Jag är Bipolär. Jag har ADD. Jag ÄR mina diagnoser och mina olika psykiska tillstånd, för det påverkar precis hela min vardag och hela min person.

107588-Keep-Smiling-And-One-Day-Life-Will-Get-Tired-Of-Upsetting-YouDet blev en förbannat besk dag igår.
Jösses vilken sur och bitter liten krake jag är. Jag hann med att skriva griniga och fräna mejl till min handläggare på Socialpsykiatri och även min Boendestödjare fick en rejäl släng av sleven. Jag skickade även irriterade mejl till mottagningen på Psykiatrin vid Globen och var förmodligen förbannat syrlig och en riktig pain in the ass!

Ibland hinner jag skriva mer och fortare, än vad jag riktigt hinner med att tänka efter. Ibland leker fingrarna sitt eget liv på tangentbordet. Fingrarna och ilskan jobbar jobbar snabbare än hjärnan och vettet, i affekt förstås, och jag bjuder in till det mörkaste mörker som finns hos mig. Jag kan känna ånger för det efteråt! Dumt! Jag kan ångra att jag bjuder på det i mina blogginlägg, ibland, och jag kan ångra att jag är så skarp och kärv i mina skrivna uttryck. Jag kan ångra det så pass mycket att jag överväger att ta bort blogginlägg och ”göra om och göra rätt”. Men jag har beslutat mig, för länge sedan, att de skrivna ordet gäller och att det ”får vara som det är”…
Men det känns okej just nu och i skrivande stund. Jag är okej igen!
Med andra ord… det är en bättre morgon idag.

Det är det här som är ett av mina ”problem”, att inte riktigt veta hur dagen blir och hur den ska utveckla sig. Det kan börja skönt, mjukt och fint och sluta i en önskan om att få dö. Det kallas visst att vara Bipolär.
Jag är Bipolär och det är en sjukdom och ett psykiskt kaos. Självklart är jag en del av min sjukdom och självklart, för mig, är jag Bipolär. Så länge det påverkar mig och min vardag så pass starkt och mycket som det faktiskt gör, så är jag Bipolär. Till skillnad från somliga författare, som också lever med Bipolaritet och som bestämt hävdar att de inte är sin sjukdom, så går jag på den motsatta linjen.
Jag är Bipolär och det är en stor del av mitt liv! Mitt mående påverkar mig och min person ständigt och även alla omkring mig blir färgade av min ”sjuklighet”.
maybe_i_am_crazy____by_babyabbiestar-d5mzhy8.jpgDet kanske är en viss acceptans hos mig, att jag har diagnosen, att kunna erkänna att det tar så pass stort utrymme i mitt liv att jag måste ta hänsyn till det, leva med det och i det, och alltid räkna med att vissa dagar inte fungerar, emedan andra kan förlöpa ganska tyst och stilla? Är det att acceptera? 
Det kanske är ett sätt för mig att integrera den psykiska ohälsan i mitt liv och få det att fungera parallellt med vardagen?
Jag är en del av min Bipolaritet.
Jag är en del av min psykiska ohälsa. Det är mitt liv, att ha det så här.
Jag är ibland ganska sjuk och skruvad i mitt beteende och det påverkar mig och min värld. Det påverkar alla andra omkring mig också, som sagt.
Så att säga att jag inte är min sjukdom och inte mina diagnoser, upplever jag inte riktigt stämmer överens med verkligheten och vardagssanningen.
Det kanske är ytterligare ett sätt, för andra med diagnoser, att skydda sig själva, att få del av samhällets normaliteter och vanligheter? Att passa in och förminska ”problemen”!?
Det kanske är ett sätt att skydda sig själva och sin omgivning ifrån det faktum att det är vansinnigt sjukt att befinna sig i de här olika psykiska tillstånden? Och summan av det jag skrev igår blir således; Förnekelse! Att inte vilja erkänna! Att inte vilja se sanningen som den är! Att inte vilja vara udda, annorlunda och stå utanför… Skammen, att inte vara mainstream och att vara rädd för att skrämma andra! Att inte våga tala om det! Att inte våga erkänna; ”Jag är sjuk! Jag är psykiskt instabil, så håll i er, för nu jävlar åker vi”!
Dessvärre, i mitt fall, åker vi helst nedåt!

5a06bc07eda73fa1735199fec8b02140Jag känner att det är ett lite fel uttryck, ”Jag är inte min sjukdom, men jag har en diagnos”!
Jag är Bipolär, jag blir jävligt sjuk ibland och jag sjunker som en gråsten, utan att kunna göra så mycket åt det! Och då kan alla de andra, som står utanför, komma med hur många positiva förmaningar som helst! Att vara social, få frisk luft, träna, ”göra ändå” och promenera, för att det gör susen och har en positiv inverkan på den psykiska hälsan, kan de rapa upp hur mycket som helst, för det spelar ingen roll längre! Och de där flosklerna kan dra åt skogen! De som säger det där välmenande orden, kan också dra dit pepparn växer! De vet inte vad det innebär att vara totalt nedkörd i sina destruktiva tankar och de har inte en aning om hur det är att ha tankarna på döden hängandes vid axeln och dessutom höra dem ha högljudda samtal i skallen. Det är förbannat obehagligt. 
Jag är inte speciell på något sätt, inte alls, men det är i påverkan av min person hela tiden. Det påverkar mina anhöriga och mig själv… Jag begriper inte hur de står ut ibland!
Och jo… jag försöker så pass mycket, till bristningsgränsen vissa dagar, att vara okej, ”normal” och schysst, att jag slutligen går sönder och faller ihop. Jag pallar inte längre. Jag orkar inte med vissa dagar och jag kan inte förbise att jag inte har kraften, orken och modet somliga dagar. Jag blir till ett ingenting, går liksom sönder invärtes. Och då… Vem fan orkar?

Jag är Bipolär. Jag har ADD.
Jag ÄR mina diagnoser och mina olika psykiska tillstånd, för det påverkar precis hela min vardag och hela min person. Min värld är i påverkan av…
Jag tänker inte på det hela tiden, naturligtvis och jag är inte alltid mina diagnoser, inte alls! Men märk väl att jag är tacksam att jag har en förklaring till mina beteenden och jag kan påminna mig om att det endast är olika psykiska tillstånd som får mig att ”balla ur”! Det är övergående! Och det blir mycket enklare att tänka och känna att det är tillfälligt, att det går över, att jag KAN låta det få fritt utrymme, som en radio i bakgrunden på jobbet, och härja lite hur som helst, utan att det för den skull tar död på mig. Det bara är där. Jag kan inte hantera det på ett annat sätt, just nu. Acceptera bara… 

Jag är okej och det är en bättre  morgon. Jag tror att det kan bli en bra dag. Jag utgår alltid ifrån att det blir en schysst dag och att tillvaron blir någorlunda fin, tills dess att motsatsen har bevisats…

Tack för ordet och på återläsande!
Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s