Jag blir ibland bekymrad för mina få vänner som stretar på i maktlöshet, ohanterlighet och ”gör sin grej” oavsett…

16408_1227266722En nyvunnen vän till mig har varit med om många dödsfall och personliga tragedier på en oerhört kort tid. Jag upplever att det blivit för mycket för henne, men hon står ännu upprätt och hon är ännu full av mod, livsglädje och styrka!

Det är en väldigt sensitive och fin kvinna som jag har lärt känna.
En kvinna som är ganska bestämd, vet egentligen vad hon önskar och vill, och tar sig fram i livet genom att hjälpa och bistå andra och genom detta försöker hon att förstå livets baksidor och orättvisor. Hon vill veta. Hon söker svar. Hon önskar finna en förklaring till livet och varför vi är. Finns ”Gud”? Vad är ”Gud”? ”Hör Gud min röst”?
Jag tror inte att hon finner några direkta svar på alla de frågor som hon har och jag tror inte heller att hon, precis som jag själv, kommer att finna rogivande lösningar på varför vi lever och existerar. Hon frågar mig ibland, vad jag tror, känner och vad jag upplever, för att få perspektiv antar jag på sitt eget liv, men det mesta har hon svar på själv! Hon är glasklar, medveten och hon vet… Kvinnor har en god intuition och glömmer ibland att lyssna till den. Kan hända är det för mycket distraktioner i vardagen som gör att intuitionens röst inte hörs längre? Det behövs lugn och ro då…

Det senaste dryga året i hennes liv har det varit mycket personliga tragedier, mycket oro och händelser som hon inte kan göra någonting åt, inte kunnat påverka alls och det har varit stress och mycket rädslor.
a8da4ed2bfb1623fd6186621d63d78a6Vänner dör och lämnar oss. Anhöriga råkar ut för svåra olyckor. Arbetstillfällen försvinner och nära vänner väljer att ta andra vägar och man skiljs åt.
Hon står ännu upprätt min nyvunna vän. Hon är en tuff kvinna och seg som en kladdkaka. Jag tänker på henne och jag tänker på andra vänner som krigar sig igenom världssamvetet och verkligen försöker att upprätthålla livet och tillvaron.
Jag ber för dem, jag gör det. Ber på mitt vis, vill jag tillägga! Mina samtal med ”Gud” är mina böner och jag blir nästan alltid bönhörd, på ett eller annat sätt, och oavsett hur ”Gud” ser ut, så finns det märkligt nog svar! ”Ge dem kärlek, mod och styrka”!

Och så tänker jag och funderar…
Hur länge håller man som människa, när det ena efter det andra i livet, slag i slag, bjuder på motgångar och personliga själsliga krig?
Hur länge orkar man stå upprätt, göra sina göranden varje dag och kämpa vidare för att man vill och för att man ibland inte har andra val?
Förr eller senare säger kroppen ifrån och själen önskar vila. Förr eller senare ber de inre väsendet om lugn och ro och det är förmodligen då som vi människor faller, bränner slut på oss själv och inser; ”Nej! Nu måste det räcka”!
Jag blir ibland bekymrad för mina få vänner som stretar på i maktlöshet, ohanterlighet och ”gör sin grej” oavsett hur de mår och har det! Och de bjuder fullständigt gränslöst på sig själva så till den grad, att jag börjar fundera över om de inte är dags för dem att börja tänka lite mer på sig själva, på sin vardag och sitt mående! Det blir mindre bra i slutändan.
Jag har ju själv varit med om det, när det blir för mycket av allting och man får en total härdsmälta. Men… det är ingenting som jag kör i halsen på mina medmänniskor som en besserwisser, för de lyssnar ändå inte, utan jag ber dem att försöka att ta det lugnt, försöka att vara mer lyhörda och reflekterande över sig själva, för man går sönder efter en tid, man gör det! Men när man är mitt uppe i sitt liv och i sina göranden, lyssnar man sällan på ”goda råd” och andra människors vägledning! Man trampar liksom på i sitt upptrampade uppstramade livspår och glömmer att lyssna inåt!
Men när själen och hjärtat väl bestämmer åt en, att det är dags för en livspaus, då ordnar de detta. Man kan inte säga ifrån. Man kan inget göra och man blir liggandes med frågetecken om varför, när och varför just jag?

FullSizeRender (19)Jag tänker att en del människor får mer att skotta sig igenom i livet än andra. Somligt är fullständigt maktlöst, som nära vänners död, och annat har orsakats av felval i livet, som gjort att man har hamnat fel. Kört av vägen. Trillat ner i diket!
Det finns saker som man inte kan rå över och det finnas annat som man kan ”göra om och göra rätt”. Jag tänker inte rapa upp min egen bakgrund igen, med död och missbruk, men en del nyvunna vänner tar sig igenom livets genomjävligheter och lyckas ändå stå upprätt. Somliga människor fortsätter att stå kapprak och en del själar lyckas med att leva sina liv ändå, efter en tids eftersinnande, och komma ut hela på andra sidan av maktlösheten. En del människor är bara av starkare virke och har mer ammunition att plocka fram i motvinden. En del medmänniskor har alltid mer att ge och det är imponerande! Det är styrka och mod. Kaxigt som fan och det är inspirerande att ha dem omkring sig. Frågan är bara, hur länge fungerar det och hur länge håller man samman? Varför får en del kvinnor, och män, mer skit än andra och hur kommer det sig att de alltid kommer att finnas människor som alltid kommer igen och igen och igen…
Det behöver naturligtvis inte leda till utmattning, att vara en livsgivare för andra, men det föreligger en risk däri och det finns all anledning att vara observant och kärleksfull, även emot sig själv.

Så… Min nyvunna vän, lugn och ro. Lyssna inåt och som jag skrev till dig; ”Du har alla svaren! Det du tillfrågar mig, har du själv redan svarat på i dina ord, formuleringar och meningar! Du vet, men tack för förtroendet! Jag uppskattar det”!

Tack för ordet. Ta hand om dig! Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s