Jag är Arthur. Jag är dubbeldiagnostiserad. Jag lider av mental ohälsa… Välkommen!

12508953_10206946892765504_5336637477976190445_nAtt sätta sig ner och skriva och berätta om hur det verkligen är och hur det verkligen känns, livet, är inte alltid enkelt.
Hela mitt skrivande handlar ju till stor del om hur det är att ta sig fram i tillvaron, när de där mörkaste tankarna kliver in i tanken och hur det är att ständigt känna sig jagad av döden.
Och ibland när jag skriver blir det för mycket av det svarta och färglösa.
Men detta forumet har blivit en del av min ventil och mitt luftintag till livet och mycket av det jag plitar ner upplevs som dystert, nedstämt och mörkt. Jo, jag får en del reaktioner på mitt skrivande!
Men jag skriver för mig och jag skriver för de få som vill läsa, försöka förstå och få en inblick i hur det är att leva i ett ”katastrofområde”. Hur det är att vara psykiskt instabil och dubbeldiagnostiserad.
Jag är Arthur. Jag är dubbeldiagnostiserad. Jag lider av mental ohälsa… Välkommen!

Och ibland väljer jag att skriva om annat och andra saker, för att gör det hela lättsammare och för att lyfta upp hela syftet med min Blogg och mitt skrivande, för att förflytta tyngden till det som är mer underhållande.
Och andra gånger tänker jag; ”Detta är mitt forum, min Blogg och mitt sätt att vara, en del av mitt tillvägagångssätt, för att kunna stå upprätt och varje dag känna att jag ännu är vid liv och att jag lever! Lever idag med”!

Ångest-0043 Bakfrund bloggenDet är ett evigt kastande mellan hopp och förtvivlan.
Det är alltid ett dagligt resonerande huruvida det blir en bra förmiddag, kväll och eftermiddag. Måendet svänger brutalt och det som börjar riktigt bra och fint, kan sluta förbannat kasst och värdelöst. Ibland blir det tårar, för att maktlösheten intar kroppen så totalt!
Du som har läst mina dagboksanteckningar, del vill säga delar av min Blogg, vet att jag har krigat i över ett år nu, för att få hjälp, för att få en ordentlig medicinering och för att hitta rätt i djungeln av farmaceutica. Det är vidrigt hur lång tid saker och ting ska behöva ta, men jag lever ännu och jag har inte givit upp! Men… Jag förstår till fullo de som inte orkar längre och de som väljer att dö, jag gör det, för ibland dröjer hjälpen alldeles för länge! Och dessutom ligger en oro för anhöriga, vänner och närstående ständigt i bakhuvudet. Det skaver och gnager. Hur ska de orka, vill de verkligen  veta och ”jag vill inte störa dem”…

Vad gäller medicinering och att finna rätt dosering, är uppenbarligen en bedrift! Ingen patient vågar litar på psykiatrin längre och hoppas på att det verkligen blir korrekt!
Det framkommer hela tiden nya rön, nya avslöjanden och ny forskning inom psykiatrin och somliga medikament är rena bluffen för att forskarna och läkemedelsföretagen tror att man kan ”fixa” människor med sockerpiller och få någon typ av placeboeffekt. Det är ju trots allt bara i psyket problemet sitter! Inbillning, patienterna inbillar sig ju bara ändå!
Dessutom avslöjas sällan de olika biverkningarna och det sker hela tiden omskrivningar av olika medicinska preparat, för att få dem att framstå som fullgoda och verkningsfulla.
Mediciner som jag har provat, har för mig varit verkningslösa. Däremot har jag tappat mängder med hår! Mitt psykiska mående har inte varit till någon hjälp av de olika preparaten och för övrigt har det funnits hälsorisker för lever, njurar och binjurar. Huvudvärk och migrän. Muskelvärk och ledvärk och ibland även feber. Det står ingenstans att läsa om de olika biverkningarna på tex. Fass, men i olika ”forum” kan man med enkelhet finna andra patienter med liknande problem av medicinerna!
”Vill man få ordning på psyket, så får man ta en del biverkningar”! En läkare på Capio Maria sa det till mig, fullständigt allvarlig.
I alla fulla fall… medicinering har för mig varit totalt verkningslöst och inte givit mig någon balans i tillvaron och livet!
Jag måste få tillägga att medicinering naturligtvis inte är hela lösningen, men om själen ska kunna lätta och flyga lite bättre, så måste man få tillgång till hjälpmedel och ”livskryckor” av olika slag, för det underlättar och det hjälper.

Jag är Arthur. Jag är dubbeldiagnostiserad. Jag lider av mental ohälsa… Välkommen!

11201891_10206652490725637_1907325318444275940_nJag upplever att psykiatrin många gånger är förljugen, hycklande och rent löjeväckande. Och kanske beror det på mig, att jag inte är tydlig och rak. Kanske beror det på psykiatrin som inte lyssnar och är lyhörda. Kanske är det också för att jag ser ut som jag gör; hel, ren och snygg? Mitt mentala tillstånd rimmar inte med mitt yttre jag.

Tidigt i morse sände jag ytterligare ett mejl till Min handlägger på Social Psykiatri och bad om hjälp! Jag avslutar mitt inlägg med det mejlet, för jag känner att jag inte blir sedd, att ingen riktigt förstår allvaret och att jag själv får stå för en del av trasslet och missförstånden, för att jag ibland anstränger mig så pass mycket att mitt yttre inte återspeglar mitt inre, det minsta!

Väl Mött / Arthur
Foto; Per Lundström

Hej på dig!
Jag måste återigen få be dig kontakta psykiatrin och höra efter hur det går med saker och ting.
Jag måste få veta hur ”landet ligger”, för min tillvaron är ohållbar.
Jag är inte nedlåtande på någotvis, men jag vet inte om du förstår och inser vidden av mitt mående, för att jag framträder, ser ut och är på ett speciellt sätt, men jag kan inte leva mitt liv på det här sättet längre. Det är en evig bergochdalbana och jag ber dig/er om hjälp!
Det måste till en förändring! Jag kan inget göra åt alla de förändringar som sker inom psykiatrin, jag är patient och behövande, jag kan inte heller göra någonting åt att ingen lyssnar och hör mig! Jag kan inte heller finna mig i att vänta och vänta på att få hjälpen.
I allra värsta fall får jag söka akut! Och frågan, återigen, är var jag vänder mig i så fall!? Just nu och just idag är läget under kontroll, men min vardag har varit så rörig, psykiskt, de senaste två åren och jag upplever att det brister överallt.
Jag måste få hjälp med medicinering och samtalsterapi! Jag kan inte hantera livet!
Jag vet att du/ni har mycket och många klienter, men önskar att du/ni kan se bortom mitt yttre och försöka lyssna på vad jag skriver och säger; Jag håller inte längre! Och snart ska jag börja på Nya Verkstan och det är inte hela lösningen på mitt problem, för det är så mycket mer som skaver och gör ont!

Hör efter vad jag ska göra med psykiatrin. Vad händer? Var är remissen? Var vänder jag mig, om jag behöver, akut? Jag bör även tillägga att jag inte är ensam som påverkas av mitt labila tillstånd, jag har ett par anhöriga som jag hela tiden måste ”ta mig i kragen” inför. Jag anstränger mig och försöker hela tiden. Jag är så in i norden trött!

Hör av dig när du/ni kan och har möjlighet! Ta inte illa upp bara, men jag måste av allt att döma vara tydligare, mer ”hjälpsökande” och understryka allvaret i hur jag har det!

Ta hand om dig/er!
Väl Mött / Janne Ringvall

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s