Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt att det kommer lösningar på "problemet", i sinom tid. Det är okej! En bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå?

Det blev mycket vila i sängen idag. Jag och två kattmagar. Varma och goa katter… Lite slötitta på teve och somnade förstås.

Tvättade en tvätt och passade sedan på att bada ett varmt bad med mycket badskum och lite svart kaffe och skriva, skriva och skriva…

”Det är inte bra att grubbla”, sa en gammal bekant till mig. ”Det är bättre att vara bland människor, umgås och vara aktiv, än att tänka och fundera”…

Det är förmodligen sant.

Det stämmer nog. För somliga! Jag mår förmodligen också bättre av att ”umgås” och vara social för att skingra tankarna, så är det nog.

Men jag måste få tillägga att det inte alltid är rätt för alla och att det inte är ett universellt svar på människors svårigheter.

Somliga grubblar och ältar ändå. Några av oss tänker hela tiden och i ett umgänge tar vissa människor även in hela miljön, alla människor och allt det som sker omkring dem.

Det finns inget stopp och det finns inget riktigt filter som sorterar allting som sker omkring oss, och det blir trafikstockning i alla sinnesintryck!

Och allt det som ska in i skallen och sorteras, står knappast i en välordnad kö…

Som min man, kärlek, och bästa vän alltid kallar det; Hjärntrött. Man blir trött i hjärnan av allting!

Jag har ju skrivit om detta förr, men det är så enkelt för utomstående att rapa upp gamla klyschor och floskler och sedan tro att det ligger lite sanning i det. Men jag vet ju, jag är inte dum, att det handlar om välvilja, tröst och vänlighet, från mina medmänniskors sida.

Jag hetsar inte upp mig längre. Jag gjorde alltid det tidigare! Men inte numer… Jag vet hur det är och jag vet vad som händer i min kropp och i mitt huvud. Jag pallar inte. Jag orkar inte. Jag blir slutkörd och trött.

Men, det positiva är att det blir tätare mellan gångerna när jag själv känner att det faktiskt är okej och att det är accepterat av mig själv.

Det blir ju lite av maktlöshet! Vad ska jag göra och hur ska jag göra det? Hur får man mer energi och mer tillgång till hjärnfiltrering och lugnare tankeverksamhet? Vad kan jag göra? Det är ju som det är!

Förr drack jag vin. Massor med vin och klarade mig ganska bra, tyckte jag då. Förr kunde jag ta både Morfin och Amfetamin, det ena för att varav ner och befinna mig i ett ”Alice i Underlandet”-land och det andra kunde jag dra i mig för att ”komma igång”, vara aktiv och ändå vara avskärmad och i min egen lilla bubbla och värld.

Nu är det inte så längre och för övrigt är det inte en problemlösning.

I mina funderingar är ett accepterande av tillståndet det som krävs. Att acceptera nuet och hoppas, tro och ha tillförsikt, att det kommer lösningar på ”problemet” i sinom tid. Det är okej!

Idag, just nu, är jag okej och mitt mentala tillstånd okej. Acceptans!

Ytterligare en bekant sa Grattis till mig, när hon fick veta att jag blivit beviljad en Sjukersättning å 50%. Själv undrar jag om ett Grattis är det jag vill höra? Grattis till vadå, tänker jag! Grattis till att jag insett mina begränsningar, att jag förstått att jag inte äger kapaciteten till mer än så?

Grattis till att jag är medveten och insiktsfull? Eller, för att vara sarkastisk och ironisk; Grattis till ett jävla misslyckande? Att jag är utkonkurrerade och inte ens duger att vara yrkesverksam till hundra procent?

Grattis till vad?

Jag funderar vidare på det där… Jag vet inte… Grattis? varför då?

Tack för ordet och på återläsande! / Arthur 

Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”, En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.

De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.

Det var så jäkla roligt!

Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.

Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.

Jag tog det verkligen lugnt.

Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.

Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.

Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!

Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…

Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.

Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!

Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!

Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…

Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!

Hon är underbar… Min raka motsats!

Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!

Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.

Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.

En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!

Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 

Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.

Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!

Helt okej mat och väldigt trevligt!

Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!

Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…

Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.

Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.

Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!