Jag önskar att jag kunde skriva att gårdagen var fantastisk, härlig och att allting föll sig bra och att den där dosen av att möta andra människor, vara social, bryta sin isolering och att ”göra saker” ändå, oavsett hur man mår, fick mig att må bättre och bli en bättre man och människa! Det ska ju vara så bra…
Men nej! Jag gick under isen och jag försökte att nå ut… Men misslyckades!
Somnade när jag kom hem.
Skammen bor i mig ännu och jag har oroat mina få vänner och min man, helt i onödan! Eller har jag det? Jag vill inte orsaka andra oro och rädslor! Jag vill inte besvära… Bättre ensam i ”plågan”…
Man kan alltid dölja, ljuga och vara undvikande.
Man kan alltid smyga, vara tyst och låtsas som om….
Man kan alltid leva i det tysta, inget säga eller göra och man kan låta andra som kan skrika, gapa och skada sig själva, ta plats och få den hjälp de behöver. Jag är undvikande och håller fortfarande på med ¨charaderna”; Att hålla skenet uppe!
Jag vill så gärna! Jag vill så mycket och jag önskar mer! Hur länge håller man!?
Nyheterna igår kväll bjöd på det jag redan visste och redan har koll på, om mig själv vill säga, att människor döljer, lever i tysthet, och lider ensamma i sina depressioner och i sin nedstämdhet. De syns inte. De hörs inte. De tar inte plats och det kraschar i sin ensamhet när fasaderna blir för mycket att upprätthålla.
Nu handlade detta om unga människor, givetvis, och det handlade om unga tjejer, förstås, och inslaget på nyheterna hade ingenting med gamla fjolliga gubbar att göra, dock undrar jag varför det handlar om unga tjejer, när detta faktiskt gäller människor generellt som lider av psykisk ohälsa? Tystheten!
Vi är många som tar oss i kragen dagligen och vi är många som låtsas ”som om” och fortsätter att lida i det tysta och vi är ett stort mörkertal som inte vill besvära, oroa och göra våra medmänniskor rädda!
Vi är många som inte ”ser ut som om” vi mår skit och de är många som kraschar dagligen, ensamma, för att trycket blir för hårt!
Men nyhetsinslaget handlade om det alarmerande att så många unga kvinnor mår dåligt och inte berättar om hur det ligger till egentligen och det faktum att det fortfarande är svårt att tala om det! Det är fortfarande tabu!
Det är idag, 2016, ännu fult att lida av mental sjukdom och det upplevs fortfarande som ett nederlag att inte kunna hantera livet och världen. Det är fortfarande ”för mycket” med människor som tänker på döden, att ta livet av sig och som erkänner att de mår fruktansvärt dåligt!
Vi som talar om det, eller i mitt fall skriver, och vi som syns och hörs, blir snabbt B-människor och typen av människor som ”inte pallar trycket”! Det är ju för fan pinsamt att det ska vara så här fortfarande! Det är genant att samhället inte kommit längre än så här och det är oroande att människosynen ser ut på det här sättet med tanke på att den psykiska ohälsan stiger med trycket om att lyckas, vara beläst, bäst och göra sig en schysst karriär.
Och jag själv gör precis likadant!
”Ljuger”, döljer och låtsas som om. Till och med för min man, kärlek och bästa vän ”ljuger” jag. Jag låtsas som om att det är någorlunda okej och jag pratar på som om jag är alright när jag egentligen inte alls är det!
Inte sjutton vill jag berätta för honom att döden bebor mina tankar hela tiden och inte vill jag göra honom rädd, oroad och ängslig, genom att förklara att en utväg jag faktiskt kan tänka mig, är att supa mig full och få försvinna och möjligen fatta modet att dö. Sacka om loser! Förlorare. Upp-givare!
Inte berättar jag detta för mina vänner!
Nu kan det läsa om det och nu har jag berättat hur det är egentligen och då… Jag har ”outat” mig själv!
Visst är det genant!? Skam! Skäms! Pinsam! Löjlig! ”Har du inga gränser”!? Det är känslan och orden som snabbt sprider sig i kroppen och huvudet och jag tänker; Hur djupt rotat är inte fördomarna, skammen, vanäran och förnedringen att vara psykiskt sjuk, när till och med jag slingrar mig och blir en hal jävla ål!?
Varför är det fortfarande bilden av ”hispan” och ”stora sjukhuset med el-chocker” som härjar i skallen, när det inte alls ser ut så idag?
Vi som hamnat inom psykiatrin skäms och vågar inte tala om det! Vi som hamnat där berättar inte och väljer många gånger att dölja… Jag gör ju det, hela tiden, förutom när jag skriver…
De skrivna ordet är lättare att ta till, än de ord som faller ur munnen. Jag blir mindre besvärad av att skriva än av att tala. Jag tycker att det är beklämmande att det är så här. Jag är beklämmande rädd och orolig för alla andra, när det egentligen ligger till som så; Hjälp mig!
I mitt ärliga skrivande har många gränser upphört!
Jag skriver ärligt, rent och från djupet av mina tankar och mitt hjärta!
Jag bjuder på det, för det finns många som upplever en mindre ensamhet av att några få av oss bjuder in till psykiatrins privata vardagliga trivialiteter!
Tar du illa vid dig!? Gör inte det… Finns ingen anledning…
Betänk bara att det är så här livet ser ut för så många människor och betänk också, att vi egentligen inte är så ensamma, de är bara fler som måste höras för att förändringar ska ske!
Väl mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 