Några vackra ord att avnjuta till kvällen… Väl Mött / Arthur

Kom… 

Kom min älskade
kom till mig nu som då
Kom hit och red mig en plats
som jag kan vila på
Kom och rör vid min själ
Kom låt mig få höra den rösten
som jag minns så väl
Kom ta mig ner från
detta torn av ensamhet
men kom med tålamod
jag kan va stolt, jag vet
Det enda jag vill är att
få ha dig här tätt intill
Jag ber dig, kom

~CajsaStina Åkerström~

Psykiatrin driver mig till vansinne. Jag sjunker som en gråsten i all den här röran och alla skyller på alla och i slutändan vi patienter som blir lidande och får sitta emellan.

Psykiatrin driver mig till vansinne.

Jag sjunker som en gråsten i all den här röran och alla skyller på alla och i slutändan är det vi patienter som blir lidande och får sitta emellan.

Min remiss från Psykiatrin Södra, Årsta/Enskede/Vantör, har inte lämnat mottagningen ännu och jag har ingenstans att ta vägen med medicinering, terapeut och läkare. Och inställningen just nu tycks vara att det är jag själv som orsakat detta och att det är jag som är omöjlig och obekväm!

Det har gått så många turer kring mitt ärende och nu är det över ett år sedan det här påbörjades och det tar inte slut.

Startskottet var utredningen för min Bipolaritet vid Huddinge Sjukhus och Affektiva Programmet. Tanken var att mitt ärende skulle bli kvar där, men när det uppdagades att jag varit missbrukare, skickades remissen snabbt tillbaka till
Maria Beroendemottagningen, där remissen utgick ifrån från början.

I min ovetskap hade jag då blivit utskriven som patient på Maria och ansågs färdigbehandlad där! Jag begrep inte riktigt vad som hände, men som patient får man bara hänga med… Allt avslutades på Maria Capio och jag… Mest förvirrad faktiskt!

Remissen gick vidare igen.

Maria Beroendemottagning önskade först sända remissen, igen, till Huddinge sjukhus, men mitt önskemål var att få komma till Psykiatrin Södra, vid Globen. Sagt och gjort…

Jag fick fick en tid där och allting såg ut att bli bra. Faktiskt. Men, ytterligare en gång framkom det att jag var/är tidigare missbrukare och de valde att återigen skicka remissen vidare!

Foto; Per Lundström

Jag vädjade och bad dem att låta mig få vara kvar på mottagningen, eftersom mitt mående var i botten och jag uppgiven, och ändå valde de ansvariga att boka av alla mina kommande tider och for dessutom iväg med påståenden om att jag önskade att få tillgång till en annan mottagning!? En ren lögn! De vill inte ha gamla missbrukare inom psykiatrin! Allmänt känt!

Och det var ju då jag visade mitt mest otrevliga jag och blev ledsen, förbannad och sårad. Jag kopplade in Patientnämnden och Inspektionen För Vård och Omsorg. Jag hade fått nog och jag är och var hjärtinnerligt trött på att inte bli lyssnad på och runtslängd som en sur disktrasa.

I och med mina anmälningar började det hända grejer. De ångrade sig och tog tillbaka alltihop och bad mig komma på ett möte för att reda ut allting. Jag gick dit. Ensam. Ingen av alla inblandade från Socialförvaltningen kunde hjälpa till och bistå mig, inte ens mitt boendestöd hördes av.

Och kring allt det här gjorde jag ytterligare skrivelser och framförde mina klagomål och det jag ansåg blivit fel, till Patientnämnden. Det hela blev väldigt infekterat och konstigt.

Men det var ett följsamt möte. Jag upplevde dock obehag och olust, vilket jag också framförde senare i ett mejl. Detta var i augusti/september.

Jag bad dem att skicka remissen vidare till en annan mottagning, eftersom jag själv ansåg att de gjort fel, att det kändes mindre bra från start och jag önskade att få tillgång till en mottagning, där jag som dubbeldiagnostiserad före detta missbrukare, kunde finna acceptans!

Men inte… Nej!

Foto; Per Lundström

Nu vill de ha ett nytt möte, remissen har inte gått vidare, enligt mitt önskemål.

Det är omorganisationer, det är den administrativa avdelningen eller den övriga personalen, som gjort fel!

För övrigt är det för mig obehagligt att möta dessa människor igen, eftersom jag inte, på någotvis, varit trevlig och dessutom gjort mig obekväm.

Och visst! Jag borde stå för det jag gjort och för det jag vill få framfört i hela den här soppan, men jag är så trött och jag vill inte! 

Och jag får väl vara en fegis då och ”musen som röt”, men det är inte okej att de först väljer bort mig som patient, på grund av tidigare missbruk och sedan, bara för att jag anmäler dem till olika instanser, önskar göra om och göra rätt och det på ett sätt som blev oerhört lismande, pinsamt och inställsamt… Jävligt kladdigt!

För övrigt så skar det sig ifrån början och jag upplevde hela mottagningen som oprofessionell och arrogant.

Nu får jag vänta lite till, för min nya handläggare på Socialpsykiatri går in och hjälper mig, för själv har jag givit upp och dessutom har jag börjat skämmas för det jag har ”ställt till med”! Varför ska jag skämmas? Varför ska jag ta på mig skulden för någonting som jag upplevde orätt, förbannat dåligt och oproffsigt? Jag ville stå upp för mig! Jag ville själv få börja om på en ny mottagning med andra förutsättningar och jag ville bara ha hjälp och ett trevligt och schysst bemötande! Men… Jag skäms…

Skammen börjar gnaga lite på mig och jag blir förbannad för det också!

