Rör mig inte! Jag slår ihjäl dig! Hjälp mig! Jag härdar inte ut! Se mig! Älska mig!

Skriver, skrivande och skrivit. Formuleringar, ord och meningar. Jag, jag och jag. Missbruk, helvetet och förnedring. Övergrepp och ”Ditt värde? Under min fotsula”!

Modet. Det brinner ibland, fattar eld, en önskan och att våga! Våga vara modig!
Det värmer på, hettar och önskar att träda fram, visa sig. Det brinner även hos mig.
Inte modet, alla gånger! Men viljan att berätta, det jag och vi inte får tala om.
Att åtminstone sätta ord på känslan. Benämna det som brinner inom mig, med ord, meningar och formuleringar. Trött på tystnaden. Trött på mina tvivel.
Orkeslös inför det faktum att jag förmodligen ljuger, far med lögner och talar osanning.

Sch! Tyst, tyst och tigande!

Att prata, eller åtminstone sätta etiketter på alla dessa känslor som bor i tystnaden, det är inte oss tilldelat! Det är tabu, det är skam, det är ”fy skäms” och gråt.
Det är så oerhört mycket tårar. Det är oceaner av sorgens saltaste udd.
Det är drömmar. Det är nattliga ritter av maran. Det är drömmande fantasier, i djupaste skräck, rädslor och ett tyst nej! Ett tyst; Nej!

Det är många år av tvivel på sig själv. Det är eoner av tid som förlupit, i alla försök att acceptera det kroppen ska vara.
Min!
Och alla dessa tankar kring om det verkligen är sanningen? Och hur såg det ut?
Har det hänt? Vad hände? Är det efterkonstruktioner? Hur berättar man och förklarar, utan att behöva gegga i slaskiga detaljer? Måste det pratas om? Måste man verkligen blottlägga gyttjan av förnedring? Övergreppet att inte kunna säga nej! Övergreppet på sig själv!

Det lortiga att i vuxen ålder ifrågasätta sig själv och förklara varför det i mångt och mycket blivit som det blivit? Måste allt sättas under lupp, synas i sömmarna och dissekeras in i minsta detalj? Mycket i mitt liv kan jag härleda till roten av detta onda.
Ondskan och det som inte är rätt, riktigt och korrekt.
Det ingen ska behöva vara med om, uppleva, för att sedan under återstoden av ett vuxet liv, försöka att tvätta bort, göra rent, straffa ut sig själv och vara föremål för självförnedring. Det ofta uppståndna gränslösa i ens person, i och med alla dessa droger!
FullSizeRender (3)All denna sprit, all önskan om bekräftelse, önskan om att få vara med, duga och känna sig attraktiv. Att få vara hemmahörande hos…
Och en ständig önskan om att få komma hem till sig själv, känna att man är en okej människa och man… Komma hem till sitt jag och möta sig själv, utan att sarkastiskt vara fördömande mot sin egen person. Ha fördömande tankar om sig själv. Starkt ogillande…
Förebråelse, klander, den verbala och språkliga kritiken, fördömelsen, förbannelsen, förkastandet, det starkt osmakliga och snusket…
Och de här tillhör mig. Det här är jag. Jaget. Detta är det jag arbetar med. Att acceptera det jag inte kan förändra. Det hände. Det var så här. Inte döma och inte skuldbelägga… Mig själv! Ingen skuld har tilldelats mig, förutom av mig själv! Acceptera att det hände, oavsett hur det landar inom mig! Och först och främst förstå att det inte finns någon som helst skuld hos mig, inget skuldbeläggande, egentligen inget alls som ska vila hos mig och i mitt knä. Jag kunde inte säga nej och jag kunde inte vägra, jag orkade inte…

Hur fan kunde ni göra detta mot mig? Hur kunde andra se på och skratta? Hur kunde alla försöka att förstöra och förgöra? Detta på verkar mig ännu.

