Det har somnat en äldre man på stenbänken i tunnelbanan. Det skulle kunna ha varit jag. Han ligger där med sitt ljusa huvud på en bunt tidningar, tror jag att det är och han har kissat ner sig. Det luktar förfärligt, om den äldre trasiga mannen som somnat där.
Det finns en kvinna som alltid står vid Tunnelbanan Slussen. Hennes ansikte är svullet och sönderfruset av alla de kalla vinterkvällarna. Många kalla nätter har förstört hennes en gång släta skära hud. Det skulle kunna vara min mamma, eller kanske din. Jag ser henne tydligare numer… Hon är en del av påminnelsen, mitt facit, om hur livet blir i missbruket. Livets baksida. De som försvinner och inte räknas längre.
Det finns ett par som säljer Situation Stockholm, vid Centralen. De luktar alltid gammal fylla om dem. De slåss med varann ibland. Skriker och sparkar, använder knytnävar. Båda två ser härjade, ledsna och sorgliga ut. Två vilsna människor i sin ständiga kamp för vardagen. Ibland kommer polisen och skiljer dem åt.
De framträder tydligt i mitt synfält nuförtiden. Förr befann de sig i min periferi, ute i den yttersta marginalen. Men nu, tydligt. Det skulle faktiskt kunna ha varit goda vänner till mig, eller kanske till och med ett av mina syskon.
Ute, under ett träd i Vasaparken, mellan filtar och sovsäckar, ligger en man och sover. Det finns risk att han fryser ihjäl i vinter. Han sover ibland i någon av stadens kyrkor, på de hårda bänkarna av trä. Ibland kör de Gudstroende ut honom. Han stör. Allt han äger och allt han har, finns i den kundvagn han alltid drar omkring på. Allt hans livsinnehåll finns där, i påsar, bylten och mindre kartonger. Kanske att min pappa hade kunnat sluta så där. Ensam, trött och med livets materiella ting i en kundvagn från ICA. Idag ser jag honom och tänker, vad hände? Jag ser honom verkligen! Han är väl synlig och distinkt. Han är en del av påminnelsen, mitt facit, om hur livet blir i missbruket. Livets baksida. De som försvinner och inte räknas längre.
Ett ungt par bor i en bil på en parkering strax utanför staden. Ingen vet om att just de två bor i den bilen, på just den parkeringen. Hon är inte alls gammal, kanske runt tjugofem, men hon har redan tappat alla sina tänder och har sår i ansiktet, av sitt genomjävliga missbruk. Han är mager och liten, med händer torra, nariga och spruckna av årets alla väderskiftningar. De har varann. De kämpar tillsammans och har kanske en önskan om att få lägga ner sitt missbruk och leva som alla andra. De två är ett par. De älskar varandra. De skulle kunna vara min syster och hennes man.
Foto; Arthur
När jag nu själv befinner mig på den här sidan av livet, den här sidan av tv-rutan och glaset på bussen, då ser jag dem tydligt. Glasklart, skarpt och oundvikligt tydligt. Jag ser de osaliga andarna där ute, de som tappat bort sina själar, sina inre väsen och sina liv. De har slarvat bort sina jag på gatorna och parkerna runt om i staden. Jag ser dem som spöken och sökande andar, som drar runt dagarna i ända för att finna lindring och för att hitta olika sätt att få försvinna ett tag. De flyr och är på jakt! Ständig flykt bort från det smärtsamma och svåra i livet. Och jakten består av att på olika sätt komma åt allt det som de önskar, för att få försvinna och för att finna välbefinnande, med medel som inte finns längre. Ingenting duger längre! Många längtar efter döden. Slutet.
Vad förde dem till livets botten? Vad föranledde färden ner, till tredjeklassens medborgarskap och våningsplan av livet? Vad fan hände? Inte har de valt? Inte är det frivilligt de tigger, fryser, ber om mat och inte finner någonstans att få värma sina kroppar? Det är missbruket som fångat dem! Missbrukets lakejer, utsända av självaste djävulen, har fångat in dem, fjättrat dem vid sina kedjor och vägrar att släppa dem fri. Demonerna och lakejerna arbetar ständigt med att förstöra, fullständigt tillintetgöra och utplåna dem! Missbrukarna och de hemlösa har inte valt! De är fångar och de är kidnappade av missbruket och drogerna. Och jag ser dem oerhört och oåterkalleligt tydligt, numer! Det är de galna och sjuka inom dem, som får dem att fortsätta, fortsätta och fortsätta. Det är missbrukets utsända som tagit över och gör allt för att föra dem ner till underjorden och utplåna, utradera och slutligen se till att döda dem. Dessa människor är en del av påminnelsen, mitt facit, om hur livet blir i missbruket. Livets baksida. De som försvinner och inte räknas längre.
Jag har smakat på det där. Jag var där och luktade på misären, skiten och det solkiga. Vid gränsen av helvetet och skiten därute, har jag stått och balanserat.
Jag hade pass och en returbiljett tillbaka, till ”den riktiga världen”.
Och vid det tillfället var det inte mitt val, för missbruket tog över, ockuperade mig. Mitt missbruk tog ett skamgrepp på mig och förde mig i rasande fart ner mot botten av helvetesbrunnen. Märkligt vad man finner sig i. Det är märkligt hur livet drar runt med en på botten av samhället och låter en ständigt blöda, vara sårad, sargad och inte synas, inte finnas och sudda, sudda, sudda… för att sedan dö. De dör där ute. Jag kunde vara död nu. Jag vet det och kan inget göra. I vinter fryser en del av dem ihjäl. Jag kan inget göra. Det skulle kunna vara min mamma, pappa och familj. Min bror?
Jag står ofta maktlös när mitt hjärta brister, bokstavligen rämnar och spricker, för att jag tänker att jag önskar dem det jag har fått. Livet. Kärleken. Att räknas igen. Och jag önskar ofta att jag kunde handla dem en kopp kaffe eller en smörgås ibland, men mina pengar räcker inte längre, ens till mig själv.
Jag önskar att jag kunde göra mer, än att bjuda på soppa från Frälsningsarmén och en smörgås. Jag önskar att även de kunde orka med att ta sig till den hjälp som finns att få. Be om hjälp. Sträcka ut näven och säga; Hjälp mig! Jag är villig! Ta mig ut ur missbrukets helvete! Jag önskar att de gav sig själva åtminstone en chans till, tillbaka till livet. Bort från helvetet och bort från missbrukets destruktiva färd, ner mot döden. Tre meter under marken, på en kyrkogård, slutar det. Missbrukets facit = döden! De är en del av påminnelsen, mitt facit, om hur livet blir i missbruket. Livets baksida. De som försvinner och inte räknas längre.
Det finns tak över huvudet. Det finns sängar att vila trötta kroppar i och det finns filtar, täcken och sovsäckar som värmer. Jag var där och luktade på skiten, snusket och förnedringen och jag har haft tur! Jag har haft otrolig tur! Och jag njuter och längtar ”hem” till mig, ”mitt” och de mina.
Jag bad om hjälp. Vände mig till dem som kunde rädda och underlätta. De handlar om att be om hjälp och att ge upp. De handlar om att andra får ta över och manövrera livet en tid… Det är inte enkelt och det är ingen smidig resa, men det är en väg tillbaka till livet! Be om det yttersta; Hjälp mig! Detta oerhört svåra…
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 