Det var en schysst dag igår… det brinner bra i hjärtat och magen av ilska.

12576344_10206946984527798_438556886_nDet var en schysst dag igår. Det var det! Kändes lite kaxigt att få må bra och kunna njuta lite av tillvaron.

Jag var till Vårdcentralen och samtalade med läkaren där om min kroppsliga värk och det skall göras ytterligare en utredning för att kolla upp nervbanor och blodcirkulationen i armar och ben. Jag skall göra detta i morgon. Det är bra!
Jag uppskattar min distriktsläkare, för hon lyssnar och är väldigt inkännande. Jag trodde väl kanske att hon skulle be mig återkomma om problemen förvärrades, eller att hon skulle anse att det inte finns så mycket att göra, förutom att skriva ut fler och mer värktabletter, men hon lyssnar och vill vara behjälplig så gott hon kan. Jag uppskattar det som sjutton!
Tilläggas bör att flickan är väldigt ung och nyutexaminerad, så kanske är det därför som hon är så lyhörd, vårdande och omtänksam.
Ge henne några år inom vården, tänker jag, så är hon snart lika cynisk, besvärad och  trött som alla de andra läkarna inom sjukvården med några år på nacken. Jag är glad att det blir gjort, för något måste göras och jag säger det igen; Någonting är kapitalfel på den här kroppen!

12583991_10206940412243495_1496163004_nFör övrigt är jag förbannad och jävligt irriterad denna eftermiddag!
Det gör ingenting, för det brinner bra i hjärtat och magen av ilska. Det är livslust som eldar på! Det är således inget negativt, utan det är livslågan som brinner och börjar bli eldigt frustrerad över att tillvaron inte lägger sig tillrätta.
Upprinnelsen till ilskan denna dag kommers sig av att ingen, jag menar ingen, har hört av sig vare sig från Socialförvaltningen eller psykiatrin, angående mig, mitt och mina ärenden!
De senaste två veckorna har jag skicka mejl vid två olika tillfällen och bett om hjälp, för att livet är ohanterligt och maktlöst! Jag orkar inte med livet!
Jag har verkligen bett och bönat att någon ska hjälpa mig tillrätta, men ingen har hörts av! Och jag blir förbannad och jävligt vred, för vad är det för fel på psykiatrin och sjukvården!? Varför hörs ingen av? Varför lämnas man hängandes mellan olika vårdinrättningar och varför tycks ingen lyssna? När ska man tas på allvar? När ska man som människa få hjälp och stöd? Ska det behövas något riktigt drastiskt innan det sker något? Ska jag behöva skrika och bli riktigt jävla jävlig för att någon ska höra mig? Det känns som om de som skriker mest, högst och värst, de som faktiskt skadar sig själva, är de som får hjälp, emedan vi som är mer tillbakadragna och försiktiga får stå tillbaka! 1935859_10206798853464614_5969752180866720733_n
Det är ju inte så att vi som är nervösa, oroliga och rädda, mår sämre än de som är djärva och tar till drastiska metoder! De som får  hjälpen och blir lyssnade på, är uppenbarligen de som gör synbara skador och som drar till sig mest uppmärksamhet? Det är tydligt att det skall behövas drastiska åtgärder för att få tillgång till bra vård…
Jag är inte alls den typen som ger sken av att ha ett genomjävligt själsliv eller ett mentalt kaos, för jag anstränger mig och tar hand om mig trots allt.
Men jag vet ju… I sinom tid kommer jag att få hjälp och i sinom tid kommer räddningen. Men jag har hållit på så länge nu, att jag börjar bli trött och utmattad av att ”hålla på”, jag måste få rätsida på livet och vardagen! Det är ohanterligt och det är energidränerande!
Observera nu att jag inte är negativ eller destruktivt nedlåtande, utan det är mer en brinnande ilska som börjar ta överhanden!
Det kanske är bra?
Jag måste vara tydligare, mer rättfram och ljudligare! Jag måste vara mer bestämd, kaxig och tuff! Det ligger inte för mig, inte alls, men det är kanske just det som är själva lärdomen i alla detta? Det kanske är just detta som jag ska ”arbeta” med och få rätsida på? Göra nytt? Göra annorlunda, finna nya vägar att hantera situationerna?
För är det inte märkligt att jag fortfarande, efter ett drygt år, är kvar i den här geggan?
Tål att tänka på? ”Vad är det jag ska lära mig av detta? Vad ska jag se som jag behöver förbättra”? En tanke bara…

Tack för ordet, för din tid och för att du vill läsa… På återläsande, på ett eller annat vis under dagen och ta hand om dig därute i verkligheten!
Väl Mött / Arthur 

Foto; Per Lundström 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s