Jävla helvetes skit. Fan också.
Så upplevde jag dagen igår.
Geggig och lite väl slaskig. Igen!
Och så vill jag bjuda till och vara mitt vanliga jag, för att jag vill det, men gärna lite gladare och lite mer positiv, eftersom jag gärna vill bryta ner det där fula, negativa och ogynnsamma tankarna och humöret. Byta ut dem!
Programmera om liksom…
Jag blir hur jäkla trevlig som helst! Tystlåten, men ruggigt trevlig!
Och jag vill inte påverka min omgivning och jag vill inte färga av mig på alla de som finns i min närhet, så jag förblir tigande och tyst. Men ruskigt nice och smilande! Berättar inte hur det verkligen är, utan blir nästan lismande och jävligt trevlig!
Jävla helvetes skit. Fan också.
Och så ska jag vara snäll, god och glad, för att jag vill det och för att jag längtar efter det, och då sätter jag mig ner för att skriva i mina anteckningar om det som gör mig glad, nöjd och uppskattande, för att det är ett utmärkt sätt att ingjuta positivitet i livet, och det går bara inte.
Skiten lyser igenom och tankarna surrar bara på, i ältandet och talar om hur jäkla illa det är! Vansinnets vansinne!
Jävla helvetes skit. Fan också.
Och så tänker jag; ”Okej, det är en sådan dag idag och jag får bara åka med och strunta i att det är precis så där löjligt patetiskt slaskigt och mindre bra just nu och idag”. Och det hjälper inte heller! Löjligt!
Och så hör jag alla välmenande människor som berättar och talar om att ”alla människor har dåliga dagar! Alla människor har formsvackor och mår mindre
bra ibland! Du är inte ensam och du är inte speciell på någotvis”!
Och det är jättefint att mina medmänniskor vill trösta mig och det är jättebra att samma människor drar till med floskler som; ”Det är de dåliga dagarna som får oss att njuta av de bra dagarna”!
Skitsnack och bullshit! Tröttsamt.
Jävla helvetes skit. Fan också.
Och så när jag av utmattning och trötthet somnade tidigt igår, så vaknade jag senare, mitt i natten, med dödsångest och blev tvungen att trycka i mig en lugnande tablett, för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt en stund och andas och jag blev orolig att jag skulle bli tvungen att väcka min man och kärlek, den andra häften av den här kärlekshistorien, och jag blev rädd att jag skulle dö och paniken spred sig i kroppen.
Andas, andas och så… Poff, det gick över.
Att vara ärlig och berätta hur det är, ligger inte för mig. Det är mindre bra, att det är så.
Jag vill inte besvära. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara negativ och jag vill inte att andra ska bli illa till mods. Jag kan berätta att det är mindre bra, för mina vänner och min man, men inte hur jävla illa det faktiskt är somliga dagar!
Jävla helvetes skit. Fan också.
Och då… skriver jag om det istället, i en Blogg och så har jag fått ut det ur systemet. Jävligt märkligt.
Och för övrigt blir det ytterligare ett inlägg om mental ohälsa, psykisk instabilitet och olika förbannade diagnoser!
Jag är skittrött på livet!
Jag är skittrött på mig själv och detta eviga trampande i gyttja.
Jag vill inte, vill inte, vill inte… Och vad är meningen? Vad fan är detta? Livets fullständiga meningslöshet…
Och så vips… idag blev det en schysstare och bättre dag!
Jävla helvetes skit. Fan också.
 |
| Foto; Per Lundström |
När jag väl fick sova lite till under natten och när jag vaknade upp i morse, bredvid min man och två varma katter, så var jag nästan välmående! Varför ska det alltid vara, från den ena dagen till den andra, så känslomässigt kontrastrikt?
Varför kan inte livskurvan vara mer jämn och ”hygglig”?
Det är förbannat tröttsamt att ena dagen må relativt okej och tänka positivt om framtiden och tillvaron, och i nästa stund, eller efterföljande dag, vara totalt beredd att ge upp livstecknen och lägga sig ner under täcket för att få vara ifred! Mögla bort, dö, under täcket och uppslukas av madrassen och sängkläderna…
Jag vet att livet inte är rättvist, men det här är ju för fan skrattretande!
Och idag… Trött, men dock en bra dag! Lättare i sinnet och med en gladare och varmare känsla i magen… Inväntar stabilitet och ”flow”…
Jävla helvetes skit. Fan också.
Jävla skitliv…
”Gud! Jag har en del otalt med dig”!
Tack för ordet! Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 