 |
| Selfie! Klockan 05.00 på morgonen. Trött och mäkta irriterad! Dock syns inte det på bilden, tack och lov… |
Observera!
Det är förbannat gnälligt här idag.
Det är geggigt, kinkigt och förbannat gnisslande.
Och jag dyker ner i det, geggar runt lite, och den som vill, får ta del av min vrå av världen under namnet ”Missnöje”.
Det är tidig morgon.
Jag har haft vidrigt ont i kroppen i natt. Det känns som tandvärk i handlederna, knäna och höfterna. Fotlederna har gjort djävulskt ont och när jag väl klivit upp för att liksom ”få igång kroppen”, så har det varit svårt att gå. Jag är så trött på det! Jag känner mig väldigt gammal! Jag är gammal, men inte så till åren ändå!
Jag blir vansinnig på smärtorna. Inga värktabletter hjälper och när jag vaknar av dem, smärtorna, då är måttet rågat!
Och ändå, jag kan inte göra någonting åt det, ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”… Det är som det är och än så länge finns det inga klara besked om vad det är som felar i kroppen.
Jag har mer eller mindre trampat sönder linoleumgolvet på vårdcentralen, för provtagning efter provtagning och fler undersökningar, men nej… Ingenting! Inväntar ytterligare en tid hos läkaren för ytterligare provsvar. Det går inte fort, men vem har bråttom?
Från det ena till det andra, så att säga…
Varje dag lever jag med döden.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag tänker på döden och att dö, flera gånger varje dag. Ibland är döden fullständigt närvarande och jag tänker och tror ibland att döden verkligen hänger över mig och bara väntar.
Döden suckar mig i nacken, på någotvis.
Jag har ständigt en känsla av att inte orka, vilja eller ens ha lusten att leva. Suicidal? Nej, det tror jag faktiskt inte, men det är tröttsamt att ha döden som polare och bundis!
Men det är bättre. Det har blivit betydligt mindre av själva obehaget sedan något halvår tillbaka, men det är dock där.
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
 |
| Jag samlar på Elefanter, på alla tänkbara sätt. Just den här Elefanten har jag fått av en mycket god vän. Just nu står den i Alby på mitt nattduksbord. Påminner mig om livets storhet, kraft, ”power”, mod och styrka… |
Jag har alltid haft de funderingarna och grubblerierna. Döden. Livet. Meningen med existensen! Jag minns som barn, när jag gick på Barn och Ungdoms Psykiatrin, då jag blev ombedd av terapeuten att försöka att inte tänka så mycket på det där med livet, döden och döendet. ”Det är inte bra att grubbla över det där! Det är inte bra att fundera för mycket på den typen av obesvarade frågor! Det finns inga svar”…
Så… Det är inget nytt, inte alls, men ibland blir det så förbannat påtagligt och faktiskt obehagligt!
Döden. Att dö. Döendet. Varför lever jag? När ska jag dö? Är det dags?
Och jag kan se på nyheterna och få bilder serverade på människor som dör i krig och explosioner och jag tycker det är så fruktansvärt orättvist, frånstötande och otäckt, att ett helt o-levt liv går till spillo. Det är så många unga som dör…
Det är så många människor som slutar sina dagar i de mest fruktansvärda situationer! Det är så många som får sätta livet till för att det pågår krig över hela världen, där maktutövare, män och dess patriarkat, är de som vill ha, ha och ha och bevisa att de har rätt och alla andra har fel! Fel värderingar, fel tankar eller fel religion. Pang och ett hundratal liv har gått åt för… Ingenting! Ingenting alls!
Och då sitter jag där, med min egen död närvarande och tänker; ”Här sitter jag, i värmen, i en härlig soffa, med en pläd, och på distans, med ett helt liv, drogfri, i ett land där jag är relativt trygg, än så länge, och detta emedan andra som verkligen försöker leva, flyr, dör och kämpar för sina rättigheter och många av dem får inte uppleva den där friheten och livsglädjen! Förbannat gnälligt och otacksamt, av mig”!
Det rimmar jäkligt illa… Det osar lite dåligt!
Jag kanske borde motarbeta dödstankarna med det där, att jag faktiskt har tur, att jag är en överlevare och har överlevt mycket…
Kontentan av detta? Jag är jävligt trött på döden! Jag är förbannat trött på att fundera och grubbla över livet och livets meningslöshet! Jag är snuskigt trött på att inte få vara ifred och bara leva!
Jag bad om det i min morgonbön. Lugn och ro. Sinnesro! ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…
Igår när min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, kom hem ifrån sitt arbete, så hade han handlat med sig en present. En till mig och en till sig själv. Av ingen anledning.
 |
| En Te-mugg från Indiska! Elefanter! Varför dricka Te, ur den, när det blir så mycket bättre med kaffe? |
Jag blev så glad att det kittlade i magen. Han hade handlat med sig två Te-muggar! En åt oss var!
Och min mugg är så fin, vacker och härlig att hålla i, plus att de är Elefanter på den! Jag avgudar Elefanter, fråga mig inte varför, men förmodligen för att de är så vackra, majestätiska och förbannat smarta djur. För mig symboliserar de makt, kraft, styrka, mod och intelligens!
Jag dricker kaffe ur min, men den är naturligtvis avsedd för Te. Mycket kaffe blir det, men den är så vacker… Jag vill njuta av den. Hålla i den och titta på den!
Som sagt, jag blir väldigt glad för ytterst lite numer och en överraskning på en Söndagseftermiddag och i Adventstider, gjorde mig väldigt glad.
Han tänkte på mig, min kärlek och köpte mig en kopp med Elefanter på! Kontentan av detta? Glädje! Lite lycka och tacksamhet!
Tack för din tid och din uppmärksamhet! Kanske ett återläsande under dagen? Återkommer alltid på ett eller annat sätt…
Ta hand om dig och de dina! Njut dagen och Väl Mött / Arthur
P.s. ”Ta ingen skit! Av någon”!
Vardagliga Anteckningar... 