Till och med för min man, kärlek och bästa vän ljuger jag. Jag låtsas som om att det är någorlunda okej och jag pratar på… De skrivna ordet är lättare att ta till, än de ord som faller ur munnen.

Jag önskar att jag kunde skriva att gårdagen var fantastisk, härlig och att allting föll sig bra och att den där dosen av att möta andra människor, vara social, bryta sin isolering och att ”göra saker” ändå, oavsett hur man mår, fick mig att må bättre och bli en bättre man och människa! Det ska ju vara så bra…
Men nej! Jag gick under isen och jag försökte att nå ut… Men misslyckades!
Somnade när jag kom hem.
Skammen bor i mig ännu och jag har oroat mina få vänner och min man, helt i onödan! Eller har jag det? Jag vill inte orsaka andra oro och rädslor! Jag vill inte besvära… Bättre ensam i ”plågan”…

Man kan alltid dölja, ljuga och vara undvikande.
Man kan alltid smyga, vara tyst och låtsas som om….
Man kan alltid leva i det tysta, inget säga eller göra och man kan låta andra som kan skrika, gapa och skada sig själva, ta plats och få den hjälp de behöver. Jag är undvikande och håller fortfarande på med ¨charaderna”; Att hålla skenet uppe!
Jag vill så gärna! Jag vill så mycket och jag önskar mer! Hur länge håller man!?

God Förmiddag…