En av de märkligaste dagarna på länge! Jag vet inte vad jag ska känna och tänka…

En av de märkligaste dagarna på länge! Jag vet inte vad jag ska känna och tänka om Nya Verkstan och Skrivarkursen. Jag måste låta det marinera lite…

Det gick naturligtvis bra!
Tack och lov behövdes ingen presentation av varann och vi behövde inte heller berätta vem och vilka vi var, vilket fick mig att nästan somna av lättnad.

Vi fick olika teman att skriva om och bara om man önskade och ville, så kunde man läsa högt för de andra!
Jag tappade modet och undvek att läsa det jag skrivit och jag hann bli ordentligt nervös och oroad innan turen föll på mig!
För första gången på många år, blev jag illamående och ville bara hem igen! Men det gick över och kursledaren påpekade hela tiden att det inte finns några som helst krav för deltagarna! Man kan gå hem om man önskar! Det finns inga rätt och inga fel! Allt är okej och kursen är för att inspirera till skrivandet och inte till för att lära, således inga pekpinnar och inte heller några krav på rätt och riktigt.

Vi var sex deltagare, alla med olika rädslor och diagnoser!
Som en oskriven regel talar man inte om diagnoser och sjukdomar på Nya Verkstan, men jag kan berätta att jag för en gång skull inte kände mig utanför, inte malplacerad och inte heller ”konstig”! Jag behövde inte vara mer än vad jag orkade med!
Mitt prestationsångest-tåg gick igång, naturligtvis och jag försökte några gånger att ”rädda” kursledaren när det blev pinsamt och besvärande tyst, men jag fann mig faktiskt och tog mig i kragen! Jag kände vad jag påbörjade för någonting och klev snabbt av räddningsaktionen!
Dock tog jag en mikro-nap på t-banan hemåt! Trött och tom! Men det kändes förbannat bra att ha genomfört dagen och att jag kom iväg, oavsett! Och jag är tacksam att jag fann mig själv så pass snabbt när mina ”mönster” gick igång, vilket förmodligen sparade på en del av mina energier, och jag är glad att jag lyckades stoppa dem!

Trött och slut! Men det hade kunnat vara mer ändå, av energibortfall, och det hade kunnat vara mer energidränage än vad det slutligen blev, så det känns okej ändå!
Det blir bra!

Jag ska bara landa i den här dagen, sova på det, så vet jag snart vad min upplevelse och känsla för det hela egentligen är! Alla var naturligtvis trevliga och rara och ingen hade behovet av att ta plats eller hävda sig själv, och det var oerhört skönt! Ingen som ständigt ställde o-relevanta frågar! Ingen som hela tiden avbröt eller störde! Och inte heller någon som ville synas och höras!
Gruppen var lugn och fin och kursen var avslappnad…

Det var coolt, lugnt och sansat, precis som jag…

Väl Mött / Arthur

Det var inget otrevligt mejl… Positivt tänkande. Vara ”glad, kåt och tacksam”… det ena behöver ju inte utesluta det andra…

Smulan och kärlekKlockan är 05.30.
Kaffe, inga nyheter och bara jag, i sällskap av tända ljus och två katter!
Jag har en hel härlig katt i knät denna morgon. Hon ligger som en omkullvält kossa i knät och spinner så det ger ett eko i hela kroppen! Den varma magen är mysigast att bli smekt på.
Min älskade lilla… Min medicin och min distraktion. Jag är så djupt förälskad i mina djur.

Min man och kärlek sover ännu. Han har rejäl feber och jag är orolig. Och det är egentligen inga konstigheter, att jag oroar mig, för det gör jag ju jämt, men han mår verkligen inte bra!

Positivt tänkande. Vara ”glad, kåt och tacksam”.
Försöka att se det positiva i tillvaron och ”gläds åt det du har och önska inte allt det där som du inte har! De finns alltid de som har det värre och det finns alltid människor som lever under sämre förhållanden än du själv”, så var tacksam, lite glad åtminstone och kåtheten kan du strunta i… om du vill! Fortsätt läsa