Ibland romantiserar jag kring festerna och att få känna sig cool, samlad och lugn… det avslappnade tillståndet som det gav mig…

IMG_0339God Morgon Måndag, eller förmiddag, lite beroende på hur man ser det hela och hur man har sin tillvaro…
Grubblar och tänker lite…

Ibland påminner jag mig själv om helvetet med drogerna, för att jag måste.
Ibland romantiserar jag nämligen kring festerna och att få känna den där behagliga känslan av att vara cool, samlad och lugn.
Jag brukar tänka på alla de festligheter, allt de roliga och allt det som jag vågade vara och göra tillsammans med drogerna…
Med drogerna kunde jag kliva ur mina rädslor, prata och vara social, som vanligt folk. Jag kan sakna det! Jag är bara sann och ärlig när jag skriver ner detta, men så är det…

Jag kan sakna det avslappnade tillståndet som det gav mig… Men… det är dock över tio år sedan som den där skiten hade den ”positiva” påverkan på min person! Det blev ju bara värre, värre och eländigare med åren!

Låt mig nu påpeka, återigen, att alkohol är en drog.
Gör aldrig skillnad på spriten och ”andra droger”. Alkohol är en av de mest förrädiska, jävligaste och lömskaste drogerna som finns och existerar, och det blir inte alls enklare att kalla skiten för drog, när det är accepterat av hela samhället som en sällskapsdryck, något att avnjuta och ett sätt för människor att umgås! Många är benhårda; ”Alkoholen räknas inte som en drog”!
Jag hör ofta att vin, öl och sprit inte alls räknas som droger och inte alls kategoriseras som berusningsmedel, så som andra droger gör och det stör mig! Jag kan hetsa upp mig som fan på den mentaliteten!
Inte nog med att spriten förstör för så många människor, med alkoholen kommer även resten av drogfamiljen och önskar att få vara med…. Man vill gärna prova lite annat och man vill gärna få utöka sin berusning till något mer… Alkoholen är ofta inkörsporten till resten av drogskiten…

Och ibland påminner jag mig själv om helvetet på botten av livet. Jag har varit där!
Baksidan. Berusningen och att få berusa sig till ett försvinnande, för att man inte orkar med längre. Och jagandet och pengar och döden och förlorade vänner och missbruk och…

Varför skriver jag nu det här?
Varför har jag behovet av att påminna mig och påminna andra om det? Därför att det är, för mig, ständigt närvarande. Bara för att man har en längre tids drogfrihet så betyder inte det att det är över och det betyder inte heller att man kan anse sig själv som frisk, fri och botad. Inte alls! Även om Beroendevården försöker att, numer, bevisa motsatsen!
Drogromantiken kommer alltid att närvara och det kommer alltid finnas en avund för att andra kan och inte jag själv.
Jag tror att det är påverkan, till stor del, av samhällets acceptans av somliga droger, som gör att det blir ytterligare svårigheter att släppa taget och det finns helt klart en påverkan av diagnoser, psykisk ohälsa och tillståndsbedömning som spär på önskan om att få berusa sig och få hamna i ett tillstånd där det inte spelar någon roll längre, där man slipper ifrån sig själv. Undkomma livet!

Och varför skriver jag nu detta?
Varför ventilerar jag det här just nu?
IMG_0973Jag är ärlig och erkänner att jag romantiserat kring en ordentlig fest och jag tänker ofta på hur skönt det vore att få berusa sig och få övervinna demonerna som bebor mitt huvud.
Detta innebär nu inte att jag är på väg ”ut” i det där helvetet igen och det innebär inte heller att jag tänker ”göra någonting åt det”, för min drogfrihet är tryggare än så, men det finns där och det är en ständigt skör balansgång, hur tankebanorna vandrar i skallen. Det är skört!
Det är viktigt att man hela tiden påminner sig om hur det var, hur det är och hur nära det skulle kunna vara.
Och jag skriver om det här, just nu, för att jag har Lars Lerin och Mikael Persbrandt så färskt i minnet och deras samtal om drogerna i SVT’s program ”Vänligen Lars Lerin”, och jag funderar över detta just nu, för att jag själv mår mindre bra och för att det finns en längtan efter berusningen! Inte själva drogerna faktiskt, men en romantik kring den själsliga tystnaden som gör att det skulle kunna vara enkelt att ta till det man vet och för att det är ett ytterst enkelt sätt att ta till för att kväsa själens gnisslande, tuggande och ältande. ”Kan det bli tyst någon gång i skallen”!
Och jag skriver om det just nu, för att jag behöver det och för att jag funderar över själva sjukdomsbegreppet och sjukdomstillståndet, och jag tänker på mitt eget sätt att hantera det som sjukvården, missbrukarvården och läkarna har sagt till mig; Att sjukdomen ”beroende” är i ett ”latent” stadium: Sjukdomen är i remission. Beroendet ”vilar” och är inaktivt.
Jag finner det märkligt att en sjukdom som är obotlig och kan vara dödlig befinner sig i ett ”tillstånd av slummer”, vilket gör att beroendevården anser att man är ”färdigbehandlad” och överlämnar sedan hela tillståndet till en själv att sköta om, se till att drogfriheten håller och fortskrider! Man hänvisas till Tolvstegs Gemenskapen och andra förvirrade missbrukare! Och jag har till och med hört inom beroendevården att man anses som ”frisk” efter arton månader!
bear-blue-lonely-love-photography-rain-sad-teddy-eafb98ae2204d3db5db35df27c8507d1-mDet där är och var nytt för mig, när det skedde mig som patient inom beroendevården, att jag skulle vara färdigbehandlad och att min sjukdom skulle befinna sig i ett latent tillstånd och utan ”abstinens”.
Jag finner det besynnerligt. Totalt nytt för mig! Främmande och konstigt!
Jag tycker att det är märkligt att man tillskrivs ett tillfrisknande, när så inte är fallet.
Hur har beroendevården kommit fram till detta? Vem är det som avgör när man är färdigbehandlad? Hur har man kommit fram till riktlinjerna när en patient är klar, redo och färdig att möta världen och samhället igen?
Och varför blir det som så, att man själv får ta hand om sina tankar, funderingar och sin gråt?
Somliga av oss landar inom psykiatrin, eftersom det stora flertalet av alla missbrukare har någon typ av diagnos och således hör vi inte hemma inom beroendevården efter en längre tids tillfrisknande, utan hänvisas vidare till psykiatrin! Och med psykiatrin uppkommer fler och mer problem!
Jag har skrivit om det tidigare, så förbannat många gånger, men psykiatrin och psykvården anser fortfarande, oavsett år av drogfrihet, att den psykiska ohälsan är uppkommen ur åratal av missbruk och därför tillhör man inte psykiatrin.
Det bollas och det lallas fram och tillbaka! Det ljugs ihop olika fabriceringar från mentalvårdens sida och det är så uppenbart att man inte är välkommen där, utan att de helst skulle önska fortsatt vård och hjälp via Beroendevården.
Och där är jag nu! Ingen lyssnar och ingen hörs av! Lite hängande i en skör tråd, mitt emellan två instanser.
Jag säger bara; ”Ursäkta att jag tar det här personligen, men visst fan är det så att ni inte önskar mig som patient? Missbrukarjävel som jag är, fortfarande. I era ögon”…

loneliness-14057I alla full fall…
Jag tänkte och grubblade över Herrarna Lerin och Persbrandt och deras samtal om drogerna och livet med dem, och jag tänkte på det som nämndes, att livet tar slut efter en tid av missbruk. Inte nödvändigtvis döden, för livet kan ta slut ändå på grund av alla konsekvenser som missbruket ger; Arbete, vänner, familj, samhällelig respekt, utanförskap, ekonomi, boende och destruktivitet. Livet kan ta slut även om man inte hamnar under marken på Skogskyrkogården, för man förlorar allt i fotspåren av drogerna. Somliga klarar sig längre än andra och några få serveras konsekvenserna ganska snart efter det att missbruket djupnat…
Tänk bara på Torsten Flink som spåddes en lysande framtid och som faktiskt hade allt framför sig, ett helt liv… Vad har han nu? En husvagn, ståendes någonstans utan för stadens gränser och han har ingenting kvar! Möjligen respekt ifrån sin omgivning och sina medmänniskor, som bottnar i rädslor och hans sätt att skapa otrygghet, rädsla och osäkerhet hos andra… Och är inte livet redan slut då? När man inte ens inser att loppet faktiskt redan är kört?

Jag återkommer under dagen.
Jag är inte färdig och klar med mina funderingar denna morgon, kring detta. Det har vuxit till sig, orden, mina minnen och mina formuleringar.
Plötsligt finns det så mycket mer att berätta, fundera och skriva kring detta, att jag förmodligen återkommer!

Tack för ordet! Tack för din uppmärksamhet och för att du tar dig tid! Ha en skön Måndag!
Var rädd om dig därute i världen och på återläsande! Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s