Jag måste sova på saken. Jag måste få landa i det här, men det är inte bra.

Jag faller och blir bara så trött…

Tack för ordet / Arthur 

Att vara på väg emot någonting… Men, som min kärlek och man så ofta säger; "Det är bara luft, det är bara ting, saker, föremål och yttre attribut, som på några ögonblick kan förgås och försvinna".

När jag sitter här på morgonen och dricker mitt kaffe tillsammans med de tre jag älskar mest av allt, så funderar jag över hur jag skulle vilja ha livet, mitt liv, och hur det skulle kunna se ut och hur det faktiskt ser ut och är!

Det bor, helt plötsligt, lite tro, hopp och liv i den här kroppen och det känns bra. Ett lugn på någotvis. Trygg.

Och för mig handlar det mycket om perspektiv på tillvaron och livet, att se sig omkring, observera och förstå att det faktiskt blivit väldigt bra ändå.
Det finns, hela tiden omkring mig och andra, tecken och ögonöppnare för hur bra jag har det! Medvetenhet och att vara ”här och nu”.
Det är ganska så svårt, att vara i nuet, men om man ser sig om när man går i tunnelbanan, åker buss eller bara tar en promenad, så finns det människor och tillfällen som hela tiden indikerar att livet, mitt liv och ditt, är ganska följsamt, formbart och generöst trots allt.

Jag har skrivit om det tidigare och jag har, sida upp och sida ner, försökt att beskriva iakttagandet och noterandet av livets medgångar och motgångar och jag upplever ibland själv fascinationen över hur livet varit och hur livet blev.
Att vara nöjd. Att vara glad, tacksam och inse att det trots allt blivit en bra tillvaro! Att vara på väg emot någonting…
Och jag, som så många andra, önskar ibland mer och lite till! Men, jag tror att det är en villfarelse och en märklig strävan efter att kväva det som är mindre bra i livet och kanske gör ont vissa dagar. De där dagarna då det är omöjligt att känna liv och kunna ”andas” obehindrat… det är då längtan efter mer och annat är som starkast..?

Det finns en strävan och en tanke om; ”Att bara jag lyckas tillförskansa mig det där och om jag bara lyckas med att få tillgång till det här, så… Och om jag bara har mer ork, mer lusta och mer framgång i tillvaron, så skulle det bli så mycket bättre”…

Men, som min kärlek och man så ofta säger; ”Det är bara luft, det är bara ting, saker, föremål och yttre attribut, som på några ögonblick kan förgås och försvinna! Det är inte viktigt”.

Istället för att önska och istället för att vilja nå längre fram, tillförskansa sig mer liv på ett eller annat vis, så kanske man skall sätta sig själv i ett helikopterseende och vara mer betraktande.

Man kan hela tiden ha ett avståndsförhållande till andra och ge akt på sin egen tillvaro och sitt eget varande. Se andra människor. Se andra människors kamp och andra själars livsnöd…

Perspektiv. Att se. Att lägga märke till. Att försöka förstå!

Djuplodat? Hänger du med i mina tankar?

Och de här dagarna när jag känner så här, att jag är i en bra tillvaro, har det jag behöver och har mer än så många andra i världen, bra mycket mer än han som ”noddar” vid tunnelbanans entré, då försöker jag verkligen att ”vara” i det och faktiskt vara nöjd, erkännsam och uppskattande.
Och jag försöker att vara positiv och tänka affirmativt kring min egen livsframgång och min egen lycka över att jag faktiskt klarat av att vara drogfri, få tillbaka ett värdigt liv och få ha ett hem att gå till när jag är trött och ledsen.

Jag har det bra!
Jag är bra och jag är en schysst människa, som dock kan bli överentusiastisk i mina åsikter och i mina tankar, känslor och funderingar, men jag är en okej man och kille. För… de där andra dagarna kommer ju tillbaka. Det destruktiva, det sorgliga och det ensamma trasiga i själen, återkommer alltid hos mig.
Och det är det som är ett av mina problem, alla de där svarta hålen som kommer i min väg och som får mig på fall…
De där dagarna när jag inte vill mer och uppriktigt sagt bara vill dö och inte leva längre… De dagarna finns där hela tiden och petar mig i ryggen… De där känslorna av nedstämdhet och nedvärderande kan ta över och dyka upp när som helst, och då är just de här dagarna så viktiga att ta vara på och mata med ännu mer positivitet och ännu mer livsbejakande tankar, för det är ju dem jag vill leva med!
Jag tror fullt och fast att människan är ämnad att få leva lycklig och vara i glädjen! (Det var Kay Pollak som skrev det…) Och de här bra, följsamma och mjuka livet, som bebor mig idag, det är ju det som är eftersträvansvärt och det är ju det som är framgång och det själsligt materiella…
Inte en enda pryl, framgång, karriär eller en enda världslig sak, kan ersätta den känslan…
För det är de där dagarna när lågvattnet är som lägst som man längtar efter mer, längtar efter annat och önskar mer framgång och mer lycka, för att tron är att det botar sorgen, tomheten och trasigheten, emedan det egentligen är ett försök att fly undan liv, livet och verkligheten.
Det är inte sanningen och det är inte livet… Kan det vara så?

Livssanningen är de där dagarna när man lyckas behålla perspektiv, helikopterseende och glädjen inför det man faktiskt har och det som faktiskt är viktigt… Att vara i ett nu och leva med glädje, kärlek och längtan…

Tack för ordet / Arthur