Bönhörd. Någon lyssnar! Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på… Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen…

Onsdag förmiddag.
Jag klev upp tidigt även denna morgon.
Hann och dricka en stor mugg kaffe, ensam och be en bön.

Jag uppskattar mina ”samtal” med ”Gud”, eller vad du/jag väljer att kalla ”det” och det sker, i alla fall hos mig, något märkligt i kroppen när jag haft mina samtal och bett mina böner. Jag har fortfarande, trots min härliga ålder, en sinnebild av hur bönen och min vädjan skall se ut inför det ”Allsmäktiga”. Du vet… stå på knä, vara underdånig, ödmjuk och undersåtlig. Nästan lite rädd och undergiven! Dumt!
Jag försöker att lämna den bilden och tillåter mig att improvisera bäst jag vill. Det är egentligen ingen som vet hur samtalen med de Andliga och de ”Högre Makterna” skall se ut och hur det skall vara, så man kan göra som man vill, faktiskt, för det enda jag vet säkert är att det fungerar.
Jag har blivit bönhörd så många gånger och jag har fått direktiv, vägledning och hjälp på så många olika sätt. Kanske inte alltid som jag vill och som jag har tänkt att det ska se ut, men bönen har blivit hörd i sinom tid och jag har själv förstått att det har skett… Bönhörd. Någon/något lyssnar!
Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på…
Det är ganska coolt och jag upplever själv att de dagar jag startar min morgon med samtal och böner till det där okända ”Energierna”, så infinner sig ett lugn och en stillsamhet i kroppen.
Jag ber om vägledning, jag ber om stöd och mod, jag ber om värme, kärlek och öppenhet och jag ber för mina vänner, min man och mina älskade husdjur.
Och jag ”pratar” och för en dialog… Om jag lyssnar ordentligt så finner jag även svar… Ibland så dyker det upp vägledning och riktlinjer i olika former, och även svar på frågor som jag har, och det är bara jag själv som tolkar, läser av och tyder vad de där ”tecknen” kan vilja säga mig… Jag känner tydligt av när det faller in i kroppen, i hjärtat, om det är en sanning eller en villfarelse!
Igår, bland burkar, Vitaminer och Kosttillskott, dök ett ord upp, någonting som jag själv är avsaknad av och behöver så mycket mer utav just nu; ”Mod”. Urfånigt kan tyckas! Men för mig blev det en sanning och en påminnelse om att jag själv behöver arbeta med det, mentalt förstås, mitt Mod!
Jag är avsaknad av modet och oräddheten, och jag behöver verkligen hämta hem det för att komma vidare i tillvaron! Jag ska erkänna att allt det där med Sysselsättning, Socialpsykiatri och olika aktiviteter skrämmer mig och jag känner själv att jag har väldigt svårt för att ta för mig av det jag vill och önskar. Jag har svårt att be om hjälp, jag vill inte vara till besvär och jag tänker ofta att; ”Inte ska väl jag”…
Just nu har jag känt att jag är besvärande och besvärar, eftersom jag inte var nöjd och glad för det där senaste erbjudandet jag fick, via Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm.
Det innebär i praktiken att jag och min handläggare på Socialförvaltningen måste leta vidare, lägga ner mer arbete för att finna någonting lämpligt och bra för mig och det innebär att allting förskjuts och alla omkring mig får arbeta lite till och lite mer för att just jag ska bli nöjd.
Jag tänkte skriva ett mejl till min nya Handläggare på Socialpsykiatri och be om ursäkt för att jag är så ”jobbig” och ”omöjlig”, men jag har lämnat det och tänkt och sagt till mig själv; ”Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen de närmaste året och det är bara jag som kan avgöra vad som är bra för mig eller inte”…

God Morgon världen… ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Det där med förmätenhet och högmod är bara dumheter i det här avseendet och för dessa negativa tankar kan jag endast tacka Tolvstegsprogrammet, som alltid och ständigt proklamerar att man inte ska förhäva sig och inte vara/bli för stöddig och kaxig, utan man skall ödmjukt böja sig för livets alla turer och vara tacksam!
Jag tänker ta för mig! Basta! 
Jag tänker be om det jag önskar och vill! Jag tänker inte låta mig nöja med det näst bästa! Det handlar om mig och mitt! Jag, jag och jag… Det är jag som skall finna mig själv, det jag vill och det jag önskar…
Det är obehagligt för mig att skriva, tänka eller ens säga det där, att jag skall ta för mig och be om ”mer”, för jag trillar direkt ner i en massa negativa tankar och ord, och jag matar mig själv med; ”Vem tror du att du är? Är du inte lite väl omöjlig nu? Tror du att du är mer än någon annan”…
Det där surret av skit och negativitet tänker jag låta vara och det får stå och gå i bakgrunden av mitt medvetande, som en komradio ungefär, för varför skulle inte jag kunna få vara värd all den där hjälpen? Varför skulle inte jag kunna få en plats på jorden, där jag trivs och får utvecklas? Varför skulle inte jag kunna få…

(I skrivande stund ångrar jag att jag skrev det där… Att jag får och att jag kan… Det dundrar på i huvudet; ”Vem fan tror du att du är?)

Jag återkommer under dagen, som alltid, på ett eller sätt…
Ta hand om dig därute i världen och var schyssta emot varann.
Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur