mig själv och mina tankar. Jag vill inte prata om… Jag vågar inte och det gör ont.

Jag ska dricka ur mitt kaffe, röka ytterligare en cigarett och sedan kanske krypa ner i sängvärmen igen.

Alla sover och bara jag är vaken.

Jag har raggsockor på fötterna, för det drar kallt över golvet.
Jag umgås med mina funderingar, mitt i natten.

Lusen slocknade…

Väl Mött / Arthur