Pappa och jag! Jag och pappa! Hat, besvikelser och ånger skapar bara bitterhet…

vete_johner680Det är Söndag. Minusgraderna skrapar på rutan och träden är klädda i vitaste vitt. Vem vill gå ut? 

Jag drömde i natt om min pappa.
En mycket märklig dröm, för han höll min hand och tog mig över ängar av havre och vete. Vi bara gick i tystnad och sa absolut ingenting till varann.
Blå himmel och få slöjmoln, gjorde oss sällskap. Doften av nyslaget gräs och blommande Hägg, nådde oss där vi tog oss fram.

Det var en ytterst märklig dröm.
En dröm fylld av kärlek och värme. Dofterna sitter kvar i näsan och minnet av pappas stickade gula kofta, har etsat sig fast på näthinnan.
Den där koftan som han alltid hade när jag var barn, en skarpt gul och hårt stickad kofta, med bruna inslag. Koftan som doftade svagt av cigarr och rakvatten.

Det märkliga med den här drömmen var just att den inkluderade pappa på ett fint och kärleksfullt sätt. Det besynnerliga med nattens drömvandring var att den var så fylld av godhet, glädje och kärlek.
När jag drömmer om pappa, de få gånger jag gjort det, så är han arg, ondskefull och elak, precis som han var när han levde. När jag brukar ha drömmar om pappa, så är han inte det minsta kärleksfull och inte heller tillgiven, och för övrigt så är han alltid stor, brysk och IMG_0973mörk.
I min dröm i natt var han färgad av godhet och han höll min hand så hårt, nästan krampaktigt, och jag var barn och han en vuxen och trygg man.
Jag var inte rädd, som jag alltid är när jag drömmer om honom, eller när han besöker mig om nätterna, utan tvärtom, jag var trygg, glad och märkligt stolt.
Det var behagligt och det hände absolut ingenting i drömmen, inte mer än att vi vandrade över ängarna och bara umgicks i tystnad och trygghet.
Den där udda och ömsinta känslan sitter kvar i kroppen, drömmen har satt tonen för dagen och jag är glad att jag fick de där timmarna med pappa i drömmarnas land.

Jag funderade på om det var en dröm, eller om det kanske var så att han gjorde ett av sina ”besök” hos mig under natten? Och för att visa sin rätta sida och sitt rätta jag, så tog han mig med på en promenad i tystnad, omhuldade av värme, faderskärlek och glädje.
Och kanske är det så att de där obehagliga och skrämmande drömmarna som jag har om honom ibland, endast är mina fossila minnen? Minnesbilder som egentligen inte stämmer med hans person, den han egentligen var, utan endast är mina plågsamma minnen av hans ondska, men som inte alls är korrekt med hans ursprungliga natur, hans rätta jag, och den han i själva verket var?
Tänk om det var så att han ville besöka mig, visa mig kärlek och uppskattning, och det i omgivningar och scenarier som vi båda faktiskt uppskattar och uppskattade väldigt mycket; Naturen, solen och ängarna?

Jag kände inte min pappa, inte egentligen, jag var undvikande som barn och jag valde bort honom när jag väl var ungvuxen och jag hatade honom för allt han utsatte mig för! Men, jag begriper ju idag att han trodde att han gjorde det rätta och riktiga för att få mig, och mina syskon, att gå ut i livet väl rustade, stärkta och modiga.
Han gjorde förmodligen det som han ansåg var korrekt och han gjorde det han ansåg vettigt, omdömesgillt och klarsynt.

Han gjorde sitt bästa efter sin förmåga.
Han gjorde det han trodde var bäst. Han agerade förmodligen på det enda sätt han visste om, trodde var rätt och det som hans föräldrar i sin tur hade lärt honom.
Handlade drömmen om förlåtelse och medvetenhet från min sida? Handlade drömmen om insiktsfullhet och acceptans, för mig? Jag vet inte. Ärligt, jag vet inte.
Jag tror inte att man kan, ska tvinga sig eller ens försöka, att förlåta somligt och jag tror inte heller  att vissa händelser går att komma över, men däremot tror jag på acceptans och ett ”godkännande” på någotvis.
Jag tror att man kan försonas med det som hänt, bara acceptera det, och med detta, släppa bitterhet, hat och ilska. Det har hänt, det var så och det blev som det blev och det går inte att göra om eller få ogjort, men inställningen till de skedda kan man alltid förändra!
Jag tror mig veta att pappa gjorde det han trodde var rätt för att göra stora starka människor, rustade för livets alla törnen och besvikelser, av oss när vi växte upp. Han trodde att han gjorde oss en tjänst, när det i själva verket blev oerhört fel och ibland även farligt.
Han söp ju för att undkomma sig själv.
Min pappa var alkoholist, precis som jag var/är, för att slippa konfrontera sig själv och sina demoner. Undrar vad han hade för mörka andar? Undrar vad han hade i sitt sinne, som skrämde honom så pass mycket att spriten blev hans lösning?
Jag har ju mina svar och mina insikter om varför jag nästan söp ihjäl mig, men vad han hade för hjärnspöken vet jag ju inte, men någonting var ju galet och vansinnigt vansinne även hos honom.
I alla fulla fall… Jag väljer att vila i den där känslan idag. Jag skall försöka att njuta av drömmer och tänka; Pappa och jag! Jag och pappa!

Tack för ordet och ta hand om dig därute i världen! Kom ihåg, man behöver inte förlåta och bli förlåten, och definitivt inte tvinga sig själv till att förlåta, men däremot tror jag på insiktsfullhet, acceptans och klarsynthet för händelser som redan har skett och som man faktiskt inte kan göra någonting åt! Hat, besvikelser och ånger skapar bara bitterhet och bitterhet gör människor fula, oattraktiva och ogina…

Väl Mött / Arthur (Ditt ord, via rymden)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s