Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur