Missbruket, missbruk, missbrukare, beroende och döden… Många missbrukare, så också jag, tror med tiden att det endast finns en utväg; Att ta livet av sig!

glas1Missbruket, missbruk, missbrukare, beroende och döden…

Är det inte märkligt hur somliga av oss som varit missbrukare, en del som ännu är i skiten, innerst inne vetat om hela tiden att det är destruktivt, att det är ett problem och att man egentligen borde söka hjälp?
Är det inte konstigt att man hela tiden faktiskt vet, innerst där inne i hjärtat, att man är på villovägar i livet och att man förstör så mycket för sig själv och för andra och ändå inte gör någonting åt det?
Och visst är det skrämmande att drogerna är så starka, så att det kan liknas vid demoner som tar över sinnet, hjärnan och ens hela varande?
Det är obehagligt, när man tänker på det, att drogerna har sådan makt över ens person, att man tappar bort sig själv och den röst som blir härskande i huvudet, är beroendets röst och hela känslan är som om någon annan tagit över ens tänkande och agerande? Som om en alien, eller en insekt, intagit ens gestalt och styr och ställer över hela ens värld och sinnestillstånd.

alkoholisterMånga missbrukare, så också jag, tror med tiden att det endast finns en utväg; Att ta livet av sig!
I berusade tillstånd, i förvirring och sorg, tror många att det aldrig blir bra igen och att kriget mot drogerna aldrig kommer att vinnas!
Och om man segrar över droghelvetet, så är vägen tillbaka såpass lång, att man lika gärna kan ge upp och avsluta livet. Även jag har varit där. Obehagligt som fan och det var så oerhört nära!

Jag är förbannat ärlig, sårbar och ”naken” i det här erkännandet, men jag väljer ändå att berätta och skriva om det… Förlåt, om du tar illa upp! Men det är så många som dör därute av sjukdomen och det är så vanligt att missbrukare väljer döden, istället för att ta tag i livet, så jag känner att det här är viktigt!

Jag har suttit i min soffa, åren innan jag blev bostadslös, med en snara och en pall framtagen för att hänga mig, men tagit mitt förnuft till fånga och ringt efter hjälp eller tagit mig för egen maskin till akuten på Beroendemottagningen på Södermalm i Stockholm.
Vid något tillfälle hade jag tagit fram en stor sax och tänkte att om jag kör den snabbt och effektiv mot hjärtat, i bröstet, så borde livet ta slut ganska fort. Jag kanske inte behöver känna smärtan och jag hinner nog inte bli rädd, tänkte jag då!
Jag funderade länge och väl på hur snabbt jag kunde dö och vad som skulle ge minst obehag, för mig, och jag kan nu, flera år senare, känna att om jag bara hade haft lite mer mod, om bara impulsen varit tillräckligt stor och stark och jag inte hade tänkt till några gånger, så hade jag varit död nu. Allt var liksom klart! Avskedsbrev, riktlinjer för hur jag ville ha min död, vad som skulle ske med alla mina tillhörigheter och vad som skulle göras med mina två älskade katter.

För övrigt var det katterna som hindrade mig. De kröp upp i knät, ville vara nära, nära och det fick mig att vakna upp ur mitt tillstånd.
IMG_5738raw-72dpiDessa två katter som jag saknar så oerhört än idag och som jag, efter en längre tids hemlöshet, blev tvungen att lämna ifrån mig. Jag kunde inte släpa runt på dem längre. Jag kunde inte hoppas på att någon kunde hjälpa mig med dem och jag kunde inte förlita mig på att jag skulle kunna finna en ”vän” som ville bistå mig under tiden som jag ordnade upp mitt liv.
De slutade båda två på Stockholms Katthem och minnet av när jag lämnade dem där, får mig fortfarande att börja gråta! Jag förlåter mig inte för det och jag kommer inte över det! Jag tänker faktiskt inte ens försöka!

Drogernas makt, får en att göra konstiga saker. Drogernas övertagande av ens liv, får en att ta ogenomtänkta beslut. Drogträsket gör att man inte längre prioriterar det som verkligen är viktigt och det är först när man är i ett tillfrisknande som man inser vad man egentligen har gjort och vad man egentligen har orsakat andra och sig själv!
Och med den insikten inträder ångesten, sorgen och det förfärliga samvetet. Varför, varför och varför, skanderar i huvudet och det blir aldrig tyst!

Men jag överlevde.
Jag skadade inte mig själv och jag tror att båda dessa katter kände på sig vad som var i görningen den gången. Jag tror att de visste vad jag var i stånd att faktiskt göra och de distraherade mig och jag hann med att tänka till, ta mig till sans och resonera mig fram till beslutet att be om räddning och hjälp!

Missbruket, missbruk, missbrukare, beroende och döden…

Dessvärre tog det ytterligare några år att verkligen inse problemet, och det även om jag visste om att jag var en beroendeperson redan när jag var i tidiga tjugoårsåldern.
Och man vet hela tiden att någonting är fel och att det är galet när man missbrukar och överkonsumerar alkohol och ändå… fortgår det! Man ”vet” på något märkligt vis! Det ska liksom bara trilla ner och få fäste i intellektet! Och… det tar tid att inse… 

För somliga tar det flera år att erkänna det de redan vet och för andra kommer erkännandet inte alls…
2107632

Jag tänker på en god vän till min man och kärlek, som är alkoholist och missbrukare. Alla vet att han har allvarliga problem! Alla känner till att han är alkoholist! Alla vet att konsekvenserna kommer att komma, de riktigt stora jordbävningarna! Han är en bra bit över femtio år och har hittills klarat sig bra i sin förljugenhet och med sina lögner, men han är inte utan konsekvenser, om än så länge ganska små, men snart faller allt även för honom! 
Han vet att han har problem, jag vet att han vet, och han vet att han skulle kunna… Men sanningen har inte nått honom riktigt ännu. Sanningen har inte intagit hans förnuft och sinne! Och han fortsätter som han alltid har gjort, förneka, neka och skylla ifrån sig på alla andra, när tillvaron blir fel.
För övrigt skyddar han sitt missbruk med att han ännu har arbetet kvar och då… Då har man ju inga problem! Märklig måttstock det där…
De som påpekar att han har problem, gör han sig ovän med och de som han festar med, är alla missbrukare och de utnyttjar varann till bristningsgränsen.
Han upplevs som paranoid, självömkande och sjukligt anklagande emot sin omgivning. vinglasNär vi, jag och min härliga man och bästa vän, samtalar om det, känner jag igen mig så oerhört väl att jag måste le och skratta lite grann. Jag är inte högmodig och jag är inte heller nedlåtande emot honom och hans liv, jag skrattar endast av genans och igenkännande. 
Jag ser ju vad som sker med honom. Jag hör ju hur det är fatt. Jag vet ju själv hur jag var när jag var mitt uppe i mitt missbruk. Denna förljugenhet och tro att ingen verkligen ser vad som händer och att man kan lura och ljuga för människor hur mycket och hur långt som helst, är så absurt!
Missbrukare är dumma och de tror att medmänniskorna omkring dem är dummare! Dumt!

Och jag skulle vilja hjälpa honom tillrätta, för han är i stort behov av hjälp!
Men den som inte lyssnar, den som inte har några problem, mer än med dem omkring sig, och den som inte kan höra sanningen och se konsekvenserna, den kommer heller inte att ta emot hjälp och inte heller lyssna. Där kommer det att behövas tvång, för att ha ska hinna komma till insikt emellan glasen… 

För övrigt tillhör inte han min ”inre krets” och alla andra omkring honom, med sunt förnuft, har faktiskt redan givit upp. Been there, done that…

Missbruket, missbruk, missbrukare, beroende och döden…

Väl Mött Och tack för ordet! / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s