Jag har jagat kärlek. Jag har sökt efter bestyrkandet av min kropp, att jag är vacker, duger och är fin. Jag har letat överallt efter spänning, mer gränslösa lekar och ännu mer kärlek.
Frossat i böjelser, förnedring, passion, lidelse och låtsad tillgivenhet, för att få vara uppskattad, läcker, en läckerbit och för någon att släcka sin hunger på.
Ät mig! Frossa! Sätt i dig allt du kan! Tugga, tugga, svälj… Och sedan, spottas ut och vara den trasa som ensam ska återupprättas, tvättas och göras rent, snyggas till och dölja.
Och sedan ännu mer av det som är en del av flykten. Mer alkohol. Mer vin och sprit, mer tabletter och kanske något spännande att dra upp i näsan, för att piggna till, vara människa och man, en stund… För att återigen, söka kärlek, bekräftelse och ändå någonstans; Rädda mig! Bevekande och bönfallande på marken; Hjälp mig!

Det opassande i att prata om det, berätta, återberätta och kanske ge en bild av…
Och med händerna, fingrarna, sätta nålen på det, peka ut det; att där, där hände det… Det var där det planterades och orsakade delar av föraktet i livet… Mitt liv. Jag har aldrig sagt, kommer aldrig att säga, att detta är orsaken till mitt liv i missbruk! Men jag hävdar bestämt att det är en bidragande orsak! Det är en del av pusslet, som blev kaoset, som blev förvirringen, förnekelsen och förkastelsen av den egna kroppen och personen.
Mina val i livet blev ofta gränslösa och vågade. Helt utan begränsningar och totalt bottenlösa, och detta i kraften av missbruket och beroendet. Jag sökte, önskade och vill så gärna… Jag behövde bli kysst, smekt och älskad, på ett för mig korrekt sätt. Och ja… Om detta måste vi tala och berätta…

Må hända....JPGOm detta måste vi få orden, våga verbalisera det som skedde och hände mig, oss och alla de andra som inte vågar, får eller ens idag kan säga något. Det är övergrepp. Övergrepp i olika former och på olika sätt. Inte alltid sexuellt och inte alltid med hugg och slag.
Övergrepp kan se så olika ut och behöver inte alls vara ett kvitto på lidande och förklaringen till varför somliga av oss valde att missbruka på känslorna av skam och skuld. Det går aldrig att jämföra varandras sorger.
Det går aldrig att ställa det ena lidandet emot det andra, och säga att det här är kontentan och sammanfattningen av andra människors ondska, oförståelse och oförmåga till kunskap, och inte det där… Det ser alltid olika ut, är lika vedervärdigt och inte alltid av sexuell natur.

Och jag försöker att sätta ord på detta, på det som vi inte får tala om…
Detta som är så tabu och som ändå så många av oss bär omkring på… Orden jag funnit?
Det som beskriver det sammanpressade, hopsamlade, illvilliga i mina tankar och mina funderingar; Rör mig inte! Jag slår ihjäl dig! Hjälp mig! Jag härdar inte ut! Se mig! Älska mig! Gör mig hel! Rädda det som räddas kan! Jag går sönder! Orkar inte mer! Vill inte! Ren! Renlig och tvätta, tvätta och tvätta. Skura och tvaga. Rädda mig för guds skull! Älska mig! Älska mig! Se mig! Jag ber om räddning! Hjälp mig! Jag dör långsamt.
Jag försvinner och äts upp. Älska mig… Älska mig! Rör mig inte! Rör inte!
Älska mig för fan! Hör mig! Se mig…

Det är beskrivningen av känslan, med ord och en rytmisk enhet. Ett sammanfogande av ord, som säger mer än vad jag med min verbalitet kan uttrycka. Det är det, som är tabu, ett tyst nej, tyst och inte tala om… Och, sch..! Sch! Tyst, tyst och tigande!

Namasté / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s