… jag skrev om hur jag känner inför det där som några uttrycker; ”Du är inte dina diagnoser, du har dem” och min inställning till det!

trio.jpg

Jag fick en bra kommentar om mitt inlägg, som jag gjorde här om dagen angående acceptansen och insikten om att leva med psykisk ohälsa och dubbeldiagnoser, och jag borde kanske ha förbättrat det jag skrev?
Jag skrev om min upplevelse och känsla att integrera och låta det psykiska tillstånden vara en del av livet och tillvaron. Att erkänna och uppleva att det är okej med sitt livsöde. Att våga tala om det och att bryta tabun. Att vara modig och säga; Jag är sjuk ibland! Jag håller inte ihop! Jag klara inte detta själv!
Och jag skrev om hur jag känner inför det där som några gärna uttrycker; ”Du är inte dina diagnoser, du har dem” och min inställning till det!
Jag är av en annan åsikt och upplever själv att jag ÄR mina diagnoser och min psykiska ohälsa, eftersom det är i ständig påverkan av mig och min person! Jag presenterar mig naturligtvis inte, i sociala sammanhang eller bland vänner och bekanta, som diagnostiserad och ”sjuk”, det finns det väl ingen som gör, oavsett sjukdom, politisk tillhörighet eller yrke, men diagnoserna ger ett liv i kaos och det ger en osäkerhet i tillvaron. Men med detta är det inte sagt att hela min person är definierbar som psykiskt instabil och dubbeldiagnostiserad! Jag har fler facetter än så…

Best FriendsKommentaren löd; ”Jag jobbar med diagnoser, har en dotter med diagnos. För mycket ”acceptans” av sitt tillstånd gör att man fastnar i beteenden och ursäktar sig med diagnosen. Alla kan utvecklas, förändras och förbättras. T.o.m de som har svår autism. Men, allt det vet du säkert redan”…
Jag svarade kommentaren kort med; ”Jo, jag vet det där och jag är ganska noga med att inte skydda mig bakom det heller… Ja, jag skulle ju ha kunnat vidareutveckla det och inser att texten var ganska ”fattig” på just det där med insikter och den egna förståelsen för diagnoserna… Men som du har lyckats att läsa mellan raderna och lyckats med att förstå, så är jag ”på” hela tiden och jag är föränderlig… Klart att det inte förklarar allt och förkastar allting annat”… 

Jag skulle naturligtvis ha vidareutveckla det där och jag skulle förstås ha fördjupat mig i det jag skrev, för att vara tydligare. Men nackdelen är ju alltid mina överlånga inlägg på bloggen och ingen orkar med att läsa dem, fråga min man, men jag skulle kanske ha förfinat texten..?
För jag upplever inte att jag själv skyller på mina diagnoser och jag tycker nog själv att jag ständigt förnyar mig, i viss mån och att jag försöker att vara i förändring och förädling av mig själv.
Det jag menade med att acceptera och integrera sina diagnoser i livet, var att jag kommer aldrig att komma ifrån dem, jag kommer alltid att ha dem med mig och påverkas av dem.
De har givit mig förklaringar till mitt tidigare missbruk och viss förståelse varför jag ofta varit deprimerad och nedstämd!
Jag har fått svar på varför somliga saker varit så svåra att lära sig och ”få in” i kunskapsbanken och jag har fått förståelse varför jag har svårt att ”ta plats” och påkalla uppmärksamhet.

Jag tror inte, precis som kommentaren lyder, att man ska dra sitt ”diagnos-och-jag-är-sjuk-kort” så snart någonting felar, inte blir bra eller inte passar.
Och somliga beteenden kanske människor fastnar i och annat går att jobba med för att förbättra, men att skylla på diagnoser eller sin psykiska ohälsa var inte riktigt det jag menade och inte heller det jag avsåg att göra, när jag skrev om att acceptera, införskaffa sig medvetenhet och insikter om sina svårigheter. Det jag åsyftade var närmast att med acceptans och inhämtade kunskaper om sig själv, så vet man vad som händer i kroppen och sinnet, och sedan kan man finna egna förklaringar, distraktioner och egentröst när det blir FÖR svårt att leva.Best Friends
Jag har större förståelse för vem jag är, hur jag är och faktiskt varför, men insikten om mina diagnoser.

Jag känner fortfarande att det är lite fel att skriva att jag INTE är mina diagnoser, för jag är lika mycket min Bipolaritet och min ADD, som mitt tidigare missbruk, som mina allergier, mina eksem eller min ständiga värk. Det är kroniska tillstånd, alltid där! Jag kommer inte undan. Jag är svag ibland och starkare andra gånger. Jag är skruvad emellanåt och andra gånger sover jag mest!
Jag känner att om jag når acceptans och insikter om vad som påverkar mig, så blir det en del av min dag, min vardag och den jag är och därmed enklare att hantera.
Förnekelse eller tron på att det ”går över” eller ”går att få bort”, är villfarelse och oavsett om det är skrivet i sten eller inte, så bebos jag av vissa svårigheter! Men det hindrar inte att jag fixar min vardag ändå, att jag kan och vågar bemöta mina ”problem” i alla fall! Och visst, det händer att jag fastnar i mina mönster och beteenden, visst är det så, men med detta är det inte sagt att hela min person är definierbar som psykiskt instabil och dubbeldiagnostiserad! Jag har fler facetter än så…

Jag tycker och känner fortfarande, utan att vara besk och gemen, att det är oerhört enkelt för dem och er som inte har personliga svårigheter att säga att det går att fixa, det går att ”arbeta med” och mycket går att förbättra, när ni själva inte sitter i diagnosbåten och själva inte trillar ner i det svarta destruktiva flera gånger i veckan och ibland, flera gånger varje dag. Ni kanske har läst er till era kunskaper, vad vet jag, men att bebos av olika svårigheter och leva med dem, är en helt annan sak.

Men… Jag instämmer med att jag och andra som lider av diagnoser och psykisk ohälsa, inte bör använda det som vapen i olika angelägenheter och olägenheter, men det är en förklaring till mitt beteende och till mitt varande, för jag kommer inte undan och jag är det jag är och jag kommer alltid att ha mina knepigheter och ”sjukdomstillstånd”! Jag måste ha i åtanken att mina diagnoser påverkar mig ständigt och att det ibland krävs noga planering för att jag ska orka med en hel vecka…

Och alla har nog det, olika svårigheter och konstigheter, men i mitt liv blir hindren större och mer påtagliga eftersom det alltid tycks bli en dominoeffekt av rädslor, oro och ångest. Det ena ger det andra och matar på det tredje.
Det är alltid lätt att vara observatör och vara den som med distans gärna berättar och förklarar vad som är bra och vad som är mindre bra för psykiskt sjuka… Men det är alltid bra och gott att bli påmind om att det GÅR att förbättra och inhämta ännu mer kunskaper om livets svårigheter och tillkortakommanden och faktiskt få ordning på en del av dem… Med kunskaper och mod kommer insikter och medvetenhet, och med det blir det lättar och mjukare att hantera livet… Att våga tala om det och att bryta tabun. Att vara modig och säga; Jag är sjuk ibland! Jag håller inte ihop! Jag klara inte detta själv! Man är lite mer ”på väg” då! 

Jag behöver lättnad för tyngden i min själ!
Livets pendel och lod, behöver stilla sig och tystna….
Jag försöker att leva…

Väl Mött Min Vän / Arthur 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s