Ett ord på vägen…

Jag blir ibland bekymrad för mina få vänner som stretar på i maktlöshet, ohanterlighet och ”gör sin grej” oavsett…

En nyvunnen vän till mig har varit med om många dödsfall och personliga tragedier på en oerhört kort tid. Jag upplever att det blivit för mycket för henne, men hon står ännu upprätt och hon är ännu full av mod, livsglädje och styrka!

Det är en väldigt sensitive och fin kvinna som jag har lärt känna.
En kvinna som är ganska bestämd, vet egentligen vad hon önskar och vill, och tar sig fram i livet genom att hjälpa och bistå andra och genom detta försöker hon att förstå livets baksidor och orättvisor. Hon vill veta. Hon söker svar. Hon önskar finna en förklaring till livet och varför vi är. Finns ”Gud”? Vad är ”Gud”? ”Hör Gud min röst”?
Jag tror inte att hon finner några direkta svar på alla de frågor som hon har och jag tror inte heller att hon, precis som jag själv, kommer att finna rogivande lösningar på varför vi lever och existerar. Hon frågar mig ibland, vad jag tror, känner och vad jag upplever, för att få perspektiv antar jag på sitt eget liv, men det mesta har hon svar på själv! Hon är glasklar, medveten och hon vet… Kvinnor har en god intuition och glömmer ibland att lyssna till den. Kan hända är det för mycket distraktioner i vardagen som gör att intuitionens röst inte hörs längre? Det behövs lugn och ro då…

God Morgon…